Njursten

Idag är det exakt fem år sedan den där fruktansvärda dagen i juli 2005, dagen då jag drabbades av njursten... Jag har skrivit om detta tidigare i "Min Panikångest", men för Er som inte orkar eller vill läsa hela den berättelsen, så kommer här bara kapitlet om just mitt njurstensanfall.

"Det var den 12 juli 2005, solen sken på en klarblå himmel och det var en helt underbar sommardag. Marko och jag hade planerat en heldag vid havet, där vi skulle sola, bada och grilla. Tyvärr mådde jag inte helt bra och var väldigt kissnödig när jag vaknade. Jag sprang och kissade hela morgonen, men det kom bara några droppar åt gången. Eftersom jag haft urinvägsinfektion ett flertal gånger tidigare och kände igen symptomen så trodde jag naturligtvis att det var det jag hade även denna dag. Jag "kissade" en sista gång och så gav vi oss iväg.

Men vi kom aldrig fram, för på vägen drabbades jag av en obeskrivlig smärta på vänster sida i nedre delen av ryggslutet. Jag fick svårt att sitta still och vred och vände på mig konstant i sätet. Tillslut blev smärtan för svår och jag orkade inte längre, utan bad min man att stanna vid vägkanten. Jag klev ur bilen och gick oroligt fram och tillbaka längs vägkanten. Snart hittade jag ett ställe i gräset där jag kunde lägga mig ned. Hela tiden värkte det i ryggen och jag kände mig fruktansvärt kissnödig. Jag försökte lätta min blåsa, men även denna gång kom det bara några få droppar. Jag kände mig till och med bara mer kissnödig när jag försökte kissa! Nu hade jag börjat bli rejält orolig och ångesten kröp sakta fram. Marko, min man, satt fortfarande kvar i bilen och kom inte ut för att fråga hur jag mådde. Där låg jag ensam i gräset och folk som körde förbi tittade konstigt och frågande på mig.

Jag kände att något inte stod rätt till och började fundera på om jag skulle bli tvungen att uppsöka läkare (och de som känner mig väl vet att då måste det vara något allvarligt, eftersom jag hatar att åka till sjukhus och alltid drar mig in i det längsta innan jag söker hjälp). Samtidigt tyckte jag synd om Marko som satt där i bilen och väntade på att vi skulle åka till havet. Jag ville ju inte förstöra för honom. Vi som skulle ha det så mysigt...

Snart insåg jag att det inte skulle bli någon sol och bad den dagen, för jag måste HEM! Skamsen och fruktansvärt rädd återvände jag till bilen, till en milt sagt irriterad och arg Marko. Jag talade om att jag mådde fruktansvärt dåligt och tyvärr måste åka hem. Jag kommer inte ihåg vad han sade just då, men jag kan försäkra Er om att det inte var några snälla ord. Sedan vände han bilen och for iväg med en rivstart. Hela bilvägen hem muttrade han något om att det "aldrig går att planera något tillsammans med mig", att "det alltid är något fel på mig" och så vidare. Han skrek och gormade åt mig medan jag hade fullt sjå att klara av bilfärden hem på grund av all smärta. Jag grät och var helt förtvivlad och försökte förklara för Marko att "den här gången var det verkligen allvar". Men han vägrade att lyssna. När vi nästan var framme blev smärtan alltför stark och jag bad Marko att få kliva ur bilen. Han ställde sig på bromsen och bilen tvärstannade ca 800 meter från vårt hem. Jag klev ur bilen, stängde bildörren och i nästa sekund var han borta.

Där stod jag vid vägkanten, ensam och övergiven och med en sådan smärta i ryggen att jag inte visste hur jag skulle ta mig hem. Sakta började jag gå hemåt, steg för steg. Solen gassade och jag kände mig både yr och illamående. Jag var så kissnödig att jag tänkte stanna flera gånger i bostadsområdet och kissa, men jag lyckades hålla mig.

