Det är de misslyckde bilderna som får pris.
Jag spinner vidare på temat dåliga bilder, inte bara mina utan även andras bilder som jag tycker är dåliga, men som blir belönade med priser. Jag måste fråga: Vet någon var gränsen går mellan en dålig och en bra bild? Om man ser prisbelönta bilder som Årets bild ,av givetvis kända och aktiva fotografer, blir bilden belönad för att fotografen är känd eller finns det något i bilden jag inte känner till ? Kort sagt, en del anser jag är skitdåliga och jag skulle slänga dem direkt. Tänk om jag därför, på grund av min okunnskap, slängt bilder som kunnat bli prisbelönta.
Sitter och bläddrar i tidningen Foto som jag tycker är experter på att samla på dåliga bilder. Nummer 5, 08 bild nummer 2 och nummer 4 .Är det bra bilder? Givetvis kommer många att säga att det är det. Förklara då gärna varför.
En annan reflektion är, när nu fabrikanter av digitala kameror ansträngt sig för att tillverka ett redskap för att avbilda med och när det är praktiskt omöjligt att misslyckas,varför jobbas det så hårt för att ta bilder som inte föeställer något eller förvränger verkligheten eller miljön som bilden är tagen i. Att det är den nya trenden det förstår även jag, men är skolorna nu anhängare till att förvränga verkligheten så mycket att den inte går att känna igen. Varför även här.
Troligen har jag missat mycket i mitt resonemang men att ta vackra bilder känns inte nödvändigt om man vill komma någonstans,det känns onödigt att kasta bilder och köpa dyra kameraprylar med så hög precison.
Jag laddar in 3 bilder som kanske är prisvärda. En bild föreställer 2 konstnärer som möts, en annan är Almarna i Kungsan, den tredje är mål i fotboll. Ingen skulle platsa i Tidningen Foto/bert
Både på gott och på ont. Ibland är man rörande enig och tycker att en bild verkligen förtjänat att vinna, ibland drabbas man av totalt hjärnsläpp och förstår ingenting av en vinnarbild.
Jag accepterar detta faktum eftersom smaken till syvende och sidst är som baken-- delad.
/E.T
Det kan också vara en livsstilsfråga. Har man samma livsstil som redaktören så förstår redaktören precis det konstnärliga budskapet i bilderna man länar in, och annars fattar han nada och kastar direkt.
Det kanske är så att man framammar en viss livsstil på fotoutbildningen där redaktören har gått, och därför prioriterar han (hon?) de som fotograferar enligt samma skola.
Jag upplever det också som extremt svårt att nå ut med ett budskap i vimlet av vrålande röster. Det är lite som att komma till ett tivoli, och den som investerat i fetast högtalare att gasta i vinner de flesta kunderna.
Till slut har vi de fotografer som alltid blir publicerade för de är födda i ett visst namn. Om man plåtar natur är det nog bra om man hater "Lindblad" eller "Sucksdorf"