Om jag inte fanns...
Jag har mer och mer tänkt tanken att "det kanske vore bättre om jag inte fanns"... Jag har ju ändå inget "syfte" här i livet, inget arbete, inga barn och förstör bara för alla runt omkring mig med min ångest. Jag vill dock att Ni förstår att jag inte bett om att få må så här, jag önskar innerligt att jag var frisk och kunde göra allt som förväntas av mig. Men jag kan inte...
Jag är så trött på att ständigt få höra hur värdelös och kass jag är, att jag inte klarar av någonting och bara "lever på samhället". Jag är så trött på att ständigt ha ångest, kronisk värk och inte våga gå utanför dörren. Livet går mig förbi och jag sitter bara här och kan inget göra...
Kram Milla
"Du måste finnas" med Helen Sjöholm.
Den här låten bara älskar jag (vill att den spelas på min begravning). "Gabriellas sång" av Helen Sjöholm.
hilsen
christian
Tack Christian.
Mår inte så bra just nu.
Mvh Milla
/Gunnar
Men jag börjar tappa hoppet,
har redan mått så här i över 17 år...
Mvh Milla
Jag förstår att ångesten och värken tynger dig men du verkar ju vara en sån glad och trevlig tjej med många vänner både här på forumet och i verkliga livet utanför samt att du har en partner i ditt liv. Du har mycket att vara glad för även om du inte tror det. Visst arbete, barn och inga plågor skulle göra livet lättare men vad vore livet utan utmaningar och problem.. inte mycket och ganska trist och enformigt.
Ge inte upp, snälla!
Kram på dig :)
/ Magnus
Fast jag kan ju leva ensam istället för att dö visserligen... Men det
vore så tråkigt :o( Barn vill jag inte ha, tänkte bara att jag inte behövde
kämpa vidare som jag borde om jag haft barn. Min man skulle säkert
bara må bättre utan mig... :o(
Jag lovar att försöka kämpa ett tag till i alla fall.
Tack för Ditt fina inlägg Magnus, det uppskattas verkligen!
Kram Milla
Nää du ska inte leva ensammen, din man skulle bli hemskt ledsen om han blev utkastad eller förlorade dig av någon anledning, och eftersom du bor med honom så om du skulle råka ut för någonting så påverkar det inte bara dig det påverkar även honom, din familj, hans familj och alla era vänner. Tänk inte i såna banor, det är inte hälsosamt Camilla.
Ja du måste kämpa, jag känner inte dig än men jag tänker inte sitta här och se dig ge upp. Du har så pass mycket att leva för så jag tänker inte acceptera att du bara kastar in handduken för att du tycker att livet suger just nu.
När är det du fyller år ? det är väl nu snart..
/ Magnus
Kram Milla
Du har så rätt i det Du skriver och det berör mig enormt mycket.
Jag vill inte leva ensam, kasta ut min man eller att han skall lämna
mig. Men det skär som knivar i mitt hjärta när jag inte kan göra sådant
som han vill, som att resa till exempel. Jag mår ju inte bra om han inte
mår bra, därför känner jag ibland att det vore bättre om han slapp mig.
Så här har har jag känt i över 17 år, så det är absolut inget förhastat, men
jag ser gärna att Du "håller ett vakande öga på mig" ;o) Tack!
Jag fyller den 28 maj.
Mvh Milla
Ble ju sjuk under gymnasiet, fick ätstörningar (anorexi), o i samband med det så fick jag svår depression. O med depressionen kom även andra problem, både psykiska o fysiska. Så jag vet att det e svårt. Även om man vill bli frisk så e det en lång o svår väg att gå. Fick ofta höra när jag va som sjukast att "Ge dig nu! Va inte så fjantig, ät! Det e bara att äta. Du bara gör dig till...". Men, det funkar ju inte på det sättet. Ätstörningarna e ju ett tvång, o det ger ångest. Dessa tankar man får då, de tar ju över helt o hållet. Det e otroligt hur mkt en enda liten tanke kan påverka. O hur svårt det kan va att gå emot den. O hur mkt ångest det kan ge om man går emot den.
