"Hjärtats tankar & funderingar"

Man häpnar...


Idag har jag varit på Arbetsförmedlingen och diskuterat möjligheten till arbetsträning samt anställning med lönebidrag. Efter att ha spenderat två timmar (en timme idag samt en timme förra måndagen) med att tala om hur dåligt jag mår, att jag inte kan arbeta någon annan stans utom från hemmet, nekar de ändå mig att arbetsträna hemifrån. 

Jag blev dock erbjuden att arbetsträna (var är inte klart ännu) på deltid för 1200 kr i månaden!!! Jag skulle alltså tjäna ca 15 kr i timmen... Känns som ett hån, inte humanitärt. Hur skall jag klara mig på så lite pengar? Finns knappast någon människa som klarar sig på den summan. Det värsta är ändå all ökad ångest/oro och alla sömnlösa nätter som det skulle medföra. Jag gör det bara inte! En del människor kan få resterade belopp från de sociala, men det gäller inte mig eftersom jag är gift (att min man och jag har separat ekonomi tar de ingen som helst hänsyn till).

Många ser nog arbetsträning som en bra början att komma ut i arbetslivet, att få träffa människor, känna sig behövd, göra nytta och övervinna sin ångest osv. Det gör jag också, men jag är inte där ännu. Jag fixar det inte i dagsläget. Dessutom skulle jag känna mig som en slav. Skall man inte uppmuntra människor när de försöker arbeta istället för att utnyttja dem och behandla dem som skit? Ursäkta uttrycket.

Kvinnan på arbetsförmedlingen föreslog till och med att jag kunde starta eget!!! Jag som inte ens kan tala i telefonen, inte har någon kunskap om någonting, har social fobi, extrem bacillskräck mm. Hur i hela friden skulle det gå till???

Så dålig som jag är idag har jag inte varit under mina 18 år som sjuk. Jag är helt enkelt inte redo att arbetsträna. Jag behöver bli sjukskriven, få vård och tid att läka, så att jag så småningom kan återvända till arbetslivet i sakta tempo. För fem, tio år sedan kanske jag hade fixat att arbetsträna, men inte nu! Jag vet bara inte hur jag skall få myndigheterna att inse det... Några förslag?

Kram Milla (som börjar tappa allt hopp)...

 

Många hinder är svåra att ta sig över...

Foto: Anders Ericsson



Inlagt 2010-09-06 18:45 | Läst 8408 ggr. | Permalink


(visas ej)

Hur mycket är tolv minus två?
Skriv svaret med bokstäver
Ja vad skall man säga, såhär är verkligheten, tror inte många förstår att det är så här tyvärr. Detta är bara början, kommer bli ännu värre i framtiden. Det du blev erbjuden är slaveri, vilket borde ha varit avskaffat i ett samhälle som vi lever i idag. Lätt räknat kostar ett busskort 690kr i månaden i Stockholm, 1200-690= 510kr.
Av dom 510 skall du äta efter att du arbetat, låt oss säga att man äter billigt för 15 kr varje arbetsdag...Det blir i runda slängar 300kr, kvar efter allt är draget ungefär 210kr!!!! Det kan inte vara sant att det skall vara på detta vis, företagaren behöver inte betala en spänn för att ha dig där, bara gratis arbetskraft. Sedan har dom inga krav att anställa efter det att arbetsträningen är avslutad. Snacka om utnyttjande av människor!!! En gång i tiden var vi ett av världens bästa samhällen, idag håller vi på att rasera det totalt!!
Jag lider verkligen med dig Milla, det är ett ont hjul som bara snurrar. Läste det om Henrik, det har blivit horribelt, fruktansvärt!!

Kram Anders
Svar från Trullan 2010-09-06 19:30
Det var en "glädjekalkyl" ;o)
Själv får jag det till ca -3000 kr när alla räkningar mm. är betalda :o(
Kram Milla
Ja det är helt riktigt, tog bara en snabb kalkyl för de utgifter som gäller för en arbetsdag. Sen finns det allt annat som skall betalas, då blir det minus och det rejält!!

