Åsundenleden vid Alhammar i Västra Götaland.

Gårdarna runt sjön en romansvit (av Birgit Th. Sparre) som även blivit en film (1957).  Vi gick en tur på en del av Åsundenleden vid Alhammar. Det var torrare i markerna än jag trodde det skulle vara. Kanske tur för oss på lång sikt att det regnat så mycket i Juli i år, lite tråkigt för dom som har semester. 

Planterad skog som troligen snart är ett minne. 

En del lövskog finns kvar och runt där jag bor bevarar man lövskogen och granen hålls borta.

Tror detta är Vippärt den var ganska hög öven 50cm.

Fjärilar är inte min starka sida, ibland kan man undra vad som är det. Men jag tror det är en Vinbärsfuks. Googlade som man gör nuförtiden men säkert svar ges inte. 

Den här fjärilen däremot vet jag att det är en citronfjäril. Bladen som ger den sin gröna nyans är våra rabarber som också trivs denna sommar.  

Boktipset i början av texten skulle bli en inledning som kom av sig helt och hållet. Ibland är man lite mer snurrig än vanligt. Kanske någon ändå får nytta av tipset. 

// Jörgen

Sommardag. Att vara nöjd med en bild.

Att vara nöjd med en bild. Måste bara säga att jag är nöjd med denna bild. Jag såg den innan jag tog den och så steg min dotter med en av våra hundar in i den och då blev jag ännu mer nöjd.  

Ha det gott.

Jörgen

Frisk nog att återgå till jobbet.

Feber o snuvan är borta och med ett par extra dagar hemma, är det snart dags att återgå i stadens tjänst. Fast egentligen känns det inte så lockande. Trivs bättre i ett öppet landskap och se på när våren väcker allt till liv igen. 

Blåsipporna som nu ser sin chans till sol, för att snart åter falla i glömska till nästa vår. 

Får hoppas att vi inte sätts i husarest, som i resten av Europa. // Ha det gött, Jörgen.

Fredag på väg.

Jag körde ut på väg 40 och lämnade Göteborg bakom mig. Det som slog mig direkt var att det låg snö vid vägkanten. Jag körde förbi Borås och ut på öde vägar. Mindre än en timme från Göteborg var det vinter. 

Stannade bilen utmed vägen och ställde mig vid vägkanten. Tyst helt tyst. Inget bakgrundsljud ingen vind. 

Allt tar slut, en bil kom och fick mig att sätta mig och köra den sista biten. 

Framme och det var plogat hela vägen. Ett kort besök i vår stuga att allt står rätt till. Hämta lite saker som saknades. Snön var blöt och tung. 

En sista titt ut i skogen och sedan hem igen. 

När det är bra att se sig om.

Är man vid kusten, blir det lätt att man ser ut över havet. Man står där och spanar mot horisonten. 

Kanske har man sin lunchlåda med sig. Solen står alltid över havets horisont, det är naturligt att vända sin framsida mot solen. 

Varför skulle man då se sig om, och titta bakåt. 

På sin höjd kan jag vila blicken åt sidan en kort stund. Varför man satt ett staket ute i vattnet, är en gåta. Är nog inget staket, men vad det är kan jag inte föreställa mig. 

Bron mellan Fotö och Hönö heter så fyndigt Fotöbron. Kanske för att det är den enda bron på Fotö, Hönö har fler broar. En som går till Öckerö, det är lite lustigt med namn. Vägen på Hönö som går till bron som leder till öckerö, heter på Hönö Öckerövägen. Men så fort du kört över bron byter vägen namn till Hönövägen. Om man tror det är slut med det. Inte! Det finns fler öar som samma väg går till via broar. Till slut tar vägen slut och en vägfärja tar en vidare, till de tre sista öarna som är bebodda. Det var de norra öarna, på de södra öarna finns det inga broar och bilar.  

Nu är det dags att se sig om åt andra hållet.  // Jörgen