Men, enda sättet att bryta det e att gå emot den. Göra tvärtom. För att sedan inse att "Men, detta kanske inte va så farligt som jag trodde...". Sen, går det i preioder med, ena stunden e det enklare att stå emot tankarna, o andra inte. Jag har inte anorexi längre, men jag har fortfarande kvar ätstörningar, jag har kvar dessa tankar som man får i samband med mat ibland. Men, jag har numera lärt mig att försöka ignorera dem. Ibland går det bättre o ibland inte så bra. Det beror på hur jag mår rent allmänt. Depressionen gör det ju inte enklare heller! Men, tankarna kommer, varje dag. O det e ju så utmattande! Att tänka så hela tiden, att oroa sig etc, det e så utmattande både psykiskt o fysiskt.
Det enda som gäller e att inte ge upp! Även om det i nuet känns för jävligt. Man vet ju inte hur det kommer att gå. Asså, skulle man ge upp nu så finns det ju absolut INGEN möjlighet att det kan bli bättre!
Kram
Tack för Ditt raka och fina inlägg.
Visst är det så att de flesta känner så här någon gång i livet.
Jag vill egentligen inte dö, jag vill bara bli frisk och leva ett
normalt liv, utan ständig ångest.
Jag är så glad att DU mår bättre nu.
Jag kämpar också med tankar, dagligen, varje timme, varje minut.
Och vad är det som säger att det inte blir bättre om man ger upp?
Men vågar man chansa?
Kram Milla
Jag håller med Magnus. Du ska inte tänka på andra nu. Det må låta egoistiskt, men det bästa du kan göra är att ta hand om dig själv först och se till att du mår bättre. DU har inget ansvar för andras liv. I slutänden är vi alla ansvariga bara för vårt eget.
Sedan när du mår bättre har du mer att ge till de människor som finns runt omkring dig. Det är nödvändigt att ta hand om sig själv först.
Ta det dag för dag och försök hitta något du är tacksam för eller uppskattar och fokusera på det. Försök att så gott det går vända din uppmärksamhet mot det du vill istället för det du inte vill.
Med ödmjukhet,
Jonas
Jag blev mycket rörd och stolt över Dina rader skall Du veta!
Jag skall försöka att tänka på mig själv mer, men samtidigt vill jag att alla runt
omkring mig skall må bra och vara nöjda med mig... Det är en svår balansgång.
Jag skall även föröka vara mer positiv och fokusera på det jag har istället för det jag inte har :o) Tack för Dina goda råd och tips Jonas, det uppskattas!
Mvh Milla
Du är en klok kvinna Milla, du finner en lösning, jag är säker på det.
Stor kram!
Stor kram Milla
Jag var förbi Botaniska trädgården i Uppsala en sväng i dag. Vädret var helt underbart fast det blåste ganska ordentligt. Var in en sväng i tropiska växthuset också och där kan man vara hur länge som helst. Tyvärr har jag inte tillräckligt med tålamod för att beta av alla vinklar och vrår.
Var vid gott mod Camilla. Det kan bara bli bättre.
Mvh Torbjörn
Nej, det är inget vidare, tyvärr :o(
Jag har människor som jag kan prata med, men det är de
människor som jag helst vill skall lyssna som inte gör det...
Jag har aktiviteter som jag utför (går på gym, spelar innebandy,
fotograferar, promenerar med mera) men jag skulle vilja kunna
göra detta utan enorm ångest varje gång.
Hoppas Du snart får må bra och tack för Ditt vänliga inlägg!
Mvh Milla
Jag tänker inte säga att du ska rycka upp dig...det fungerar inte så..
