Ofokuserat bloggande om hästar, katter och livet i största allmänhet och fotografins för mig svindlande mystiska mysterium.

Allt kommer att bli bra ...

Släntrade sömndrucken ur sängen knäppte på tv:n. Ur högtalarna sjungs ... allt kommer att bli bra, mamma. Tiden stannade för en stund.

Vid 14-tiden för en månad sedan, dagen innan 65-årsdagen, vann cancern kampen. Mor fick vila.

Tillvaron ter sig en smula märklig och det är svårt att dras med i julivern, men nu vänder det. Det är tomt, men det blir inte värre.

Privat och personligt

Inlagt 2008-12-17 09:55 | Läst 3408 ggr. | Permalink

Logga in för att kommentera

2008-12-17 12:02 Loijan

Ann-Louise, jag beklagar det som hänt. Hoppas trots det att friden infinner sig i ditt hjärta.
Jag tycker om din inställning.
Är det din mor på bilden? Vilket vackert minne.
Sköt om dig,
Louis

Svar från Allis 2008-12-17 20:50

Tack, visst är det hon. Vet inte när bilden är tagen eller var men jag är alldeles säker på att det är hon. Det har varit en tuff dag idag men den tog en oväntad vändning vid lunchtid.

2008-12-17 18:00 Annika.N

Julen är en jobbig tid för oss alla som saknar sina nära och kära. Min mamma har varit från mig i 11 år, saknar henne mest vid jul och födelsedagar. Min mamma hade också cancer och var 50 år när livet tog slut. Men när man sett henne lida så var det ändå en befrielse till slut. Ta hand om dina nära och försök att minnas alla fina och ljusa stunder. I början kommer man bara ihåg det sorgliga, men det kommer efter ett tag.

Kram Annika

Svar från Allis 2008-12-17 21:00

Det är så orättvist. Men jag tror precis som min mor sa "att dö är som det var innan man föddes". Någon sorts befrielse att få vara ifrid ostörd utan plågor. Det är en tröst och ett stöd sorgen. Hon har det bra och nu handlar det om att vänja sig vid tomheten och "sluta tycka synd om sig själv" som hon själv sa.

2008-12-17 23:31 lersaker

Det blir en tid som är märklig tycker jag. Telefonen som INTE ringer. Besöken som man INTE längre gör. Det tar ett tag att vänja om sej.
Sen är det märkligt att plötsligt vara äldst. En mätare på att tiden går.
Jag tror ändå att det alltid är värst att vara den som är kvar, när någon gått bort. Sorg är tungt, men bättre är att gå igenom den och så en dag kunna lägga den bakom sej. Minnet av personen bär man alltid inom sej.
Hälsn Anne-Sophie

Svar från Allis 2008-12-18 18:13

Du har så rätt. Kloka ord. Jag har tur, känner att det är ett skönt stöd att ha en syster när föräldrarna går bort.

Bloggar

Allt kommer att bli bra ...

Allis

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv

Kompisar

Mina favoritbilder

Mina favoritsidor

Bloggar

Allt kommer att bli bra ...

Allis

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv

Kategorier

Kompisar

Mina favoritbilder

Mina favoritsidor