Persongalleriet #142: Nick Cave and the Bad Seeds - Bonnaroo, 14th of June 2014

Tillresta från Europa, hade vi valt just Bonnaroo, bland alla festivaler, utifrån att Nick Cave skulle spela där.

Själv har jag lyssnat på Nick Cave sedan '96 då albumet "Murder Ballads" med singeln "Where the Wild Roses Grow", där Kylie Minogue sjunger tillsammans med Nick, fångade min uppmärksamhet. Ungefär sedan '05 har jag lyssnat mer intensivt på hans skivor och hans låtar har figurerat flitigt i mina spellistor och blandskivor. Tipsade mina barn om hans musik och sonen Sam har haft honom som en av sina favoriter sedan 14-årsåldern, för fem år sedan.

Vi prioriterade bort Jack White, känd från, bland annat, The White Stripes, för att få en bra plats nära scenen till Nick Cave. Vi var där redan två timmar innan och bredde ut vår filt mitt framför scenen. En handful människor hade hunnit före oss, så vi var inte allra längst fram, men nästan. Fler människor anlände allt eftersom och fler filtar breddes ut. Till slut var det dags och spelningen drog igång.

Traveling from Europe, we chose Bonnaroo in particular, out of all the festivals, since Nick Cave was going to play there.

I've been listening to Nick Cave since '96 when "Murder Ballads" came out with the hit single "Where the Wild Roses Grow", where Kylie Minogue sings along with Nick, and this song caught my attention. Since around '05 I've listened more frequently to his records and his songs have often been included in my playlists and mix CD:s. I played his music to my kids and my son Sam became a big fan at the age of 14, which was five years ago.

We chose to skip Jack White, to get a good spot close to the stage for Nick Cave. We were there two hours ahead of the show and spread our blanket a few yards from mid-stage. A handful of people had gotten there ahead of us, so we were not right up front, but almost. More people arrived by the minute and more blankets were spread out. Finally it was time and the show started.

Det började med en bedrägligt lugn låt, "We No Who U R", men det gick inte att ta miste på den underliggande intensiteten i framträdandet. Låten inleder även det senaste albumet "Push the Sky Away".

It started with a deceptively calm song, "We No Who U R", but the underlying intensity in the performance was obvious. This song also starts off the latest album, "Push the Sky Away".

Nästa låt var "Jubilee Street", också från senaste albumet. Den började lugnt, men med en oerhörd intensitet i Nicks framträdande som sedan matchades fullt ut i ett musikaliskt crescendo! En video av detta finns här. Ljudet i videon är väldigt överstyrt, men man får verkligen en känsla av hur nästan manisk stämningen var. Efter denna urladdning kände jag mig upprymd, på gränsen till chocktillstånd. Kombinationen av musikens hypnotiska tyngd, artistens besatthet och mitt tillfälle att få fotografera detta från bästa tänkbara position, tror jag var det som hade sådan inverkan på mig.

The next song was "Jubilee Street", also from the latest album. It began rather quietly, but with an enormous intensity to Nick's performance, which was then matched in full in a musical crescendo. You can find a video of this here. The sound is very distorted, but you really get feel for how there was an almost manic atmosphere. After the song I felt exhilarated, almost in chock. I think it was the hypnotic heaviness of the music, the possessed artist and also the possibility for me to photograph this from the best possible vantage point, that had this effect on me.

I de följande låtarna kan man inte påstå att glöden falnade direkt. Snarare tvärtom. "Tupelo", från 1985, och "Red Right Hand", från 1994, är klassiker ur Nick Caves tidigare repertoar. I en video släppt som reklam för den kommande turnén i nordamerika pratar Nick om sin publikkontakt. Hur han söker upp och agerar direkt gentemot de som står just framför scenen. En-mot-en-konserten. Att ta direkt ögonkontakt och även fysisk kontakt med en enda person i publiken. Detta var något vi fick uppleva på Bonnaroo. Killen som stod direkt till vänster om mig, en muskulös, flintskallig man med en "Bad Seed"-T-shirt fick agera fysiskt stöd när Nick klättrade upp på staketet och lutade sig fram, långt förbi den punkt där hans tyngdpunkt skulle ha skickat ner honom på golvet bland publiken, om det inte vore för stödet. Under fortsatt framförande av låtarna. Det här var enda gången under festivalen då deras restriktioner om max 50 mm (två tum) långa objektiv fick mig att önska mer vidvinkel och inte mer tele.

