Livet består av många ögonblick, en del förevigar vi genom att ta ett fotografi andra genom att skriva ner dem andra försvinner bara bort i glömska. Mycket sport, natur och tankar om livet i stort, en slags dagbok.

Vilken stam tillhör du?

Hej!

Har ni fredagsmys?

Själv är jag "ensam" hemma...yngsta grabben(16år) är visserligen hemma men han spelar FIFA15 samtidigt chattar han med ett gäng kompisar om matcherna och vill inte veta av mig, äldsta grabben är på stan och frun är på bokmässan i Göteborg...

...men jag är inte bitter!

Vi drar oss tillbaka till Juba i Sydsudan en stund. Dagens blogg har två spår, ett dagsaktuellt.

David och två grannpojkar. David städar upp lite grann utanför tomten medan han borstar tänderna.

Johannes och jag är rätt sportiga av oss, vi gillar att träna så vi tog en löprunda i kvarteret där vi bodde, Gudele Juba.

Ingen asfaltslöpning utan sand, typ 30 grader varmt på kvällen.

Vi sprang inte ensamma...så fort vi passerade ett gäng barn sprang de skrattande med oss, hejade på oss, höll oss i handen. På varv två var det än mer barn, har inte sprungit Göteborgsvarvet men där som här hade vi en stor och hängiven publik. De äldre, "visare" männen satt bara och skakade på sina huvuden, skrattade och tyckte vi var tokiga! Springa när de är så varmt...

När vi sprungit stod vi och stretchade en stund, vi fick direkt sällskap och hade ett gäng killar som gjprde samma övningar som vi. De kunde engelska så vi pratade en del med varandra, om jobb, framtidsplaner mm. Något centralt, viktigt för dem var vilken stam man tillhörde.

"What is your tribe called"? Vilken stam tillhör ni? Vi berättade att vi kom från Småland, en väldigt bra stam i Sverige.

Nu började pojkarna prata arabiska med varandra, vi förstod inget men Mama Margareth, vår sydsudanesiska mamma satt på en stol och lyssnade på pojkarna och skrattade så att hon höll på att ramla av stolen. När pojkarna hade lämnat oss berättade hon vad de sagt.

De hade börjat diskutera vår hudfärg och vad som skulle hända med dem om de flög med oss hem till vår stam i Sverige. Skulle de bli lika bleka/vita som oss eller skulle de fortfarande vara mörka i hyn. Efter en stunds argumentering kom de överens om att...

...de fortfarande skulle vara mörkhyade. En kul berättelse, tur att Mama Margareth satt ute och hörde vad de sa!

På tal om att flyga så flyger vi till dagens händelse som också har med Sydsudan att göra.

Idag hade jag glädjen att få visa min arbetsplats för Sebit och Emmanuel under några timmar. De håller i ett utbildningsprojekt vi har i Sydsudan och är på besök i två veckor(inga bra bilder nu).

Efter en bra stund vid fikabordet(de har lärt sig ett viktigt ord...fika) och lite bildvisning tog vi ambulanserna.

Emmanuel kollar på sina värden, bra puls och saturation.

Nu är det Sebits tur, även här bra värden.

Läsplattan användes som kamera.

Just denna bilen var inte i tjänst så vi tog oss en sväng på sjukhusområdet och A6.

Jag vet hur ambulanserna och sjukvården ser ut i Sydsudan så de blev mäkta imponerade hur vi har det. Själv blev jag lite dämpad då jag tänkte på hur lång väg det är för dem innan de har något som kan jämföras med vår standard. Givetvis blir saker bättre i Sydsudan men det tar sådan tid och nu när det är oroligt i landet blir det knappast bättre:(

Efter åkturen tog vi en rundvandring på stationen där vårt gym gillades skarpt.