Men det du säger, känns igen från andra som mår så här (några i min närhet)..det jag hör är att man i en sådan här "måsituationen" sätter sina egna tunga tankar på andra människor och gör det till deras åsikter...min man skulle må bättre...min omgivning skulle helst vilja slippa mig etc..
Men det är inte omgivningens tankar., det är inte makens tankar, det är inte mina tankar heller
Min svägerska gick och hängde sig..efterlämnade 5 gossar..genomtänkt till 100% från hennes sida ..nu skulle alla slippa henne, alla skulle må bra,,allt skulle bli bättre..
Tror du det ? Att allt blev bättre?..Alla blev lyckligare ?..
Vad kan du göra för att bli tryggare, känna större självkänsla..vet inte
Någon pratade om att bryta isoleringen..ta med dig kameran..ta ett steg i taget.
Finns det någon där du bor som kan ge t.ex kinesiologi? Akupunktur ? För att balansera upp kemin i kroppen..
Bara några tankar..inte meningen att du ska ta illa upp..i så fall, hör av dig så kan jag korrigera om jag skrivit så det feltolkas..
En FS vän / lena i norr
Jag tror att det är förväntningar och krav som jag känner att jag har från andra.
Att jag måste arbeta, måste ha en inkomst, måste må bra och kunna resa så vidare.
Det är inte konstigt att man känner att man bara är till besvär när man hela tiden får höra hur kass och värdelös man är och att man är en idiot och dum i huvudet. Men Du har helt rätt i att de människor som inte trivs med mig faktiskt har en egen fri vilja och kan gå när helst de vill :o) Så skall jag börja tänka, tack för tipset! Min självkänsla skulle jag definitivt behöva förbättra, jobbar på det ;o)
Jag har provat akupunktur mot smärta, men jag mådde bara värre för jag fick sådan ångest när jag skulle ta mig dit :o(
Jag tar inte illa upp, tvärtom! Jag är glad och tacksam för att Du och så många andra bryr sig om mig :o)
Kramar från en vänn i söder ;o)
/Milla
Kramar
Jag vet att det finns mycket roligt att uppleva,
men det är svårt att njuta när man hela tiden har ångest.
Då spelar det liksom ingen roll att man gör något roligt,
för man kan inte känna någon glädje :o(
Tack för Ditt fina inlägg.
Kram Milla
Har även följt din blogg och tycker det är starkt av dej att dela med dig som du gjort.
Nu skriver jag en kommentar och det är därför Du berör.
Ge inte upp och kämpa på!!
/Stefan
Vad glad jag blir att Du tog Dig tid att skriva till mig :o)
Jag lovar att kämpa vidare... Sköt om Dig!
Mvh Milla
Jag vet inte hur din väg ser ut för att komma dit - men jag önskar så att du hittar den.
Att du får all hjälp du behöver och att du hittar kraften inom dig för att gå den.
Varmaste kramen,
Lysa
Kram Milla
Ingenting blir bättre av att inte finnas, alla har nånting att ge världen och det finns människor som behöver dig och tycker om dig. Redan det att du tar så vackra bilder som du gör och delar med dig av dem här på FS är orsak nog för dig att finnas, de sprider glädje ska du veta. Det är tungt att leva på bidrag om man saknar jobb, men tänk inte på det som bidrag utan som en kompensation för allt det goda du faktiskt ger denna värld. Allt kan inte mätas i pengar. Trots att du skriver om allt som tynger dig och att det framgår att du verkligen inte mår bra för tillfället så skiner det ändå igenom att du innerst inne är en glad, sympatisk och trevlig tjej med ett mycket stort och gott hjärta. Det gör mig övertygad om att allt du har lidit så mycket av kommer att bli förpassat till historien inom en snar framtid.
Jag tror ändå du måste försöka rikta om din skuta lite, kanske försöka hitta nån ny omgivning som ger livsglädje och inspiration och som eliminerar de element som tynger ner en och gör livet jobbigt. Mitt egna smultronställe är en sommarstuga i skärgården som än så länge ägs av mina föräldrar. Hade jag mer tid att leva vid sidan om arbetet som slukar en så stor del av livet skulle jag tillbringa mycket mer tid där än jag gör nu, det gör gott för själen att varva ner vid stugan och leva mer på naturens villkor än arbetslivets bojor...