I wouldn't say that the fire was out during the following songs. Rather the opposite. "Tupelo", from 1985, and "Red Right Hand", from 1994, are classics from Nick Cave's back catalogue. In a  promotional video for the upcoming tour of North America, Nick speaks of the one-on one contact he seeks in his shows and the tension it creates. We got to experience this at Bonnaroo. The guy standing to my left, a bald muscular guy in a "Bad Seed" T-shirt, got the job to be Nick's main physical support for the night.
(Hi there, hope you're reading this! And I hope you like the shots I got! Have you washed your hands yet? ;-)  )
Nick then leaned far across the point where he would fall flat onto the floor into the crowd if it wasn't for this support. All the while continuing to sing the songs. This was the only time where Bonnaroos rule of a max of 2 inch lenses made me wish for more wide angle and not for more telephoto.

Jag återvänder om någon dag med färgbilderna från denna konsert. Alla bilder tagna med en Nikon D800 och ett 50 mm 1.4G.

I'll return in a day or two with the color version of this concert. All images captured with a Nikon D800 and a 50mm 1.4G lens.

/Niklas

Persongalleriet #141: Bonnaroo - Musiken!

Som jag tidigare berättat om inledde vi vår amerikaresa med tre dagar vid Bonnaroofestivalen i Manchester, Tennessee. Fredag eftermiddag fick Ben Howard, Andrew Bird och Chvrches efterfölja The Wood Brothers. På alla dessa spelningar hamnade vi lite för långt bak för att jag skulle tycka det var lönt att fotografera. Ben Howard var fint, men lämnade inget större avtryck. Andrew Bird var däremot en mycket positiv bekantskap! En fanatastisk musiker som vävde lager på lager med sin fiol som han samplade med en loopmaskin så det blev som en hel orkester. Sen kom kompbandet The Hands of Glory in och så blev det ännu bättre! Vi avslutade för kvällen med elektropoparna Chvrches melodiska slagdängor. Också bra, men på ett annat sätt.

Lite kul att hitta en video filmad på plats på "vår" konsert!

På lördagen, den 14/6, var vi först inne i Nashville, vilket jag skrev om här.  När vi sedan åkte ner till Manchester var det en oerhört lång bilkö in till festivalens Day Parking. Vilket gjorde att vi missade Tedeschi-Trucks Band, som jag verkligen hade sett fram emot att få se. Men så är det på festivaler ibland, bara att gilla läget! Första band för dagen blev i stället Drive-By Truckers, ett annat gammalt faroritband. Tog lite bilder, men stod lite för långt ut för 50mm-objektivet, som var det längsta man fick ha med sig på en "professionell" kamera.

Nästa band blev John Butler Trio. För mig kändes det som en liknande upplevelse som med Andrew Bird dagen innan. Fantastiskt duktig musiker, på gränsen till virtuos, med en del användning av loopmaskin. Och rent musikaliskt så var även denna artist en stor positiv överraskning! Vi stod lite långt ifrån, men jag fotade lite ändå.

Här imponerar John Butler på oss med sin enorma teknik: Han spelar melodi och komp med vänsterhanden, medan högerhanden fixar percussion mot gitarrlådan. Och så en baskagge med vänsterfoten. Och bra lät det också!

Efter det här var det dags för festivalens höjdpunkt. Mer om det nästa gång!

/Niklas

Persongalleriet #140: Nashville, Tennessee

När man är på festival 10 mil söder om Music City, USA - det vill säga Nashville, så skulle det kännas fånigt att inte ha besökt själva stan. Så lördag förmiddag, den 14/6, tog vi oss upp i hyfsad tid och körde upp till Nashville. Vi sökte oss in mot Downtown och nedre Broadway, där en större ansamling av barer, salooner och honky-tonks finns. Men även en del annat:

Till exempel butiker med cowboyboots!

Även cowboyhattar och skjortor fanns att köpa.

En rejäl pickup framför Bootlegger's Inn.

Johnny Cashmuséet en liten bit in på en sidogata.

Dörrvakt i countrystil.

Intressant företeelse: Sightseeingbuss som trampas fram med cykelpedaler och man sitter liksom vid en bardisk där drinkar verkar ingå.

En skivaffär som gör reklam för kassetter (!) måste förstås besökas!

Mestadels begagnad vinyl, där countrymusiken dominerade.

Det finns även en hypermodern del av downtown Nashville med skyskrapor och några rejäla evenemangsbyggnader. Här Bridgestone Arena där NHL-laget Nashville Predators spelar.

