Hjärninfarkt

Fredag 22 juni 2007 och midsommarafton.
 
Tidigt på morgonen fick pappa en hjärninfarkt.
 
Vid 23-tiden den 21 juni låg pappa och läste i sängen precis som vanligt. Vid halv fyra-tiden vaknade han och hans sambo. Något verkade vara på tok. Pappa sa att han inte såg och hörde dåligt.

När ambulansen kom gick båren inte att få in i sängkammaren så han fick själv gå  ut till båren i köket. När han gick satte han släpande och lite konstigt vänsterfoten framför sig. Amulansen körde till närmaste sjukhus som tog en massa prover.

Vaknade tidigt denna midsommarmorgon och noterade duggregnet

Låg och tittade på kattungarna som ömsom storögt tittade på mig med sina nyöppnade pepparkaksögon föar att i nästa stund trilla omkull, när telefonen ringde. Klockan var nog vid halvniotiden (tror jag). Det var min man som svarade.

Pappas sambo berättade att pappa låg på sjukhus och var mycket sjuk och inte gick att få kontakt med. Det tog en stund för mig att ta in det. En evighet innan "10-öringen" tillade ner och jag förstod att det här nog kunde vara allvarligt och äntligen fick tummen ur och åkte iväg till sjukhuset.

När jag kom låg pappa stilla men med jämna mellanrum rörde han sig oroligt och tog sig för huvudet ovanför ögat och hade uppenbarligen mycket mycket ont. Han hade fått morfin mot smärta.Rörde sig oroligt så fort smärtan kom tillbaka. Sköterskorna fick regelbundet fylla på doserna då smärtorna inte ville avta. Pappa reagerade inte när vi talade till honom. Proverna som tagits visade allihop på helt normala, rent av utmärkta värden. Han magnetröntgades men inte heller den visade något konstigt.

Ovädret drar in

Vid tre-tiden just när smågrodorna säkert höll på att börja där hemma, bröt ovädret lös. Regnet piskade och vinden slet i trädet utanför så till den milda grad att jag trodde att löven skulle slitas av.

Förflyttning

Ett flertal röntgen gjordes och när svaret på den sista röntgen kom visade den ingenting - heller. Eftersom pappa hade orimligt ont i förhållande till provsvar och röntgenbilder beslutade man att han skulle flyttas till Sahlgrenska.
 
På Sahlgrenska togs han in via akuten där det ställdes många nya frågor. Läkaren ville veta allt från början plus lite till.

Neurointensiven NIVA

Pappa fördes till ytterligare en röntgen och vidare upp till Kirurgintensiven, för att därifrån skickas på ytterligare en röntgen och därefter lades han in på NIVA. Efter lång väntan och stor oro lotsades vi till  neurointensiven där pappa låg i sin säng.

Salen var fräsch och full med en imponerande maskinpark. Där fanns två sängplatser som övervakades av två sköterskor.

I sängen närmast "kontoret" låg min far solbränd och "sov" lite lugnare nu. Personalen ingav oss stort förtroende. Här togs min far hand om superproffs och varenda viktig livsupphållande egenskap övervakades av apparater. Det kändes tryggt att han nu var där han kunde få bästa tänkbara vård.

Personalen var mycket omtänksam och månade hela tiden om vårt bästa. Det vär mycket förvånande. Påminde oss om att dricka, ta paus, var vi kunde handla lunch, vila oss och höll oss informerade om pappas status.

Timmarna gick. Stundtals satt vi vid pappas sida, i nästa lämnade vi salen när personalen t.ex. skulle utföra sina rutingöromål eller vi påmindes att ta paus eller gå och äta. Fick tid att ringa några samtal till nära och kära. Den natten övernattade vi i anhörigrummet på NIVA.
 
Regnet bara föll ...