De sista bilderna.

Teja var vårt allt. Hon var alltid glad trots vad som hände. Var man ledsen såg hon det och kom för att ge tröst. 

Det var den 30 januari i år som jag och Teja gick ut, solen lyste och det var blåsigt. Hon var som vanligt och vi hade en trevlig dag tillsammans. 

Bara två dagar senare, på kvällen den 1 februari. Teja sprang genom lägenheten, hon skulle hoppa upp och lägga sig i våran säng. Jag såg att hon halkade till och haltade. Hon kunde inte stödja på bakbenen. Hon drog sig fram. Det blev tillslut min fru som åkte in till blå stjärnan och hon röntgades och man konstaterade diskbråck i både nedre delen av ryggen som övre. 

Teja somnade in den 2 februari i år. Teja är numera med sin vän Tim som även han lämnade oss för lite mer än ett år sedan. Teja skulle fyllt 12 i år. Hon lämnade ett stor hål och tomhet efter sig. 

Tack för alla glada stunder du gav oss Teja. 

Mitt namn är Svan, Knöl Svan. Kom inte närmare.

Kanske är det en varning i stil med rubriken, Herr svan vill förmedla. Endast en bro och 5 minuter med spårvagn från Nordstan i Göteborg, häckar ett par svanar. Jag besökte min dotter som gick en segelkurs och gick en tur i omgivningen.  Solen lyste och vinden var hård från väster denna dag.

Bland vassen, där det var lä, skymtade jag ett svanbo. Där ligger hon väl skyddad.

Hanen kom ut och sneglade mot mig, innan jag knappt förstod det sätter han fart.

Upp i luften, men direkt ner igen. Tror han ville visa upp sig för mig. Eller så var han bara sugen på en tur och kom sedan på att han har ett ansvar för sin lilla familj.

Tillbaks och för att patrullera och skrämma bort inkräktare. Det passerar ganska många människor men de flesta ser eller bryr sig inte om svanarna. 

Söka mat och äta. 

Så får han syn på ett par gäss som tog en paus på en gräsplätt bredvid mig. 

Stilig och imponerande håller han alla borta från sitt bo. Han behöver inte göra mycket mer än simma omkring. Det verkar som alla förstår hans potential och avstår att utmana honom. 

Det blev många bilder och många fler har jag kvar bara på denna svan. Ett av mina största problem är alla bilder man kommer hem med. Inte för att det gör något med många bilder. Det är däremot ork jag saknar. 

En sista bild från mig och Herr Svan.

Ha det gott.

Vårkänslor och att rädda en nyckelpiga.

Under de rosa blommorna på körsbärsträden tas det mängder med selfies. Fler människor är ute på en dag, än under hela vintern. Alla står eller går, sitter, kramas och bara känner in solen och värmen.  Överallt spirar det av liv. Även om man är trött och lite surmulen efter en hel natts jobb, rycks man med och blir på bättre humör. 

I slottskogen och även på andra platser i staden har körsbärsträden fått hjälp av kulörta bollar. Det är säkert något japanskt, men ser trevligt ut. 

En nyckelpiga som ser ut att vara på rätt plats. På en trafikerad väg hittade jag nyckelpigan, liggandes livlös på kall svart asfalt. Jag tog upp den försiktigt, de är så små. Satte den i solen på en blomma. Nästan direkt kom de små benen ut och den rörde sig lite. Såklart tog jag en bild innan jag lämnade den till sitt öde. 

Ha det gott. 

S/V bilder på ett par byggnader.

Förr kunde dom bygga villor som enligt mig både är vackra och har en del mystik. Som Wilhelmsberg på danska vägen 8. Av intresse kan man notera att tomten inte var tom när villan byggdes 1870. Utan på denna plats stod Biskopsvillan som har flyttats runt från platsen där Universeum ligger, tillbaks till nästan samma plats. 

Oscar Fredriks kyrka byggdes nästan samtidigt. Jag försökte ta ett par bilder från baksidan av kyrkan. Det är tätt mellan byggnaderna och bilar står parkerade utmed gatan. 

Göteborgs högsta kyrka.

Fast vad vet jag, kanske någon gång i framtiden är det någon som nostalgisk blickar tillbaks och drömmer om dagens byggnadsstil. 

Kattuggla

Högt upp och svår att upptäcka sitter kattugglan. Fast om det står flera andra i skogen och tittar rakt upp, kan man upptäcka den även med otränade ögon.  den var ganska slö och sneglade trött på de som stirrade upp bland träden. 

Inte så långt från den första kattugglan satt den andra. 

På med telekonverter 2ggr på mitt 300 mm  (för er med andra format blir det 1200mm) för att få några närbilder. Mycket grenar ivägen var det. Manuell fokus fungerade bäst och var inte så svårt. Stängde av stabiliseringen för att kolla hur det skulle vara utan. Inte alls bra, tur att det finns bra teknik. 

Stannade inte så länge, den får vara ifred. Någon dag senare möttes jag av att den ena av ugglorna var död. Det fanns spår på marken av plockade fjädrar. Troligen har den blivit ett byte för en större fågel.  En del av livet, men lika sorgligt ändå. Jag intallar mig att så länge den inte blivit dödad av en människa eller människors handlingar är det ok. 

Ha det gott.