Och här Music City Center.

Kulturarbetare på väg till jobbet!

Nu var vi på väg ner mot barerna igen. Och kunde konstatera att livemusiken börjat komma igång för dagen!

Här är jag med Dick utanför Dick's Last Resort med slagorden "The Joint Yer Mama Warned You About".

Vi hörde ljuv countrymusik strömma ut från Silver Dollar Saloon, slank in en stund och tog oss varsinn svalkande coca cola för $2 per styck. Vi satte oss vid ett bord med höga barstolar, närmast scenen. En man med cowboyhatt och akustisk gitarr spelade en Merle Haggardlåt. När låten var slut konstaterade han att dagens första gäster var på plats och undrade: "Whaddaya wanna hear?".  Jag bad om Johnny Cash och då gick det så här:

Som ni såg kom det in en kille till och de spelade någon låt tillsammans innan de undrade om vi hade fler önskemål. Jag önskade då lite Willie Nelson och vi fick höra två Willie Nelsonlåtar. Tyvärr råkade jag komma åt skärperingen på objektivet så den videon blev suddig... :-(

Slut för idag!

/Niklas

Persongalleriet #139: En första trevande rapport från Amerikaresan

Kom igår kväll hem efter en treveckors tur till andra sidan Atlanten. Vi har haft massor av roliga och underbara stunder. En och annan som har varit jobbig också. Men oftast på ett positivt sätt: Att ha kul i stora doser kan vara ansträngande! Därför bestämde jag mig tidigt under resan att spara rapporterandet till efter hemkomsten och låta bloggen vila lite.

Vi lämnade Sverige den 11:e juni och kom fram på kvällen amerikansk tid till JFK-flygplatsen i New York. Det var meningen att vi skulle åka vidare till Nashville morgonen efter med ett smidigt direktflyg från LaGuardia. Vi tog en taxi mellan flygplatserna och sov några timmar på ett hotell bredvid LaGuardia. Men, efter att ha checkat in och tagit oss till gaten, så kom resans första och egentligen enda större bakslag. Vårt flyg hade ställts in. Inget meddelande i högtaleriet, ingen personal som kom till gaten. Bara ett meddelande på skärmen vid gaten i finstilt längst ner: Flight cancelled.

Efter kontakt med American Airlines personal vid en annan gate fick vi klart för oss att systemet bokat om oss att först nio timmar senare få åka till.......Dallas! Och sedan vidare därifrån till Nashville. En nätt liten omväg och cirkus tolv timmars försening. Så vi missade den första dagen av fyra på Bonnaroofestivalen , som var orsaken att vi sökte oss till Tennessee. Bara att gilla läget...

Men dagen därpå tog vi oss till Manchester, cirka tio mil söder om Nashville. Vi bodde mittemellan, på ett motell i Murfreesboro. Bilköerna in till "day parking" var inte så farliga, men det var varmt, oj så varmt, efter den sköna AC:n i bilen!

Vårt första band på festivalen blev The Wood Brothers. Och en så härligt svängig, gungande början!

Förväntansfull publik före spelningens början.

Lejon och superhjältar. Vanligare än man kan tro på festival i USA. Notera GoPro-kameran, som användes på ministativ uppskickat ovanför publiken.

Klippiga bergen?

Nu är musiken igång: "The Muse".

Basisten Chuck Wood dansar med sin ståbas i "Honey Jar".

Broderskärlek från Chuck och Oliver Wood!

Nu var festivalen igång på allvar och vi kunde glada och upplivade gå vidare till nästa spelning!

Ha det!

Persongalleriet #124: Becky's Diner i Portland, Maine

Har inte haft tid att jobba med Lightroom med de (relativt) nya bilderna från Paris, Rio de Janeiro, New York och Californien som ligger obearbetade i datorn. Men jag tänkte jag kunde plocka lite från arkivet. Idag blir det ett litet minireportage från familjens USA-resa 2011. Kosan styrde den gången till de nordöstra delarna av landet, närmare bestämt till Boston och till delar av New England norr om den staden. Och så hade vi en vecka i New York också. Ett av ställena vi kom till var Portland, Maine. Absolut inte någon av resans höjdpunkter, men det fanns ett par ljuspunkter av det kulinariska slaget. Bland annat denna klassiska gamla diner.

Först en liten överblick exteriört.

Hummer är en storsäljare i New England. Och öl...

Mmmmilkshake!

Ha det gott!
/Niklas