Det är lätt att falla dit i "kameraträsket"

Nej nu ger jag upp mitt sökande efter mitt monopod stativ. Jag har till och med letat i garaget där jag vet att jag inte har varit under hösten. Nu har jag har inga mer ställen att leta på.

Köp ett nytt, säger maken. Jag sätter mig vid datorn och ska börja kolla runt efter ett liknande stativ som jag köpte för en femtiolapp i Beijing. Men istället för stativ så börjar jag titta på kameror :p

Canon 60D, Canon 7, Canon 550 och så vidare. Hur gick det här till ?? Jag skulle ju titta efter ett stativ !!! Jag sållar genast bort dom kameror med inspelningsmöjligheter. Det har jag inget behov av. Nästa steg är prislappen....alldeles för höga prisnivåer på en del kameror för min del.

Efter en stund så kommer jag på mig själv att tänker; Vad sjutton sitter jag här och tittar på nya kameror för ? Lär dig använda det du har, säger jag till mig själv.

När jag insett att jag sitter och drömmer om något som egentligen är onödigt för mig så lägger jag det åt sidan. Min Canon eos 1000D duger gott åt mig. Det är bättre att jag satsar på att köpa ett vidvinkelobjektiv och ett teleobjektiv.

Det är nog lätt att fastna i tron att man blir en bättre fotograf med en massa tekniska prylar. Först ska man nog lära sig utnyttja den kamera man har på bästa möjliga sätt och utnyttja de funktioner som finns. Den dagen jag inser att den inte räcker till för mina krav på bildkvalitén är det dags att ta steget och köpa en bättre kamera.

Det blir också betydligt billigare om jag bara letar efter ett stativ, den fungerade bra som vandringsstav också på mina  foto-turer ;)

Ny generation fotografer

Idag blev det dåligt med fotografier tagna med systemkameran. Eller rättare sagt inte ett enda foto. Vädret lockade inte till något uteliv. Men jag skyller på att vi har haft en extra nattgäst här med barnbarnet som sov över. Ett 75-årskalas stod också på agendan idag.

Jag borde väl ha tagit med mig kameran och dokumenterat familjekalaset hos mina föräldrar men jag tänkte att jag fotar väl med mobilen istället. Men med fem barnbarn som behövde sysselsättning så lånar ju mormor (jag) snällt ut mobilen så dom kunde roa sig med spelen i väntan på maten.

Nu behöver jag ju inte bekymra mig om att det inte blev några bilder tagna av mig för det skötte barnbarnen  så bra. Dom fotograferar gladeligen utan att man behöver säga till om det. Många roliga vinklar hittar man när man sedan upptäcker en massa bilder som är tagna utan vetskap.

Jag ska nog överlåta familjefotograferingen till barnbarnen hädanefter. Jag tror det blir lite roligare bilder och vinklar på det viset.

En förtrollande trollskog

Åh, du milde att behöva gå upp så tidigt när man kan få sova. Men klockan nio så var jag redo och klar vid samlingsplatsen på Tunadalsparkeringen.  Väskan laddad med limpmackor och kaffe. Ja och så naturligtvis det viktiga för dagen...kameran + objektiv. Jag mötte upp två andra fotoentusiaster och vi hälsade på varandra. Jag har aldrig träffat dom förut så det här var nya bekantskaper att lära känna.

Nu begav vi oss till Näs naturreservat drygt två mil utanför Köping. Ett långsmalt naturreservat som ligger precis utmed Skedvisjön. Skogen liknar en trollskog som är snårig på vissa ställen, mycket mossa av olika slag, oländig terräng om man vill upp på berget.

Naturligtvis skulle vi upp på berget. Det var bara att sätta igång när vi kom fram och efter att ha gått en kort bit kom vi till berget, för det är inte långt från grusvägen.

Det finns en genväg upp till toppen......

Vi klättrade upp en bit till skrevan för att kolla läget. Men bara om man är tillräckligt smal kan man ta sig igenom. Nu var det inte läge för det idag med tjock jackor. Risken att fastna i skrevan vill man ju undvika.Till sommaren tänker jag testa och ta mig igenom för jag är optimist och tror att jag är tillräckligt smal ;)

Vi klättrade ner igen och fick ta oss runt berget en annan väg för att komma upp till högsta punkt. Nu låter det som att vi skulle bestiga Mount everest och har man lite dåligt flås så så går det nog att jämföra.

Uppe på toppen av berget så breder marken ut sig full med mossa. Skulle kunna fyllt massor med adventsljusstakar med mossa. Nu får man ju INTE ta något härifrån men jisses vad mossa det fanns. Låg som en heltäckande matta över hela berget.

Det var som att gå omkring på bomull. Man har nog landat mjukt om man skulle halkat omkull och den risken var hög i det regnvåta terrängen.

Väl nere från berget igen och tillbaka och i trollskogen så var den nästan så att man såg trollen gömma sig bakom varje mossig sten. Vi fortsatte mot den snåriga delen av skogen genom lite sankare marker. (Mina nyinköpta dojor höll för vätan, jiipppiii !!!)

Märkliga saker hittade vi på vägen och den mystiska känslan kröp ännu närmare....

En liten bit längre bort så dök ytterligare något upp. Någon hade tappat sina tänder.......

En längre bit bort låg den andra sidan av tänderna. Nu fick man hålla ögonen öppna efter rörelser i skogen. Det här verkade ju farligt och vi tog oss vidare över sankmarken.

