Dagen före midsommarafton
En lika magisk som kravfylld dag. Det är idag allt ska fixas inför morgondagen. Vad gör jag. Jo - jobbar över 3 timmar kör svängen om systemet köper flera olika ölsorter (det kan ju vara kul att bjuda på midsommarbordet) och kör sen direkt hem för ett snabbt depåstopp. Korv och bröd. Vidare till stallet.
Den värsta värmen är över och det är mulet, runt 15 grader. Perfekt uteritt väder. Går ut i hagen och hämtar Táta.
Borstar, kratsar hovarna - sista hoven klar och slänger en blick ut genom stalldörren.
Regnet öser ner. Hmmm.
Bestämt är bestämt. Ner i stalllådan, mellan täckena ligger regnrocken. Phu. På med den och sen sadel på och till sist en träns och s¨en morot innan nosgrimman spänns.
Ut på gården. Uppsittning. En mödosam vandring uppför backen som leder in i skogen. Táta frustar och jag står i fältsits och känner att det finns lite mer att önska när det gäller balansen.
Väl inne i skogen är det tyst. Hör regnet men det når oss inte. Känner den regnfriska doften och hur knäna sakta men säkert suger åt sig dropparna som grenarna släpper ifrån sig när vi stryker förbi, så lätt. Lätt lyckorus som precis som alltid under utetitterna det senaste året så far tankarna iiväg till pappa - det här hade jag velat visat honom.
Det är väldigt mycket skog. Skymtar ett rådjur långt fram som verkar rusa i panik. Sjunger en truddilutt ifall det är en älg som skrämt rådjuret på flykt. (Övertygad om att min "skönsång" håller vem och vad som helst på avstånd). Min stackars häst är härdad vi det här laget och kopplar på en sorts autopilot och låtsas inte höra. *Gulle henne*
Efter skogen tar grusvägen vid. Passerar hembygdsmuseet där förberedelserna inför morgondagens midsommarfirande håller på för fullt. Hejar på en man som är på väg ut från en av ladorna. Jo på landet hejar man alltid - ovasett om man känner personen i fråga eller ej. (I år ska vi ta med min kusin från Australien dit som är här och hälsar på för första gången på 40 år. Ser mycket fram emot hennes reaktion när hon får ta del av små grodorna på första gången.)
Töltar i den lätta nedförslutet och möter en bil med en gammal men ack så kär kollega från bibliotekstiden. Vi vinkar till varandra länge - så länge vi ses - och ler glatt. Hon i inifrån sin bil och jag från min pålle i lätt tölt. Det är sådant som sätter spår i vardagen som påminner om en liten guldstjärna. Kanske ses vi i morgon.
Vid grusvägens slut står två hästar i en häge som hälsar på oss med glada gnägg. Följer oss längst staketet. Lilla Táta blir så uppiggad att hon måste krumbukta lite på nacken och gå i kort tölt för att visa att hon minsann också uppskattar mötet och också är en ganska tilltalande fröken.
Sen tar asfaltsvägen vid. Lyckliga mig som har en "trafiksäker" häst när bilarna kör förbi utan att visa minsta hänsyn. En av tio saktar farten. Visar sig vara en familj och barnen vinkar glatt. Vinkar självklart tillbaka och tackar för visad hänsyn genom att lyfta handen när bilen är lagom för att se oss i backspegeln. Undrar om dom vet att vi gör så?
Sista biten leder åter genom skogen på en grusad skogsväg. Innan stora nedförsbacken sitter jag som vanligt av. Tackar min häst för trevlig tur, släpper några hål på sadelgjorden, lossar på nosgrimman och så den obligatoriska godbiten som idag är en morot.
Sen prommenerar vi ner till stallet. Jag först och hon bakom. I allra sista delen av baken (den är lång och brant) kommer hon upp vid min sida och vi gör entré via hagen sida vid sida och vidare in på gårdsplanen.
En klapp på halsen innan vi går in i stallet
Sadlar och tränsar av, borstar bort barr och märkena efter sadeln, kratsar hovarna och ställer fram hennes havrehink.
När havren är uppäten finns det ingen anledning att vänta längre - tycker Táta. Jag tar med henne till hagen igen och släpper ut henne.
Sen tar sedvanliga stallrutiner vid som sopning , kaffe, hästsnack, gull men fölungarna osv. Men det tar vi en annan gång.