Persongalleriet #143: Nick Cave Part II - In Colour

Fortsätter gårdagens rapport från spelningen på Bonnaroofestivalen i Manchester, Tennessee, den 14/6 2014. Igår höll jag mig till svartvitt, idag blir det färgbilder.

Resten av setlistan, med länkar till låtarna på Youtube:

From Her to Eternity
Mermaids
Into My Arms
Higgs Boson Blues
The Mercy Seat
Stagger Lee
Push the Sky Away

Extranummer:
The Weeping Song
We Real Cool (avbruten)
Papa Won't Leave You, Henry

Två dagar senare var vi i Louisville, Kentucky och såg Nick Cave igen. Då från en "säker" plats på balkongen. Återigen en fantastisk spelning som gav rysningar i hela kroppen. Tog inte med kameran dock...

Slut för idag!

/Niklas

Persongalleriet #141: Bonnaroo - Musiken!

Som jag tidigare berättat om inledde vi vår amerikaresa med tre dagar vid Bonnaroofestivalen i Manchester, Tennessee. Fredag eftermiddag fick Ben Howard, Andrew Bird och Chvrches efterfölja The Wood Brothers. På alla dessa spelningar hamnade vi lite för långt bak för att jag skulle tycka det var lönt att fotografera. Ben Howard var fint, men lämnade inget större avtryck. Andrew Bird var däremot en mycket positiv bekantskap! En fanatastisk musiker som vävde lager på lager med sin fiol som han samplade med en loopmaskin så det blev som en hel orkester. Sen kom kompbandet The Hands of Glory in och så blev det ännu bättre! Vi avslutade för kvällen med elektropoparna Chvrches melodiska slagdängor. Också bra, men på ett annat sätt.

Lite kul att hitta en video filmad på plats på "vår" konsert!

På lördagen, den 14/6, var vi först inne i Nashville, vilket jag skrev om här.  När vi sedan åkte ner till Manchester var det en oerhört lång bilkö in till festivalens Day Parking. Vilket gjorde att vi missade Tedeschi-Trucks Band, som jag verkligen hade sett fram emot att få se. Men så är det på festivaler ibland, bara att gilla läget! Första band för dagen blev i stället Drive-By Truckers, ett annat gammalt faroritband. Tog lite bilder, men stod lite för långt ut för 50mm-objektivet, som var det längsta man fick ha med sig på en "professionell" kamera.

Nästa band blev John Butler Trio. För mig kändes det som en liknande upplevelse som med Andrew Bird dagen innan. Fantastiskt duktig musiker, på gränsen till virtuos, med en del användning av loopmaskin. Och rent musikaliskt så var även denna artist en stor positiv överraskning! Vi stod lite långt ifrån, men jag fotade lite ändå.

Här imponerar John Butler på oss med sin enorma teknik: Han spelar melodi och komp med vänsterhanden, medan högerhanden fixar percussion mot gitarrlådan. Och så en baskagge med vänsterfoten. Och bra lät det också!

Efter det här var det dags för festivalens höjdpunkt. Mer om det nästa gång!

/Niklas

Persongalleriet #139: En första trevande rapport från Amerikaresan

Kom igår kväll hem efter en treveckors tur till andra sidan Atlanten. Vi har haft massor av roliga och underbara stunder. En och annan som har varit jobbig också. Men oftast på ett positivt sätt: Att ha kul i stora doser kan vara ansträngande! Därför bestämde jag mig tidigt under resan att spara rapporterandet till efter hemkomsten och låta bloggen vila lite.

Vi lämnade Sverige den 11:e juni och kom fram på kvällen amerikansk tid till JFK-flygplatsen i New York. Det var meningen att vi skulle åka vidare till Nashville morgonen efter med ett smidigt direktflyg från LaGuardia. Vi tog en taxi mellan flygplatserna och sov några timmar på ett hotell bredvid LaGuardia. Men, efter att ha checkat in och tagit oss till gaten, så kom resans första och egentligen enda större bakslag. Vårt flyg hade ställts in. Inget meddelande i högtaleriet, ingen personal som kom till gaten. Bara ett meddelande på skärmen vid gaten i finstilt längst ner: Flight cancelled.

Efter kontakt med American Airlines personal vid en annan gate fick vi klart för oss att systemet bokat om oss att först nio timmar senare få åka till.......Dallas! Och sedan vidare därifrån till Nashville. En nätt liten omväg och cirkus tolv timmars försening. Så vi missade den första dagen av fyra på Bonnaroofestivalen , som var orsaken att vi sökte oss till Tennessee. Bara att gilla läget...

Men dagen därpå tog vi oss till Manchester, cirka tio mil söder om Nashville. Vi bodde mittemellan, på ett motell i Murfreesboro. Bilköerna in till "day parking" var inte så farliga, men det var varmt, oj så varmt, efter den sköna AC:n i bilen!

Vårt första band på festivalen blev The Wood Brothers. Och en så härligt svängig, gungande början!

Förväntansfull publik före spelningens början.

Lejon och superhjältar. Vanligare än man kan tro på festival i USA. Notera GoPro-kameran, som användes på ministativ uppskickat ovanför publiken.

Klippiga bergen?

Nu är musiken igång: "The Muse".

Basisten Chuck Wood dansar med sin ståbas i "Honey Jar".

Broderskärlek från Chuck och Oliver Wood!

Nu var festivalen igång på allvar och vi kunde glada och upplivade gå vidare till nästa spelning!

Ha det!

Persongalleriet #6: B.B. King live i New York

Höstens resa till Rio de Janeiro gick via New York. Flygbiljetterna skulle införskaffas i god tid och jag kunde hitta ett par tusenlappar billigare biljetter via New York än via Paris eller annan ort i Europa. Flygtiden blev väldigt mycket längre så frågan var om det var värt det. Jag reste tillsammans med två jobbarkompisar och det visade sig att de aldrig varit i New York förut. Så jag kollade upp vad en multi-stop Stockholm - NYC - Rio - Stockholm skulle kosta och det visade sig vara en skillnad på 100:- jämfört med en slät tur och retur. Så nackdelen med en omväg via New York vändes till en fördel. Två städer till priset av en.

Första kvällen blev det ishockey med New York Islanders mot Vancouver ute på Long Island och Nassau Coliseum. Tyvärr blev det inga bilder därifrån  på grund av NHL:s fotoförbud, med hot om beslagtagning av kameran.

Andra kvällen hade vi bokat in oss på B.B. King Blues Club & Grill, där innehavaren själv, 88-årige B.B. King skulle spela med sitt band. Efter middag och förband så kom ett gäng äldre distingerade herrar upp på scenen och drog igång.

Efter några låtar med endast kompbandet leddes kungen själv upp på scenen och fick sin gitarr i knät.

Även om denna blueslegend numera har lite svårt att gå så har han fortfarande ett imponerande bett i både sång och gitarrspel!

Kvällens favoriter blev "Rock Me Baby" och "The Thrill is Gone"!

Avslutar med en skön, lång, version av "The Thrill is Gone" från Crossroads 2010:

Allt för idag!

/Niklas