En dag i Hjo

Idag blev det en utflykt till Hjo där den årliga slöjdmässan gick av stapeln. Medan hustrun nogsamt studerade allt fint hantverk kombinerade jag nytta med nöje så att säga...dvs jag fotograferade en del under rundvandringen. Jag var inte ensam fotograf utan noterade att en hel del karlar i olika ålder gick omkring med systemkamera på magen eller över axeln. Dock var det knappast någon kvinna med kamera; och även kompaktkamerorna var sällsynta. Canon och Nikon dominerade som vanligt, jag såg inte en enda Pentax- eller Olympusägare t ex. 

Slöjdmässan hålls i ett vackert parkområde där de skarpa kontrasterna mellan ljust och mörkt en solig dag utgör en verklig utmaning. Förutom bilder på utställare och (till viss del, alla uppskattar inte "spionbilder") deras hantverk är det alla människor som är intressanta fotoobjekt. Typ gatufoto i en park i Hjo alltså. Förra året hade jag med en Leica M8 vid besöket i Hjo; i år valde jag i stället en systemkamera av konventionellt snitt, Pentax K-5. Båda systemen har sina för- och nackdelar. Man får helt enkelt göra det bästa av situation/utrustning.

Vid en genomgång av bilderna hittade jag några som visar en viss synkronisering mellan människor i sällskap med varann. 

Inga direkta mästerverk var och en, men tillsammans kan de vara trevliga att visa upp (tycker jag).

För alla bilderna användes Pentax 77/1.8 som jag tycker är ett jättefint litet objektiv med fantastisk kvalitetskänsla!

Vid den här typen av arrangemang; marknader, gatufestivaler etc. kan det många gånger vara kul att välja ett tema som man försöker fånga så många bilder som möjligt av. Idag försökte jag t ex plåta så många hundar som möjligt. Hundar är ju som de flesta vet inte alltid så lätta att ta bra bilder av. Man får kämpa med svarta resp vita pälsar med do under- resp överexponering. Autofokusen klarar inte alltid att låsa skärpan på rätt ställe beroende på pälsstrukturen. Sedan rör de sig också de små rackarna...precis när de för ett ögonblick har perfekt position kommer en passerande människa i vägen, eller hunden bestämmer sig för att vända andra sidan till. Det rätta ögonblicket kommer som en snigel och försvinner som en blixt brukar det stå i fotoböckerna...

Funderingar i Malmö

Söndag eftermiddag, sitter och funderar på det här med att fotografera människor i offentlig miljö. Gatufoto alltså. Det är både inspirerande och spännande att besöka nya miljöer och försöka fånga dess människor på bild. Konstigt nog är det inte lika spännande på hemmaplan, i alla fall inte för mig. Däremot har det med åren blivit alltmer gatubilder som bildskörd efter de semesterresor jag gjort. Sevärdheter i form av kända byggnader och monument i all ära; men nog är det mer spännande med människor!

Dock uppstår det en och annan fråga när man rör sig i gatuvimlet med en kamera på magen. Vad är tillåtet att fotografera? Vad säger den människa jag tar mig rätten att avbilda? Hur känner den unga flickan det när en medelålders man som jag pekar med teleobjektiet mot henne? Eller den socialt utsatte? Kan jag ta mig särskilda "konstnärliga" friheter eftersom jag "bara" vill skapa en bra bild? 

I somras var jag och hustrun på husbilssemester i Halland och Skåne. En solig och varm eftermiddag i Malmö ägnade en av oss åt shopping medan den andre ägnade sig åt gatufoto med den nyss inhandlade Leica M8.2. Inom parentes en fantastisk kamera för detta ändamål, avsaknaden av autofokus till trots! Som exempel på de funderingar som dyker upp vill jag kommentera några bilder.

En ögonblicksbild på en tiggande kvinna, samtidigt som ett par bastanta Securitasvakter passerar. Typisk gatubild som givetvis inte varit intressant utan kvinnan. Givetvis kan jag hävda att bilden är tagen för att visa en social situation som vi gemensamt har att ta ansvar för i vårt samhälle. Men jag tog bilden endast för att den skulle bli bra som bild...

Ett kraftigt beskuret utsnitt av en större bild. Här är det framför allt den unga kvinnan som var intressant för mig när jag tog bilden. Är det inte större chans att den här kvinnan vill bli avbildad än kvinnan ovan? Bara det faktum att man skaffar sig kroppsutsmyckning, tatueringar i detta fall, gör väl att man vill synas? Dvs då är man väl ett lovligt "byte" för alla med en kamera?

Den här typen av bilder jagar man hela tiden. Det skall hända något ovanligt; flickan som visar upp sitt ben/sin fot för kompisen. Den skall innehålla kontraster; den "svenska" tjejen med det rätta modet och HM-kasse kontra invandrarflickan med mer heltäckande kläder som hör till en annan kultur.

Ibland ställs man inför ett svårt beslut när något/någon fångar ens intresse. I det här fallet en man som uppenbarligen gav sig in i diskussioner med helt främmande människor. Det var inga problem att ta ett flertal bilder på ca 5 meters avstånd (bilden beskuren) utan att mannen reagerade. Men eftersom han var ganska högröstad var man lite fundersam över hur han skulle reagerat om han sett mig...

Människor med ett budskap är alltid intressanta (och mer "lovliga?") att fånga på bild. Den här tyske turisten bar en väl använd t-shirt med ett känt budskap, inte minst i Malmö med närheten till Barsebäck.

Personligen är jag inte särskilt besvärad av att ta bilder på människor jag möter på offentlig plats. Däremot händer det faktiskt att jag avstår från att ta vissa bilder med respekt för människans integritet. Så vill jag också själv bli behandlad av andra...