Vi såg också hur någon hade bökat i skogen lite här och var. Mossan låg uppriven och trädrötterna syntes. Jag undrar om någon tänker odla något och håller på att förbereda jorden. Men nu var det inte långt kvar innan vi var framme vid grusvägen......

Bara en liten bit till innan vi kommer ut ur trollskogen....

Äntligen öppnade sig vyerna och utsikten över Skedvisjön gjorde att man genast kände lugnet återvända. Har det inte varit kyligt i luften så har jag gärna tagit ett bad och svalkat av mig....

Jag hade sluppit trängas med en massa folk, i alla fall på denna här tre meter korta sandstranden.

Men jag kommer tillbaka hit när våren och sommaren gör sitt antåg igen.

300 meter från min stuga

 Jag googlade på flygolyckan som hände precis intill och där sju civila personer miste sina liv 1960. Vikbo olyckan som den kallas.

Foto: Tage Berggren/ Vlt arkiv källa: http://vlt.se/nostalgi/60talet/1.1665410-vikboolyckan-militarplan-stortade-pa-gard

 

 

I nederkant på bilden ganska mitt i så ser du samma tak som den jag tagit idag. Ladan mitt ovanför finns kvar men inget annat. Det står en uppförd timmerstuga på vänster sida om vägen idag.

Citat från Vlt:

Så som var brukligt på landet förr, hjälptes grannar emellan alltid åt med olika större arbeten på gårdarna. Den här dagen var det tröskningsarbeten på Vikbo gård som gällde. Grannar som på morgonen slutit upp för att hjälpa till, var Rolf Agne Pettersson från Mossbo, Verner Söderkvist från Maktlösa och Gustav Jonsson från Laggarbo. Vid tiotiden var det självklart att man tog en kaffepaus och det gjorde man också på Vikbo. Logen och tröskningsarbetena lämnades för en stunds samling kring köksbordet.

Katastrofen var ett faktum. På ett ögonblick utplånas fyra personer i familjerna Andersson på Vikbo gård. Axel Andersson, makarna Erik och Ingegärd Andersson och deras dotter Lena, 6 år, och grannarna Verner Söderkvist, Rolf Agne Pettersson och Gustav Jonsson. Axels hustru Anna överlevde katastrofen, tack vare att hon stunderna innan begett sig ner till brygghuset.

 

 

Det som hände var att ett Lansenplan där piloten tidigare hoppat men ändå försökt styra undan planet från bebyggelse slog ner rakt in i köket där sju personer drack förmiddagskaffe. Detta är den största svenska militäriska olycka i civil tid. Familjerna möttes med tystnad av myndigheterna och ingen ekonomisk eller praktisk hjälp fick någon av familjerna. Varken förr eller senare. Ett katastrofalt bemötande av myndigheterna.

Nu drygt 50 år senare har militära myndigheter erkänt sitt misstag och rest en minnessten över samtliga sju omkomna. Men det reparerar inte människornas känslor för det dom drabbades av. Ingen hjälp ekonomiskt och psykiskt eller praktiskt. Det mest skrämmande när jag läser reportaget hur dom drabbade själva fick ta hand om dom avlidna som hade lagts i en närliggande lada som dom anhöriga fick ombesörja själva.

 

 

Läs hela historien här:

http://vlt.se/nostalgi/60talet/1.1665410-vikboolyckan-militarplan-stortade-pa-gard

Cermonin av minnesstenen

http://bblat.se/polopoly_fs/1.1125534.1299331975!/Dag%205,%20ceremoni,%20sid%2012.pdf

 

 

Jag var där och gick idag och fotograferade på fälten som jag gått på hundratals gånger utan att veta att det var just den platsen. Jag trodde det var längre bort mot Himmeta det hände.  Nu får fälten en helt annan innebörd för mig, känner jag

 

 

 

Slarvfia !!!!

Jag förstår inte var jag har gjort av med mitt fotostativ, en monopod. Den låg i sitt fodral med axelrem. Jag försöker febrilt komma fram till när jag sist använde det. Jag har letat i hela huset, bilen och i stugan och så mycket fler ställen har jag inte att leta på.

Jag försöker också tänka tillbaka när jag sist använde det. Men nej....det är putsväck. Imorgon ska jag ut på en fototur och hade tänkt ta med det för jag tänkte göra det enkelt för mig när jag ska ut i skogen och slippa släpa på det större trebenta stativet. Fasen också !!!! Så förbaskat retligt !!!

Jag tog en fotorunda när jag var till stugan i Sundänge idag och min svartvita period fortsatte fortsatte idag också. Gråtrist väder men det regnar ju alla fall inte och inte var det kallt heller.

Undrar om man får klättra upp och sätta sig i dom här och vänta med kameran och hoppas på att något djur kommer som man kan fotografera. Dom står ju lite här och var i skogen oanvända när det inte är säsong. Naturligtvis får man ju vara försiktig och inte göra sönder något. Är det tillåtet tro utan att fråga markägaren som man inte känner.

Imorgon blir det Näs naturreservat med två andra ur fotoklubben här i Köping. Jag gjorde ju en fråga på facebook om några ville haka på en spontan (utan klubbens arrangemang) fototur. Jag hoppas att några fler vill följa med. Dom har hela kvällen på sig att bestämma sig.