Kram Anders
Svar från Trullan 2010-09-06 20:33
Jo, precis!
Kram Milla
Din man kan inte stötta dig ekonomiskt under en kortare period då?
Svar från Trullan 2010-09-06 20:29
Nej, tyvärr inte.
Men jag förstår honom också på sätt och vis.
Dessutom kan ju detta vara för resten av mitt liv.
Jag ser i alla fall ingen lösning... :o(
Mvh Milla
Vilken/vilka funktionsnedsättning/ar har du egentligen utöver social fobi och bacillskräck som vad jag förstår med framgång kan behandlas med KBT. Som du beskriver din situation, är jag inte helt övertygad om att de erbjudanden du fått från FS ärså hiskeligt orimliga. Om du vill ut i arbetslivet igen, bör du väl ha rätt att få relevant behandling för dina problem + att erbjudas arbetsträning utanför hemmet. Givet din egen problembeskrivning, har jag faktiskt svårt att se hur en arbetsträning i hemmet skulle kunna hjälpa dig vidare. / mvh FiCa1
Svar från Trullan 2010-09-06 20:33
Jag är egentligen inte redo för arbetsträning.
Jag kollade upp möjligheten endast för att jag
inte fått några pengar på snart fyra månader.
Mitt "krav" var just att arbetsträna hemifrån.
Mina dagar går oftast ut på att ligga hemma på
golvet med ångestattacker, svårt att arbeta då...
Mvh Milla
Som Finn säger, terapi då?
Svar från Trullan 2010-09-06 20:50
Har gått på både KBT och samtalsterapi från och till i 18 år...
Mvh Milla
Jag tror inte folk förstår riktigt vad det handlar om, det som är problemet idag är att om man får terapi så får du fortfarande ingen hjälp ekonomiskt och du får bekosta allt själv i form av vård. Hur skall man kunna gå och få terapi och vård när man inte har några pengar att kunna betala för vården som krävs att komma ut och kunna ev börja arbeta? Det sägs ju självt det går inte. Om en person inte kan arbeta för att man är sjuk och samhället vill få ut personen i fråga i arbete, då måste ju någonting göras. Vård är det enda som kan hjälpa i det fallet. Låt oss säga såhär då, en person har arbetat i 20 år och betalat skatt och bidragit till samhället, när sedan denna samma person råkar bli sjuk i någon form då tycker man att, tack för att du jobbat i 20 år men nu får du klara dig själv och se till så att du blir frisk och återigen kommer i arbete, så du kan börja bidra till samhället igen ;)
Svar från Trullan 2010-09-06 21:25
Ja allt är en ond cirkel...
Jag skriver ju inte detta för att människor skall tvivla på mig eller trycka ned mig ännu mer. Jag vill bara få konkreta förslag på vad som finns att göra och vilken hjälp som finns att få. För jag vet det då sannerligen inte...
Kram Milla
Ja kbt kan hjälpa i vissa fall, men Milla i detta fall har provat kbt och mycket mer därtill.
Svar från Trullan 2010-09-06 21:22
Ja och när man dessutom bara får gå på KBT en viss tid,
hur skall man då hinna bli kvitt sina fobier?
Kram Milla
Hej Camilla!
Jag misstänker att det jag nu kommer att säga inte är det du vill höra precis just nu - men jag känner att du kan fixa det.
Gör en överenskommelse, att börja några minuter och få träningsuppgifter och sedan öka.
Tycker att du vid flera tillfällen här på fotosidan visat på ett stort mod, du har det och visar det utåt - nu måste du bara visa det för dig själv.
Jag tror på dig!
Kram Anette
Svar från Trullan 2010-09-06 21:46
Hej Anette!
Jo, jag tål att höra det ;o)
Men jag måste fortfarande få mer pengar för att utföra arbetsträningen.
Jag har precis som alla andra räkningar, lån och läkarbesök mm. att betala.
Roligt att någon tror på mig ;o)
Kram Milla
Ja precis! Samt att man byter psykologer i tid och otid! viktigt att man kan känna förtroende för psykologen man blir tilldelad, byter man börjar man om från scratch....det är smarta saker det ;) inte! Snacka om resurs förstörande!

Kram
Svar från Trullan 2010-09-06 21:48
Ja, visst vore det idealiskt att ha samma psykolog under flera år.
I alla fall om det är en psykolog som man känner förtroende för :o)
Kram Milla
Jag är en av dem som försvarar den politik som förs, och jag måste tyvärr meddela dig att jag tycker att allt är i sin ordning.

Problemet är inte myndigheterna, utan att du nedvärderar dig själv något fruktansvärt. Om du skulle få bli sjukskriven igen; tror du ärligen att det skulle hjälpa? Har det inte hjälpt på 18 år så lär det inte hjälpa nu heller, utan bara bidra till ännu värre isolering från verkligheten.
Du måste ta tjuren vid hornen och göra allt det där du tycker är så vidrigt och hemskt. Du har inget val. Ju längre du skjuter det framför dig, desto värre blir det. Hade du bott i ett U-land hade du inte lagt dig ner och dött, hur svårt det än känts.

