Chase the sun...

Så, äntligen uppenbarade sig tillfället!

I torsdags efter jobbet kunde jag äntligen genomföra den "expedition" som jag haft i tankarna en längre tid; Lindbacke i solnedgång.

Lindbacke är en stor, ganska märklig åsformation alldeles söder om Nyköping -precis intill vägen ut mot Oxelösund. Norrsidan är glest barrskogsbeklädd, men sydsluttningen utgörs av en vidsträckt enebacke. Fordomdags kördes motorcykeltävlingar runt kullens bas -än längre tillbaka har där sannolikt bedrivits kult och riter av okända slag. Precis vid ingången till Lindbacke (som är ett naturreservat) finns en märklig labyrint i marken, och straxt nedanför åsens högsta punkt åt söder till ligger en ring av stora stenbumlingar. Öster om åsen ligger ett fågelkärr som kallas svanviken och genom det går Kilaån som sedan ringlar sig vidare söderut.

Insåg redan på hemväg från jobbet att det kunde bli ett spännande fotoläge: huvudsakligen klar himmel, men med ovädersmoln (med risk för snöbyar!) i antågande från söder och väster. Bäddat för viss dramatik. Det där med häftiga moln är ju en klar bonus i solnedgångssammanhang! Insåg också hur snabbt skymningen faller på så här års. Ingen tid att förlora. Hem, langa av sig bagaget (utom kameraväsken!), säga hej till frun, säga hejdå till frun (som faktiskt var insatt i mina planer för kvällen), in i bilen (där stativet låg kvar) och så iväg.

Parkerade vid Coop-extra (vars parkering ligger närmast Lindbacke) och knatade iväg med raska steg -under en viadukt- och så in genom passagen till naturreservatet. Kallt i luften. Mycket kallt... Men långkallingarna är obligatoriska (för mig) på jobbet sedan nästan en månad tillbaka, liksom extra tröja. Hade också letat upp mina gamla "jägarvantar" som jag fått av morsan nångång för många, många år sedan. De visade sig alldeles toppen för fotojakter -det är liksom fingervante och tumvante allt i ett. Dessutom en öppning för högerhandens pekfingertopp -"avtryckarfingret". Perfekt för inställningar på kameran utan att behöva ta av sig vantarna hela tiden.

Väl uppe på kullen krön gällde det att handla lagom snabbt -solen var nu precis på väg ned bakom Ryssbergens skogsklädda horisont. Upp med stativet illa kvickt. Tonade ND-filtret satt redan på, liksom snabbfästet till stativet. 

Kvällshimlen gjorde en verkligen inte besviken. Mörka skyar, rosa skimmer, sepiafärgade slöjor -ja den bjöd på ett spektakulärt skådespel. Problemet var att man blev så överväldigad att det var svårt att bestämma sig åt vilket håll man skulle rikta kameran. Det blev att ta några bilder med olika inställningar (fotade hela tiden med manuell bländar/slutar inställning för att pröva mig fram) i en riktning, sedan vrida kameran ett halft varv eller så, ta några fler bilder och därefter omlokalisera och fota från ny plats. Ganske äventyrligt kan jag säga, att småjogga omkring där uppe på kullen i det allt svagare ljuset.

Hade inte tidigare riktigt insett att Kilaån faktiskt gick såpass nära Lindbacke, så jag var ju bara tvungen att försöka fånga skymningens reflexioner i det stilla flytande bandet av vatten. Därefter ville jag försöka mig på att fånga några kala trädsiluetter mot den färgrika himlen och därför begav jag mig ned till foten av åsen -och där var det sankt, jisses! Och nu insåg jag att jag glömt byta till gummistövlarna...

fotade dessa två avlövade träd ur lite olika vinklar o perspektiv. Sedan tänkte jag att den sanka marken -dessutom uppbökad av kor under sommar o tidigare höst-  kunde vara spännande att använda i bild, nu när man ändå var både blöt och geggig om fötterna...

 Blev en hel del bilder tagna här också -med pölen i förgrunden- men det var bara på några få jag tyckte jag fick till himlens spegling däri på ett lite intressant sätt.

Vid det här laget började det bli verkligen mörkt och jag insåg att tiden hade rusat iväg (som valigt när man uppslukas av något...). Dags att knata tillbaka upp över kullen och fara hemåt. Men, så när jag nådde toppen av åsen och vände mig om (för man bara kan inte slita sig från en sådan himmel...) såg jag i horisonten lite längre västerut (ovanför motorvägen mot Norrköping ungefär) ett märkligt ljusskådespel mellan horisonten och den mörka tunga molnridån. Men det var långt bort... Nu hamnade jag i valet o kvalet. Prioritera hemfärd eller försöka få en bild på det här? Det senare vann (förstås), men fordrade ett byte till andra objektivet (30 - 110) för att överhuvudtaget bli nåt. Tur man har hunnit träna på detta med snabba objektivbyten -för här fick jag praktiskt tagen göra det i mörker...Man vill ju inte gärna tappa prylarna därute bland grästuvorna.

