Chase the sun...
Så, äntligen uppenbarade sig tillfället!
I torsdags efter jobbet kunde jag äntligen genomföra den "expedition" som jag haft i tankarna en längre tid; Lindbacke i solnedgång.
Lindbacke är en stor, ganska märklig åsformation alldeles söder om Nyköping -precis intill vägen ut mot Oxelösund. Norrsidan är glest barrskogsbeklädd, men sydsluttningen utgörs av en vidsträckt enebacke. Fordomdags kördes motorcykeltävlingar runt kullens bas -än längre tillbaka har där sannolikt bedrivits kult och riter av okända slag. Precis vid ingången till Lindbacke (som är ett naturreservat) finns en märklig labyrint i marken, och straxt nedanför åsens högsta punkt åt söder till ligger en ring av stora stenbumlingar. Öster om åsen ligger ett fågelkärr som kallas svanviken och genom det går Kilaån som sedan ringlar sig vidare söderut.
Insåg redan på hemväg från jobbet att det kunde bli ett spännande fotoläge: huvudsakligen klar himmel, men med ovädersmoln (med risk för snöbyar!) i antågande från söder och väster. Bäddat för viss dramatik. Det där med häftiga moln är ju en klar bonus i solnedgångssammanhang! Insåg också hur snabbt skymningen faller på så här års. Ingen tid att förlora. Hem, langa av sig bagaget (utom kameraväsken!), säga hej till frun, säga hejdå till frun (som faktiskt var insatt i mina planer för kvällen), in i bilen (där stativet låg kvar) och så iväg.
Parkerade vid Coop-extra (vars parkering ligger närmast Lindbacke) och knatade iväg med raska steg -under en viadukt- och så in genom passagen till naturreservatet. Kallt i luften. Mycket kallt... Men långkallingarna är obligatoriska (för mig) på jobbet sedan nästan en månad tillbaka, liksom extra tröja. Hade också letat upp mina gamla "jägarvantar" som jag fått av morsan nångång för många, många år sedan. De visade sig alldeles toppen för fotojakter -det är liksom fingervante och tumvante allt i ett. Dessutom en öppning för högerhandens pekfingertopp -"avtryckarfingret". Perfekt för inställningar på kameran utan att behöva ta av sig vantarna hela tiden.
Väl uppe på kullen krön gällde det att handla lagom snabbt -solen var nu precis på väg ned bakom Ryssbergens skogsklädda horisont. Upp med stativet illa kvickt. Tonade ND-filtret satt redan på, liksom snabbfästet till stativet.
Kvällshimlen gjorde en verkligen inte besviken. Mörka skyar, rosa skimmer, sepiafärgade slöjor -ja den bjöd på ett spektakulärt skådespel. Problemet var att man blev så överväldigad att det var svårt att bestämma sig åt vilket håll man skulle rikta kameran. Det blev att ta några bilder med olika inställningar (fotade hela tiden med manuell bländar/slutar inställning för att pröva mig fram) i en riktning, sedan vrida kameran ett halft varv eller så, ta några fler bilder och därefter omlokalisera och fota från ny plats. Ganske äventyrligt kan jag säga, att småjogga omkring där uppe på kullen i det allt svagare ljuset.
Hade inte tidigare riktigt insett att Kilaån faktiskt gick såpass nära Lindbacke, så jag var ju bara tvungen att försöka fånga skymningens reflexioner i det stilla flytande bandet av vatten. Därefter ville jag försöka mig på att fånga några kala trädsiluetter mot den färgrika himlen och därför begav jag mig ned till foten av åsen -och där var det sankt, jisses! Och nu insåg jag att jag glömt byta till gummistövlarna...
fotade dessa två avlövade träd ur lite olika vinklar o perspektiv. Sedan tänkte jag att den sanka marken -dessutom uppbökad av kor under sommar o tidigare höst- kunde vara spännande att använda i bild, nu när man ändå var både blöt och geggig om fötterna...
Blev en hel del bilder tagna här också -med pölen i förgrunden- men det var bara på några få jag tyckte jag fick till himlens spegling däri på ett lite intressant sätt.
Vid det här laget började det bli verkligen mörkt och jag insåg att tiden hade rusat iväg (som valigt när man uppslukas av något...). Dags att knata tillbaka upp över kullen och fara hemåt. Men, så när jag nådde toppen av åsen och vände mig om (för man bara kan inte slita sig från en sådan himmel...) såg jag i horisonten lite längre västerut (ovanför motorvägen mot Norrköping ungefär) ett märkligt ljusskådespel mellan horisonten och den mörka tunga molnridån. Men det var långt bort... Nu hamnade jag i valet o kvalet. Prioritera hemfärd eller försöka få en bild på det här? Det senare vann (förstås), men fordrade ett byte till andra objektivet (30 - 110) för att överhuvudtaget bli nåt. Tur man har hunnit träna på detta med snabba objektivbyten -för här fick jag praktiskt tagen göra det i mörker...Man vill ju inte gärna tappa prylarna därute bland grästuvorna.
Blev i alla fall ett par bilder på himlafenomenet. Kanske inte tekniskt o konstnärligt de bästa precis, men vad gör det. Hur ofta får man se en sån här skymning?
Ja, ännu en gång erfor jag att det faktiskt är värt lite extra ansträngning för att få uppleva de där "magiska" stunderna. Och jag inser också att det är bra att man har lite koll innan på några såna här platser som man misstänker kan vara bra fotoställen -för om jag inte hade haft någon koll på Lindbacke innan så hade jag nog fått lägga mer fokus på att inte dratta på ändan i mörkret än på själva fotograferandet!
Vi hörs o syns!