Du erbjuds faktiskt HJÄLP genom arbetsträning, men det kräver att du offrar dig och gör saker som du tycker är vedervärdiga. Jag är helt säker på att du klarar det. Du kommer att hata det. Du kommer att få panikångest och vilja bort varje sekund. Men det är enda lösningen, och det kommer att gå över.

Sen får du tänka på att de som erbjuder arbetsträning har överseende. De vet precis vad det är fråga om. Det handlar om att ta små, små steg tillbaka. Om man halkar lite ibland så kommer ingen att bli arg. Om man har en extra dålig dag och försvinner så kommer man inte att grillas. Huvudsaken är att man gör så gott man kan. Och man kan i regel otroligt mycket mer än man själv tror:-)

Ångestattacker är inte dödliga. Men jävligt jobbiga. Att ge upp däremot, är dödligt i längden. Till sist står du där utan ett korvöre, vilket kommer vara jobbigare än vilken ångest som helst du lär känna vid arbetsövning.

Jag kanske låter elak, men de andra tröstande svaren är bara kontraproduktiva. De vill väl, men hjälper inte. De tröstar bara för stunden.
Svar från Trullan 2010-09-06 22:23
Jag önskar bara att jag under min arbetsträning fick
en ersättning som jag skulle klara mig ekonomiskt på.
Jag fixar det inte på 1200 kr/mån, hur gärna jag än skulle vilja.
Jag har ALDRIG trott att jag skall DÖ när jag får ångest, min
rädsla är att kräkas! Jag DÖR hellre än SPYR!
Jag står redan nu utan ett korvöre...
/Milla
Hej Camilla!Slav?Du menar att vi som arbetar är slavar!
Ligger hemma,som jag har set i din blog så liger du inte .
Jag frågar,om du är gift så har din man ansvar för din framtid
mvh Rolf
Svar från Trullan 2010-09-06 22:16
Hej Rolf!
Nej, tvärtom!
Jag menar bara att de som arbetar är värda mer än 15 kr i timmen.
Har Du verkligen läst hela inlägget?
Jag har skrivit det förr, men skriver det igen... Även jag har bra dagar,
men en arbetsgivare vill inte anställa någon som bara kan arbeta ibland.
Jag skulle då sannerligen inte anställa en sådan person. Sedan skriver
jag om annat för att Ni inte skall tröttna på allt elände.
Min man och jag har separat ekonomi. Han betalar inte för mig!
Mvh Milla
Jag vill poängtera att jag gärna betalar skatt och sjukförsäkringsavgifter i en omfattning så att den som är så olyckligt lottad att man behöver utnyttja systemet, ska få den hjälp som krävs, utan att ekonomiska moment 22-situationer ska behöva uppstå. Jag anser emellertid också att den som tvingas utnyttja systemet har ett eget ansvar för att detta utnyttjande blir så kortvarigt som möjligt och att personen ifråga också måste inse att man faktiskt inte alltid vet vad som i det långa loppet är bäst för en själv. Principiellt är jag för en "arbetslinje" i sjukförsäkringen - det är för mig fullkomligt absurt att en ung person som du ska kunna vara sjukskriven i 18 år (om jag förstått dig rätt) p.g.a. social fobi och ångestattacker. Det handlar ju inte om obotlig cancer eller om en djupgående psykisk problematik. Vilket ansvar anser du själv att du har i jobbet med att komma över dina problem? Hur länge menar du att samhället (den arbetande delen av befolkningen) ska ansvara för din försörjning? Och på vilken ekonomisk nivå? Jag ställer inte frågorna för att vara elak, utan för att du själv lyft upp din situation till offentlig "granskning" här på din blogg. (Inom parentes sagt så håller jag med Anette E L ovan - jag tycker inte att du visar särskilt mycket social fobi just nu i denna diskussion.) / mvh FiCa1
Svar från Trullan 2010-09-06 22:30
Du har missförstått mig helt Finn!!!
Jag har endast varit sjukskriven i 3 år!
Är uppvuxen med att man alltid skall göra rätt för sig,
inte få må dåligt att att man skall arbeta tills man stupar.
Jag försökte in i det längsta att klara mig på egen hand
innan jag till sist blev tvungen att sjukskriva mig (vilket för
mig var väldigt skamligt med tanke på min uppväxt)! Jag gick
till och med i 3 år HELT UTAN INKOMST för att inte belasta samhället
(levde då precis som nu på mina besparingar).
Mvh Milla