Med vänliga hälsningar,
Magnus
Jag skall försöka att följa Dina goda råd :o)
Tack så mycket.
Mvh Milla
Ps. Önskar att jag också hade en stuga i skärgården
där jag kunde få ro :o) Ds.
Kan bara skicka en massa kramar och hoppas att den känslan försvinner!
Jag vet hur det känns... Låg i sängen i går morse och funderade över varför jag fanns, vad som fanns för mig i mitt liv... Men så klev jag upp och gjorde ett försök i alla fall. Så läste jag din blogg och kände mig inte så ensam längre. Tack!
Många kramar
Anna
Så skulle världen förlora ett strålande leende.
Och en samling fantastiska bilder som ännu väntar på att bli tagna.
Världen skulle förlora en hel massa vishet, klokhet, erfarenhet, kunskap.
Vi skulle förlora en massa värme och omtanke och glädje som du bjuder på.
Jag tror att du är en förebild för fler än mig.
Ger inspiration att kämpa vidare.
Ger inspiration till nya utmaningar med kameran och bildredigeringen.
Ger inspiration med ditt öppna sätt, mod att våga vara dig själv, kraft att berätta, prata, dela med dig, komma med tips.
Ger vidgade vyer till alla oss med våra pyttesmå problem som ibland fått växa sig för stora.
Idag körde jag en sväng med mouintainbiken. Skogen är ett hav av blåsippor, marken försvinner under allt det blå. Då tänkte jag att jag ville visa dig det.
Och så hamnade jag vid klapperstenstranden och önskade att du fått vara med och se solen glittra i havet, helt folktomt, det passar nog dig (och mig) tänkte jag.
Så du var med mig på min cykeltur idag, och det var en trevlig upplevelse som jag inte skulle fått om du inte fanns.
Dina tankar är också mina tankar vad gäller att inte finnas, eller att finnas. I alla fall periodvis.
Inte för att det märks så mycket, men jag har i grund och botten en tro på en god gud och jag har ett mantra som jag rabblar som kommer från femte moseboken.
”Jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse.
Så må du då välja livet.”
Så jag tjatar på mig själv; jag väljer livet, jag väljer livet, jag väljer livet.
Det har funnits stunder då det inte funnits så mycket annat kvar att hoppas på, än att det finns en gud, att det finns en mening, att det finns ett sammanhang, även om jag är oförmögen att se det.
Mitt liv har ibland känts viktigare för andra än för mig själv. Jag förstår nu att det är ett val man kan göra, att vara viktig för sig själv, hur man kommer dit är svårare. Men insikten har i alla fall kommit till mig, att jag måste få vara jag, oavsett hur jag är, vem jag är. Nu för tiden ägnar jag mig bara åt sådan jag mår bra av. Allt annat går bort.
För det tillkommer ju ändå en massa skit som man måste ta vara på. Försäkringskassan t.ex. Panikångest. Korkade chefer. Löss och fästingar och katter som spyr hårbollar på heltäckningsmattan.
Jag är glad att du finns. Jag önskar att du också kan vara glad att du finns.
Varma och kärleksfulla tankar till dig!
Undertiden du skriker åt din kvinna,
finns det en man som gärna skulle vilja viska fina saker i hennes öra.
Under tiden du förnedrar och förolämpar din kvinna,
finns det en man som skulle göra allt för henne.
När du våldför dig på din kvinna,
finns det en man som gärna vill älska med henne.
När du får din kvinna att gråta,
finns det en man som skulle göra allt för att se henne le.
mvh/Ove
Var hittar man en sådan man ;o)
Mvh Milla
Ha en skön helg.
mvh/Ove
Trevlig helg!
Mvh Milla