Tiden efter det minns jag inte så väl. Jag vet att när jag väl kommit innanför dörren hade Marko åkt iväg och solat och jag sprang in på toaletten för att kissa. Naturligtvis så kom det inte mer än ett par droppar. Sedan låg jag på golvet i över fem timmar och bara vred mig av smärta. När Marko kom hem satte han sig framför tv:n och tittade på golf medan jag låg på golvet i rummet bredvid, rädd och övergiven.

Tillslut tog jag modet till mig och ringde till akuten. Då var smärtan så stark att jag tänkte nu tar jag en ambulans till sjukhuset. På akuten kom de fram till att det måste vara ett njurstensanfall och jag fick en tid en timme senare. Naturligtvis tackade jag ja. Marko skjutsade mig till sjukhuset, nu började även han förstå att det var allvar. Efter en tids väntan fick jag äntligen komma in. Jag pratade med en läkare som konstaterade njursten och han gav mig en spruta i skinkan. Efter en stund släppte värken och jag fick åka hem".

Tyvärr var detta bara början. De senaste fem åren har varit de värsta i mitt liv. Mycket tror jag beror just på denna händelse. Jag känner av njurarna ibland och tror att jag fått flera små anfall av njurgrus. De börjar alltid med ett fruktansvärt illamående, sedan får jag "kissanfall" och måste springa på toaletten stup i kvarten. Har även sett att det legat grus i urinen. Detta har i sin tur ökat min ångest, jag har spänt varenda muskel i kroppen på grund av oro och därför har jag fått mer smärta. Allt är en ond cirkel som aldrig tycks ta slut.

Har någon av Er haft njursten eller njurgrus? Vilka symptom får Ni? Kanske har Ni några bra tips eller råd att komma med (förutom att dricka mycket vatten)? Berätta gärna!

Kram Milla

Ps. Glöm inte att dricka vatten! ;o) Ds.

Ångestdämpande medicin

Som säkert ingen av Er har undgått (?) så har jag haft panikångest i över 17 år. Under större delen av dessa år har psykologer och läkare försökt få mig att ta ångestdämpande medicin mot min ångest. Men jag har totalvägrat* tills nu... Nu har tanken börjat växa att kanske, kanske skulle jag prova i alla fall. Vad har jag att förlora? Som det är nu så lever jag inte, jag är bara vid liv.

Har någon av Er erfarenhet av ångestdämpande mediciner (ätit det själv eller känner någon som gjort/gör det)? Berätta gärna!

Jag skulle vilja ha svar på dessa frågor: 

- Är de beroendeframkallande (säkert olika från preparat till preparat).

- Blir man mycket sämre en tid när man precis påbörjat sin medicinering?

- Mår man illa (spyr) av dem?

- Kan man gå upp i vikt? (Alltså av själva tabletten, inte för att de ökar aptiten).

- Är tabletterna dyra?

- Andra eventuella biverkningar?

*Varför jag totalvägrat att äta medicin:

- Är rädd för att jag skall må illa/spy av dem (det är just min emetofobi/kräkfobi som utlöste min panikångest).

- Vill inte bli beroende (är emot nästan allt beroendeframkallande, så som droger, alkohol, tobak osv.).

- Vill inte ha främmande "substanser" i kroppen (tog inte ens Alvedon när jag hade ont i huvudet som barn).

- Vill inte gå upp i vikt (gick ned 12 kg till mitt bröllop 2008 och vill gärna behålla den).

- Känner mig som en "svag individ" och en "sämre människa" om jag skulle behöva ta medicin mot min ångest. Är uppvuxen med att man alltid skall vara stark och klara sig själv.

- Tycker att det är bättre att lösa själva orsaken till problemet istället för att ta medicin. Men ibland kanske det inte fungerar... Många människor behöver en kombination av medicin och terapi för att över huvudtaget fungera i samhället och klara av sin vardag.

Kram Milla 

Foto: Camilla Thieme

Vill passa på att TACKA för alla fina mail i samband med detta inlägg.