Ps. Jag kan skriva brev och mail samt blogga, men inte prata med en
människa ansikte mot ansikte, det är en helt annan sak! Ds.
intressanta åsikter! Får faktiskt inte ihop det hela, om samhället tycker att du skall jobba är det då inte också samhället som skall hjälpa till att se till att rätt resurser finns? Idag finns inte de rätta resurserna, hur mycket man än vill försvara dagens politik som förs. Jag som individ har faktiskt inte de resurserna, skicka ut en som har ångest i alla dess former på arbetsträning utan någon som helst ersättning att tala om och samtidigt skära ner på ev. behandling som skall hjälpa till att få en människa i arbetsfört skick, det låter inte bra. Jag själv har haft kbt för samma åkomma som Milla och är helt förbluffad över hur dåligt det är ställt med den biten just nu. Sedan måste jag försvara Milla och säga att jag har sett henne må riktigt piss många många gånger, och det kan komma som en blixt från klar himmel, det är ingen lek! Man kan diskutera om medlidande om vad som är rätt och fel väg att gå, men man kan ALDRIG tro att det bara är att pressa på och tro att det skall bli bra. Det kan bli väldigt fel och då menar jag VÄLDIGT fel.
Svar från Trullan 2010-09-06 22:33
Ja, man har ju funderat på att ta livet av sig ett antal gånger.
Just för att man bara är i vägen för alla andra människor...
Det är det absolut sista jag vill, jag vill inte vara en belastning,
inte för samhället, INTE FÖR NÅGON :o(
Jag vet bara inte hur jag skall ta mig ur detta...
Kram Milla
Man måste enligt min uppfattning kunna erkänna att sjukförsäkringssystemet före regeringsskiftet 2006, karaktäriserades av några grundläggande och allvarliga systemfel. Ett av dessa var långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar, som gjorde att alltför många unga människor permanent exkluderades från arbetslivet. Med den utgångspunkten menar jag att en "arbetslinje" var viktig för att komma tillrätta med systemfelen. Problemet just nu är alliansens extremkorkade sätt att driva sin arbetslinje. / Säger FiCa1 som aldrig har röstat på alliansen och aldrig kommer att döra det heller.
Svar från Trullan 2010-09-06 22:37
Jag kunde mycket väl ha blivit förtidspensionär när jag blev sjuk för 18 år sedan. Men jag ville inte "kasta in handduken" eller belasta samhället, så jag kämpade vidare (vilket jag idag ångrar djupt).
/Milla Som röstar på Miljöpartiet (bara för att jag bryr mig om miljön och djuren, inget annat ;o)
Jag håller med dig om en del av det du säger Finn, men när det gäller ångest och speciellt generell ångest så är det inte så enkelt som du försöker få det att låta. Visst skall målet vara att försöka jobba och försöka bli frisk, men det finns inga tidsaspekter på saker och ting. Man kan sätta en deadline som tex: ok om ett år skall du vara frisk! Om du inte lyckas bli frisk kommer du inte få någon mer hjälp!

Vad händer då? Man kan inte generalisera vården på ett sådant naivt sätt, vårat samhälle är byggt på skatter och tur är det, för utan dessa skatter skulle vi inte ha detta samhälle! Jag är för arbetslinje men det måste finnas någon rim och reson i det som görs, bara för att en människa inte lyckats bli frisk betyder inte det att personen inte har gjort det som verkligen krävs för att bli frisk! Farligt att börja gå in på sådana saker, för det kan bli fel VÄLDIGT FEL! Ibland måste man tänka till innan man pratar eller skriver saker för att det kan få konsekvenser! Ett talesätt som jag brukar använda mig av är: Mår min granne bra mår jag också bra!

