Att resa är att mötas.

När man reser är det möten med andra människor som är den stora behållningen alltid på väg eller bofasta spelar ingen roll det är ändå hur man kan förstå varandra som är det viktiga så har det blivit för oss vi gör det till en resa isig att försöka få kontakt. Som seglare under nästan 20 år har otaliga kontakter blivit våra vänner. En del naturligtvis korta ,bara snuddat vid varandra andra mer fördjupade. Fortfarande och fast vi gått iland mer eller mindre är våra möten med andra kulturer och människor det som håller kvar vår nyfikenhet på livet. I Serbien där vi först kände oss mycket nedstämda för det såg fattigt ut. Håglöshet dåligt odlade marker. Medan Europa såg ut att blomstra grödorna växte och frodades såg vi i Serbien några strån här och där. Vi måste på något sätt ta reda på hur det förhöll sig. Människor vi tråffade var glada tillmötesgående men saknade nödvändiga hjälpmedel som gödning manskiner mm Vad kan man göra för att hjälpa ett folk som är i nöd och saknar det viktigaste mat och framförallt framtidstro? Man förändras med att resa när man kommer hem är man en annan människa.

Vad ser man genom ett tågfönster?/ Bert