Blev i alla fall ett par bilder på himlafenomenet. Kanske inte tekniskt o konstnärligt de bästa precis, men vad gör det. Hur ofta får man se en sån här skymning?

Ja, ännu en gång erfor jag att det faktiskt är värt lite extra ansträngning för att få uppleva de där "magiska" stunderna. Och jag inser också att det är bra att man har lite koll innan på några såna här platser som man misstänker kan vara bra fotoställen -för om jag inte hade haft någon koll på Lindbacke innan så hade jag nog fått lägga mer fokus på att inte dratta på ändan i mörkret än på själva fotograferandet!

Vi hörs o syns!

Stendörrenäventyret. Fortsättning.

Tar upp tråden igen där jag av tidsbrist tvingades kapa av den igår eftermiddag.

Det handlar alltså om mina fotostrapatser i onsdags morse ute på Äspskär, en av öarna man kan nå via hängbroar i Stendörrens naturreservat mellan Nyköping och Trosa/Vagnhärad (i Södermanland, kanske ska tilläggas).

 Min första fotoplats på Äspskär...

Efter att ha härdat ut ute på Äspskärs udde i snålblåsten och halvmörkret i ungefär en halvtimme i väntan på att den kompakta grå vadmalshimlen skulle bli lite mer intressant, så glimtade det till starxt över horisonten österut -det vill säga till vänster om mig. Snabb omgruppering av kamera o stativ således!

Molntäcket började skifta i orange, blått o rosa och straxt bröt gryningsljuset igenom väldigt lokalt åt nordost till. Här utspelades sedan under några minuter ett mäktigt ljusskådespel, som stundtals var väldigt dramatiskt. Fotade på rätt friskt med lite olika inställningar... Ville få fram ljuseffekterna på ett bra sätt utan att ljusa upp förgrunden o vattnet för mycket.

Sedan gjorde jag ett experiment och satte på polarisationsfiltret för att se vilken effekt det kunde ge i detta läget... Och då inföll den verkliga "Gudaskymningen" (fast egentligen är det ju gryning...)

Så här dramatiskt blev resultatet med polfiltret och bländare f/16 (tror jag, kan ha varit 11 också...). Rätt snyggt tycker jag -som effektbild. Landskapet ser man ju inte mycket av förstås.

Efter detta himmelska drama började molntäcket ganska raskt att luckras upp mer och mer och jag övergick till att fösöka fånga lite himmelsreflexer i klipphällens vattenpölar istället (ett sånt där "klassiskt" motiv man ofta ser i landskapsfotosammanhang). Först tyckte jag klipphällarna bara blev mest grådaskiga och inte så spännande reflexer heller -så kom jag ihåg att pol.filtret ju satt kvar -och ett dyligt används ju bland annat för att minska reflexioner!

Av med filtret alltså och så ändrade jag vitbalansen till "skugga" istället för "molningt" och då blev det genast lite mer färg på klipphällen också.

Men visst ser horisonten lite sned ut? Får försöka trixa till det i Fotoshoppen sedan, liksom att jag skulle vilja få lite mer fräs på skärpan och kanske få fram ännu mer av stenes rödaktiga färg. Det där att hitta rätt skärpa i såna här bilder tycker jag är knepigt. Oftast har jag ställt in på manuell fokus och fokat (säger man så?) nånstans straxt över mitten i motivet och så kört med små bländare (f/11 - f/16) för att få skärpedjup. Lyckas inte alltid fullt ut tycker jag...

Tiden går ju som bekant fort när man har roligt -eller när man försöker få till en hyfsad landskapsbild- så nu började det bli dags att tänka på reträtt. Dessutom började det bli lite för ljust för att det skulle vara spännande... På väg tillbaka längs stigen utmed stranden mot fastlandet kom morgonsolen fram på allvar och kastade ett otroligt gyllene morgonljus in bland träden... Var bara tvungen att försöka få en bild på det också. Fick bli handhållen kamera denna gång.

 Morgonsol!

Precis innan jag lämnade strandkanten för att gå mot parkeringen fick jag syn på ett häftigt omkullfallet träd halvvägs ut i vattenbrynet. Tyvärr stod solen nästan rakt framifrån nu, så det var inget idealiskt fotoläge, men det här trädet måste jag helt klart återkomma till vid ett senare tillfälle. Kanske i kvällssol?

 Tacksam fotomodell...

Genomblåst och uppiggad av morgonens skärgårdsäventyr bar det sedan iväg mot arbetsplatsen -åter till tonerna av åttiotalsikonerna "a-ha" och albumet "Minor Earth -Major Sky" (passande titel för dagen tyckte jag...). Nu återstår att rensa bland exponeringarna och kanske fixa vidare lite med de som jag tycker blev mest lyckade. Lägger ut dem i mitt fotosidan-album efterhand. Hoppas ni följer med ut på flera fotoäventyr i skog och -mer eller mindre- fast mark!