Ps. Bara för att man har socialfobi betyder det inte att man kan diskutera, så länge man känner sig bekväm var man är så hjälper det otroligt mycket. Säger jag som alltid har varit extremt blyg och har haft extrem och har fortfarande socialfobi! ds.
Svar från Trullan 2010-09-06 22:49
Jösses, jag blir alldeles slut av detta tjafsande. Trodde jag skulle få råd och stöd inte bli nedtrampad. Jag måste vara väldigt dålig på att uttrycka mig, för det blir bara SÅ FEL när jag skriver... Eller så läser inte folk ALLT som står och kanske har de inte följt med i min blogg sedan tidigare? Jag vet inte... Önskar bara att det inte blev sådant "bråk" av detta.
Kram Milla
Tack för korrigeringen. Jag missförstod dig. Jag menar inte att skambelägga dig eller andra sjuka personer. Som jag sa tidigare, är man sjuk ska man kunna utnyttja sin försäkring. Nema problema. Och de lyckligt lottade friska ska betala sin premie utan att gnöla och vara tacksamma för det faktum att man (åtminstone just nu) slipper utnyttja den. Men en sjukförsäkring ska vad jag förstår täcka ett inkomstbortfall under en begränsad sjukperiod, sedan är det väl andra system som ska kicka in (jag har usel insikt i dessa). Om nu olika terapier inte har hjälpt dig så här långt, varför tror du att arbetsträning i hemmet skulle hjälpa dig? Du verkar ju kunna arbeta utan problem med dina kreativa intressen, alltså kan inte arbetsträning i hemmet (vad det arbetet nu skulle gå ut på) hjälpa dig vidare. Och, för att vara krass, varför ska mina skattepengar bekosta dina intressen, när jag får sköta mina på egen bekostnad? Jag bidrar gärna till din arbetsträning i syfte att inom en rimlig tid kunna försörja dig av egen kraft, men den arbetsträningen blir som Martin skrev ovan, säkerligen smärtsam och tuff för dig, men du kan bara gå stärkt ur den processen. / mvh FiCa1
Svar från Trullan 2010-09-06 22:55
Jag ville bara arbetsträna för att kunna försörja mig. Är egentligen inte redo för det. Så dålig som jag är nu har jag inte varit under mina 18 år med diverse fobier. Efter snart 4 månader med 0 kr i inkomst börjar man få lätt panik!!! Man vill ha en "inkomst" på något sätt och arbetsträning är det enda som erbjuds mig för tillfället. Fast det är egentligen sjukersättning eller till och med sjukpension jag borde ha. Kan vi släppa detta nu? Orkar inte "bråka" mer nu, är alldeles rödflammig på hela kroppen bara för att jag blir så ledsen... :o(
Mvh Milla
Ok, härmed slut på mina inlägg. Jag önskar dig all framgång i din kamp för att övervinna dina problem. Min mening har inte varit att trycka ner dig. / mvh FiCa1
Svar från Trullan 2010-09-06 23:01
Tack Finn.
Mvh Milla
"Jag vet bara inte hur jag skall ta mig ur detta..."

En sak är jävligt säker. Du tar dig aldrig ur det genom att fly ännu längr bort. Det enda du kan göra är att svälja dina förtret, må skitdåligt inför det du måste och bara göra det. Att dina möjligheter till någon som helst inkomst är så dålig, beror ju just på att du hoppat av alla tidigare möjligheter. Hoppar du av även denna möjlighet så är du rökt. Det verkar väl dumt?

I inlägg efter inlägg på Fotosidan söker du stöd, och får det av många hjälpsamma människor. Men deras stöd är ju bara mentalt, för nu. Det förändrar inte din situation. Det är bara en vidareflykt i världen bortom det du borde vara en del av.

---------------------------

Nu tänker jag vara lite kärv. Skilj dig från din man. Om han inte är beredd att stötta dig ekonomiskt ens i din situation, är han inte värd din kärlek. Ditt liv håller uppenbarligt på att rasa samman totalt, så du har all rätt att kräva stöd särskilt från dina närmaste.

Och till sist; då du blottar allt här, så får du räkna med svar som du inte vill höra. Men de kanske kan göra dig gott i slutänden:-) Vi tror ju på dig!
Svar från Trullan 2010-09-07 11:00
Det är sant, men lättare sagt än gjort...Jag kan tänka mig att må skitdåligt och arbetsträna MEN för en ersättning som jag kan försörja mig på! Och då menar jag inga 10-20 000 kr/mån, jag pratar om 5-6000 kr/mån! Jag har ALDRIG hoppas av någonting (ett av mina problem faktiskt) så det vet jag inte var Du har fått ifrån? Är uppväxt med att "det inte räcker att göra sitt bästa, man kan alltid göra lite till". Jag har "aldrig" fått stöd från vare sig min man eller min familj, varför skulle jag få det nu? Jag är nog väldigt naiv och blåögd, trodde inte människor skulle reagera på detta sätt av mitt inlägg, trodde saken var solklar. Så fel jag hade... Tack för att Du tror på mig :o)
/Milla
Ja, vad ska jag skriva.....något från mitt hjärta kanske :-)....men börjar med det här.......