Orättvist!

Jag blir så arg när jag hör eller läser om vuxna människor som bor gratis hemma hos sina föräldrar, får gratis mat, toalettartiklar med mera och trots detta ändå får socialbidrag. Själv har jag ingen inkomst, kan inte arbeta på grund av diverse sjukdomar/fobier, har flera hundra tusen kronor i lån och räkningar som skall betalas varje månad. Jag skulle troligtvis inte få en enda krona i socialbidrag. (Jag har visserligen aldrig försökt, men jag är rätt säker på att det är så). Detta på grund av att jag är gift och att de räknar in min mans inkomst i den gemensamma ekonomin. Trots att min man och jag har (och alltid har haft) separat ekonomi. Att jag dessutom sparat en del pengar för oförutsedda utgifter, avbetalning på lån med mera gör ju inte saken bättre. Jag blir med andra ord "straffad" för att jag varit duktig och sparsam, medan de personer som slösat bort sina pengar får mera! Är inte det fel? Vad tycker Ni? Berätta gärna!

Missförstå mig inte nu bara, jag är inte arg på personer för att de i vuxen ålder tvingas bo hemma hos sina föräldrar, för det tror jag inte någon människa vill göra frivilligt. Jag har själv varit tvungen att flytta hem till mina föräldrar under en kortare period, när jag separerade med min förra pojkvän och det var verkligen inte roligt. Fast jag betalade åtminstone hyra under den tiden och fick inget socialbidrag. Jag tycker bara att "systemet" är så fruktansvärt orättvist.

Kram Milla

Hm... Hur skall jag lösa detta?

Foto: Camilla Thieme

Där rök skattepengarna...

Jag hade tänkt göra någonting roligt för "skatteåterbäringen" :o) Kanske köpa en wacombräda eller en produktstudio... Men eftersom jag inte har någon inkomst gick pengarna till räkningar istället... Känns inte roligt alls :o(

Kramar från en ledsen Milla

Orsaken till min ångest?

Jag har tänkt på hur udda och annorlunda jag är och alltid har varit. Redan som barn gick jag min egen väg. Jag kommer ihåg att jag brukade ta hand om de som blev mobbade i skolan och tillrättavisade de som mobbade. Jag gick inte på fester och provade aldrig alkohol eller droger. Jag minns när min bästa vän i ettan ville tjuvröka, då sade jag bara att "så får man inte göra, det är farligt". Jag har aldrig varit frestad att prova sådant som många andra barn och ungdomar ville testa. Sade min mamma och pappa att något inte var bra eller att man inte fick göra si eller så, då lydde jag! Jag har aldrig pallat ett äpple eller ens genat över en gräsmatta som barn. Det var alltid perfekt städat i mitt rum och när min mamma kom för att väcka mig på morgnarna, satt jag ofta redan påklädd på en nybäddad säng med ett leende på läpparna. Jag pluggade timtal till varje prov, har aldrig skolkat och var så gott som aldrig sjuk. Jag sjöng, spelade fotboll och satt oftast hemma på mitt flickrum. Jag var väldigt stolt över min mamma och när kompisarna i tonåren skämdes över sina föräldrar visade jag stolt upp mina.

Jag skriver inte detta för att jag vill "skryta" utan för att jag ärligt undrar om detta är normalt? Varför blev just jag så här annorlunda? Kan detta ha gjort att jag fått ångest i vuxen ålder? Att alltid behöva vara så duktig och "perfekt". Aldrig få misslyckas eller göra något otillåtet. Vad tror Du? Berätta gärna! 

Kram Milla

Ett foto taget på 70-talet hemma hos min mormor i Årsta. På bilden syns mina kusiner, min syster och jag själv. Kan Ni gissa vem som är jag? ;o)

Foto: Harrieth eller Hans Thieme

Här står jag omgiven av mina två prinsar, Robert Söderholm (till vänster) och Mikael Nikander (till höger).

Foto: Harrieth Thieme

Skolfoto 1985