Absolut intressant och viktigt. Texten får mig att fundera en hel del på min egen upplevelse under alla de år jag gick och utbildade mig till konstnär.

Jag lärde mig nog mest på den förberedande utbildning jag gick. Jag gillade alla handfasta råd, alla idéer och praktiska kunskaper som mina lärare på den skolan förmedlade. Man fick helt enkelt lära sig något om hantverket på ett ganska klassiskt och handfast vis. Jag gillade verkligen det även om det ibland var rätt omskakande, som jag minns det. Lärarna hade i alla fall en förmåga att se en och att lyfta en, och jag har inga minnen av vare sig kränkningar eller att man blev lämnad osedd, även om utbildningen kunde vara rätt krävande. Det var ett uppvaknande för mig i alla fall och en väldigt bra start. Jag fick verktygen och insikten om hur besvärligt det faktiskt är att ta sig fram längs med konstvärldens vingliga väg, där det i sanning både finns smala och nästan helt otillgängliga stigar (där jag och faktiskt de allra flesta vandrar), men även ett antal snabbspår för de som redan har alla kontakter som krävs för att faktiskt ta sig fram på ett effektivt och framgångsvist sätt. Konstvärlden är ju allt annat än en demokrati.

Mina år på Konstfack skulle jag säga var raka motsatsen till Sunderby Konstlinje. Här blev man placerad i en ateljé, och här blev man totalt utlämnad till sina egna idéer. På sätt och vis var det rätt skönt, i alla fall som jag minns det. Jag minns dock inte några ateljésamtal, även om jag vet att jag hade några få av dessa med någon av alla manliga professorer, som för övrigt nog mest satt på olika pubar inne i stan och ägnade sig åt sig själva (min egen killgissning). Men faktum kvarstår att man såg dem väldigt sällan.
Jo, en kvinnlig professor minns jag, Evy, men hon var nog den enda som faktiskt var aktiv och ”hands on” i sitt lärande under dessa fem år jag gick och utbildade mig och fick min masterexamen. Jag gillade verkligen henne. Hon hade förmågan att både se en och faktiskt lyssna aktivt. Dessutom hade hon den pedagogiska förmågan att faktiskt förmedla kunskap utan att sätta sig själv i centrum. Henne minns jag, gubbarna hade jag lika gärna kunnat vara utan helt och hållet.
/Samuel

Hej. Jag har nog inget problem med tankar om bild och fotografi som hamna lite utanför mainstreamfåran; gluggar, storkar och filmkornets vara eller icke vara. Så gärna mer av diskussion om bild tycker jag. Sen kanske det finns en gräns för hur omfattande en faksimil får vara, copyrightintrång låg ganska nära i det här fallet. (Men det kan Sonia H bjuda på .)
Resonemangen runt maktstrukturer i konstvärlden kan diskuteras, och har gjorts och fortsättning följer...
Ett liten invändning runt Sonia H:s texter är att hon i en text agerar utifrån ett konstnärsskap och i en annan som kritiker. Den dubbelrollen är aldrig bra, den leder lätt till ett tovärdighetsproblem.
Jag håller dessutom med mycket i det som Samuel P skriver i ett svar till dig här i tråden och jag har själv sett ett och annat som bekräftar.
Vi får fortsätta diskussionen, jag tror att FS mår bra av lite mer av den här sortens tankar.
Ha det gott
/Gunnar S