En vis kvinna skrev följande:

"Om jag uppmanar någon att göra så som jag skulle gjort i en liknande kris och mitt råd följs, kan resultatet bli en ännu större tragedi som jag skulle få bära ansvaret för. Den hjälp jag kan ge är att dela med mig av min tro på att ingen behöver känna sig fångad i en fälla och att vi har valmöjligheter i alla situationer"

samt

"Låt mig leva så att jag inte får anlednig att sörja över att ha gjort en svår situation ännu värre. Lär mig istället att använda den kraft jag faktiskt har till att förbättra den"

Hej igen Camilla :-)...det var ett tag sedan sist :-)!

......känna sig fångad i en fälla.....världssamhällets trygghetssystem!

Är vi trygga? Ja.....det viner inte granater runt våra huvuden och våra nära och kära sprängs inte i tusen bitar.

Är vi trygga? Nej, för många lever i krig med sitt inre och med trygghetssystemet åtgärder.

Så vilket är värst? Ja, det går inte att jämföra.....just nu sitter vi i ett världsamhälle som heter Sverige med tak över huvudet, en varm kudde och ett täcke.

Vad betyder pengar? Jo, överlevnad. Men vad betyder det egentligen när vi bär smärta inombords?

Att somna bredvid en man som håller om en eller att ligga i ensamhetens tvåsamhet eller i en kall säng med bara täcket som värmer och ingen som säger godnatt!

..........Vi har valmöjligheter i alla situationer...många gånger tror jag att vi är blinda i vår smärta och inte ser de.

Camilla titta på dina bilder som ligger här på fotosidan och i din dator :-)....du är en kreativ skapande personlighet med en enorm talang :-)! Varför skulle du inte kunna arbetsträna hos en fotograf?

Personligen tror jag att vägen tillbaka till ett sundare mående börjar med insikten om att vi har en kraft att förändra oss själva och att acceptera att vi är fantastiska individer som ska spela huvudrollen i vårat eget liv och inte låta samhället styra oss.

Arbetsträning :-)...det fungerar!

Vad spelar det egentligen för roll om du arbetstränar 1 timme för 15 kr :-).......det du kommer uppleva i själen de timmarna du orkar göra det är bra mycket mer värt än 300 kr i timmen. Vad är ditt alternativ?

Camilla du har en fantastisk kreativitet. Använd dig av den när du arbetstränar. Och tyvärr håller jag inte med dig om att det inte finns arbetsgivare som inte anställer de som arbetstränar. Det gör det och det vet jag av egen erfarenhet!

Arbetsträningen går ju ut på att om du arbetstränar kanske 2 timmar om dagen och du skulle bara orka 10 minuter så är det helt okej och då får du gå hem.

Det fungerar! Den tuffa frågan är? Vad vill du göra Camilla? Inte vad du orkar för det skriver du :-) att du inte orkar arbetsträna :-)! Vad vill du göra med ditt liv?

När det gäller lönebidrag så anställer arbetsgivaren dig och får då 80% av din lön.
Tex: Du börjar att arbetsträna vilket du poängterar du inte är redo för ännu :-) och det är helt okej...tänkte ändå berätta det här...vem vet du kanske redan vet det men då kanske någon läser det som inte vet.

Du hittar en arbetsgivare. Ex. En fotograf.
Du får komma dit och arbetsträna 1 timme om dagen. Sedan trappas det upp.
När du nått 4 timmar om dagen så kan den arbetsgivaren anställa dig med lönebidrag.
På heltid kan han få 16.700kr för dig plus ca 4000 till. Men du kan bara jobba 50 %. Du får i lön efter skatt ca 7000kr och han får ca 12.000. Det kostar inte honom något att ha dig där. Det finns ett extra stöd som arbetsgivaren kan få ytterliggare som heter stöd till personligtbiträde. Det är en max summa per år på 60.000kr. Han får då 5000 kr till per månad för dig.
. Det betyder att får han det stödet för dig då kan han inte ställa några krav på dig eftersom att du mår dåligt. Du ska heller inte då utföra arbetsuppgifter som är stressande för dig eller som får dig att må dåligt. Utan du får helt arbeta i din egen takt efter din arbetsförmåga. Orkar du inte en dag så ska du då kunna korta ner den.

Det är inte så många som vet om det här extra stödet.

Så Camilla :-)........det finns valmöjligheter och tycka vad man vill om politiken och regeringens sjukvårdssystem så erbjuds du arbetsträning......försök iallafall. Jag om någon förstår dig och jag vet oxå att om någon hade skrivit det här till mig för några år sedan då hade jag blivit själa glad. Och inte förlorat så många år av mitt liv i ett dåligt mående. Nu är vi förstås olika och det jag vill säga med mitt långa brev är:

Tyvärr finns det inget system som kommer kunna hjälpa dig förrän du själv öppnar ditt hjärta till det fruktansvärt ångestfyllda som att arbetsträna.

Låter säkert hårt men egentligen är det inte så tufft....med facit i handen så är det det bästa jag har gjort när jag tvingade mig själv till en förändring. Antingen var det graven eller livet...jag ville leva inte bara vandra omkring här som en massa utan vara närvarande.

Det fungerar .....tron kommer inifrån och sök så ska du finna var det ännu en vis man som sa.

Lycka till nu med dina val och kom ihåg att du är värdefull, älskvärd och en fantastiskt skicklig fotograf....varför skulle du slänga den gåvan till vargarna :-)

Kram på dig från en som vandrat före dig :-) /Agneta
Svar från Trullan 2010-09-07 11:26
Agneta...
Tack för Ditt helt underbara inlägg :o) Vilken fin människa Du är! Det var speciellt en mening som fick mina tårar att rinna... Nämligen denna: "Att somna bredvid en man som håller om en eller att ligga i ensamhetens tvåsamhet eller i en kall säng med bara täcket som värmer och ingen som säger godnatt!" Du förstår säker varför.

Jag håller faktiskt på att kolla upp möjligheterna att arbetsträna (eller bli anställd med lönebidrag) hos en fotograf :o) Jag skulle dock aldrig gå hem tidigare för att jag mår dåligt, det är så jag är uppfostrad. Jag skulle genomlida dagarna hur illa jag än mår (har varit med om det tidigare) och det skrämmer mig. Tänk om jag blir ännu sämre...

Tyvärr måste jag ha en inkomst på mer än 15 kr i timmen för att kunna försörja mig. Det är inte värt all ångest och smärta, då struntar jag i att arbetsträna...

Vad vill jag göra? Hm, en svår fråga... Jag vill börja må bättre, inte vakna med ångest, inte leva med ångest och inte somna (i bästa fall) eller ligga vaken med ångest. Det är vad jag vill.

Jag har inga framtidsdrömmar de är borta. (Jo, en dröm har jag, en som jag aldrig kommer att kunna förverkliga... Jag vill ha ett hus :o)

Jag är tyvärr inte säker på att jag väljer livet framför graven...

Kramar från Milla (som lever i krig med mitt inre och med trygghetssystemet åtgärder ;o)
Du skriver: "-Min man och jag har separat ekonomi. Han betalar inte för mig!"

Då tror jag både du och han missat något:

Gifta ska enligt lag bidra och dela med sig till varandra för de gemensamma och personliga behoven. Det brukar tolkas som att man ska kunna leva på ungefär samma standard.
Svar från Trullan 2010-09-07 10:51
Jo, vi VET att lagen är sådan...
Men vi har alltid haft separat ekonomi.
Jag förstår honom till viss del.
Mvh Milla
Undrar om inte somliga som skrivit här borde läsa en grundkurs i psykologi. Okunskapen är skrämmande stor, så också hos myndigheter som FK och AF. Bara somatiska sjukdomar räknas som riktiga sjukdomar. Psykiska diagnoser är mer eller mindre dumma inbillningar, som botas med en uppmaning: "Ryck upp dig! Ta tjuren vid hornen, det dör du inte av."

Det dör du inte av... Döden är alltså det enda tillstånd man inte ska behöva acceptera. Ett värdigt liv? Livskvalitet? Åh nej, sån lyx har vi inte råd med - så länge du inte dör så får du vara nöjd. Det är ju trots allt ingen riktig sjukdom du har, bara ett hjärnspöke.
Svar från Trullan 2010-09-07 11:30
Det vore inte dumt Björn ;o)
Jag har själv gått en kurs i psykologi och fick MVG :o) Hahaha...
Skämt å sido, jag håller med Dig till 100%.
Vi borde inte nöja oss med något mindre än LIVSKVALITET!
Allt gott!
Mvh Milla
Bara att konstantera att vi alla har olika åsikter om saker och ting och att det är vi tillsammans som skapar samhället vi skall leva i, det vi gör och det som sägs kommer att spegla hur det kommer att se ut.

Idag är samhället egoistiskt och man ser bara om sitt eget hus, det speglas i skolan, arbetsplatsen och ute i det övriga samhället. Vi pressas dagligen av krav och normer som gör att vi människor bara mår sämre och sämre för varje år som går.

En sak är säker, om man inte har svarat på vård och blir uttvingad att arbetsträna så kan det bara bli sämre. Kbt vården är utformad på det sättet att man skall utsätta sig för det som man tycker är obehagligt, om man inte blir bättre av det. Hur skall då en arbetsträning få oss att bli bättre? Arbetsträningen är sämre i vård syfte än själva vården! Får inte ihop ekvationen!

Tack för mig
Svar från Trullan 2010-09-07 11:33
Tack, tack Anders ;o)
Bra fråga...
Kram Milla
Hej Helena! Väldigt tråkigt med det som hänt dig de senaste veckorna :( Hoppas att du kommer må bättre och bättre! :)

Jag själv lider också av kräkfobi och så fort man går bland folk så har jag alla sinnen på helspänn för att kunna vara beredd om något händer, jag gick själv på kbt för drygt 1,5 år sedan. Dom nästan tvingade mig att äta medicin som det fanns risk att man kunde spy av, att få en patient som har (emetofobi) kräkfobi att ta medicin som man kan spy av är väldigt svårt. Om det finns en medicin som man vet att det inte finns en risk att spy av då kan jag lova att man kommer att ta medicinering, för i grund och botten så vill ingen vara sjuk.

Kram
Svar från Trullan 2010-09-07 11:47
Precis! :o)
Kram Milla
Hm... nej, jag har tyvärr inte något förslag... bara några stöttande kramar - som ju inte ger någon egentlig hjälp alls...
Jag förstår att du har panik för din ekonomi... den stressen är värre än någon och jag tror att den behöver upplevas för att verkligen förstås.
Agneta skrev ett citat, av en vis kvinnas ord om råd i situationer... det var väldigt visa ord och fick mig att tänka till. Jag har ju en annan sjukdomsbild än du och ska snart, med min husläkares stöd, ut och arbetsrehabilitera mig. Han vill börja med några timmar i veckan, en bra nivå för mig. Jag har ju dock sjukvårdens stöd... och jag förstår hur lyckligt lottad jag är iom det.
Agneta skrev mycket bra information, som jag tar åt mig av som en svamp... :) Istället för råd, och bara som en tanke... hur gör du för att bli trygg i en situation? Tar ett litet steg i taget? Kan du göra samma sak hos en fotograf? Ta ett litet steg i taget och bli trygg i den situationen innan du börjar med arbetsträning och rehabilitering...?
Jag kan heller inte råda dig gällande din relation med din man... men, även där lägger jag mig i med tankar... ;) Kan du låna av honom så länge? Tills du är på fötterna... han vet väl också att det inte kommer att vara i evig tid och din situation blir ju SÅ mycket enklare om du slipper den ekonomiska pressen, för den är väl en del i din ångest, om jag inte har fått allt om bakfoten...?
Småslantar kan man ju tjäna lite överallt... Tasteline har en 'panel' och svarar man på anonyma frågeformulär kan man få mellan 5-15-20:- / formulär, som görs via nätet... Du skriver ju bra, och bloggar om viktiga saker... kanske en blogg med reklam i? Det har jag hört att man kan tjäna småslantar på också... Många bäckar små... men, när man har kass ekonomi blir ju en tia ett tillskott...
Bara några tankar, som sagt... från en annan Miljöpartiröstare... :)

Kramar och ta hand om dig!!
Anna
Svar från Trullan 2010-09-07 11:53
Hej Anna vännen!

Ja, jag tror inte folk förstår hur det känns att inte ha fått en enda krona på snart fyra månader (och fler kommer det att bli)! Jag har fortfarande pengar sparade, så jag använder mig av dem. De räcker dock inte för alltid... Jag skulle aldrig vilja låna pengar av min man... De måste ju betalas tillbaka (har tillräckligt med lån redan på bostaden). Tack för tipsen om Tasteline samt blogg med reklam (skall absolut fundera på det).

Dina kramar hjälper visst, så det så! Tack :o)

Kramar tillbaka och lycka till med Din arbetsrehabilitering!
/Milla