Orsaken till min ångest?
Jag har tänkt på hur udda och annorlunda jag är och alltid har varit. Redan som barn gick jag min egen väg. Jag kommer ihåg att jag brukade ta hand om de som blev mobbade i skolan och tillrättavisade de som mobbade. Jag gick inte på fester och provade aldrig alkohol eller droger. Jag minns när min bästa vän i ettan ville tjuvröka, då sade jag bara att "så får man inte göra, det är farligt". Jag har aldrig varit frestad att prova sådant som många andra barn och ungdomar ville testa. Sade min mamma och pappa att något inte var bra eller att man inte fick göra si eller så, då lydde jag! Jag har aldrig pallat ett äpple eller ens genat över en gräsmatta som barn. Det var alltid perfekt städat i mitt rum och när min mamma kom för att väcka mig på morgnarna, satt jag ofta redan påklädd på en nybäddad säng med ett leende på läpparna. Jag pluggade timtal till varje prov, har aldrig skolkat och var så gott som aldrig sjuk. Jag sjöng, spelade fotboll och satt oftast hemma på mitt flickrum. Jag var väldigt stolt över min mamma och när kompisarna i tonåren skämdes över sina föräldrar visade jag stolt upp mina.
Jag skriver inte detta för att jag vill "skryta" utan för att jag ärligt undrar om detta är normalt? Varför blev just jag så här annorlunda? Kan detta ha gjort att jag fått ångest i vuxen ålder? Att alltid behöva vara så duktig och "perfekt". Aldrig få misslyckas eller göra något otillåtet. Vad tror Du? Berätta gärna!
Kram Milla
Ett foto taget på 70-talet hemma hos min mormor i Årsta. På bilden syns mina kusiner, min syster och jag själv. Kan Ni gissa vem som är jag? ;o)
Foto: Harrieth eller Hans Thieme
Här står jag omgiven av mina två prinsar, Robert Söderholm (till vänster) och Mikael Nikander (till höger).
Foto: Harrieth Thieme
Skolfoto 1985
Jag lyckades dock ta mig ur träsket ;)
Att detta direkt skulle ha orsakat ångest har jag svårt att tro.
(möjligen prestationsångest, men det är ju inte det vi pratar om här.)
Hjärnan är ett komplicerat virr-varr av nerver och kopplingar.
Knas blir det nog hos oss alla emellanåt. De flesta av oss vågar dock inte berätta om det.
Kram
/Peter
Min extrema prestationsångest får bli ett separat inlägg ;o) Hahaha...
Jag har inga problem att prata om någonting (på både gott och ont).
Tack för Ditt inlägg Peter!
Kram Milla
Naturligtvis är det viktigt att få veta varför man mår dåligt, men ofta är det väl så att man söker hjälp just för att man inte vet varför man mår dåligt.
Människor har olika tjockt "skinn", man tål mentala påfrestningar bättre eller sämre. Sedan beror det väl mycket på uppväxtförhållandena, om de har passat för tjockleken på skinnet eller inte. Stränga föräldrar, kravställande, men även för snälla föräldrar kan göra livet jobbigt.
Men det behöver kanske inte bero på barndomen. Jag läste nyligen om danska
krigsveteraner, de har väl kommit hem från något krig som pågår just nu. Flera av dem klarar inte av ett liv i den normala civilisationen och har flyttat ut i skogen som rena eremiter.
Vårt psyke är en intrikat maskin som kan hantera mycket konstigt. Men jag tror att det kan snubbla på de mest osannolika saker, hur stark man än är. Det är sorgligt, men som tur är börjar samhället få lite nya perspektiv på problemen.
Lite bättre förståelse, effektivare behandlingar, bättre förebyggande. Så småningom kanske färre människor behöver lida som du.
Jag har inga svar på dina frågor men jag tycker att det är kanonkul att se dina gamla bilder, tack för att du visar dem!
Det kanske beror på att det finns fler orsaker/anledningar till att man får ångest och depression än tex. lunginflammation ;o)
Jag skulle gärna vilja veta varför jag mår dåligt, tror att det är lättare att bearbeta ångesten då(?). Men självklart är det viktigaste för mig att bli frisk, oavsett orsaken till mina besvär.
Tack för Ditt fina inlägg och roligt att Du uppskattade att få se bilderna :o)
Ha det gott och Trevlig Midsommar!
Mvh Milla
Jag medger att detta är en mycket amatörmässig beskrivning i denna sena timme men jag tror nog att du fattar vinken. Kom ihåg - ingenting är omöjligt.
Jag önskar dig en skön midsommar Camilla.
Det låter väldigt troligt det Du beskriver, förutom det där med allergier...
Jag har själv både astma och eksem, men växte upp i ett hem med pälsdjur och föräldrar som rökte. Borde inte jag blivit "immun" då? ;o)
Jag har nästan aldrig varit sjuk (om man bortser från ångesten osv.).
Jag bara älskar Din teori om "äpplena och gräsmattorna" :o) Tycker den är kanon och inte alls amatörmässig! Så det så! Nu förstod ju även jag ;o)
Skön Midsommar till Dig med Torbjörn! :o)
Mvh Milla
De flesta forskare är idag överrens om att de fleste psykiska problem är en kombination av bilogisk sårbarhet och barndomsrelationer.
Det svåra är att förstå hur och varför tidiga relationer i barndommen kan ge en del individer problem. Förr skyllde man ofta på dålig relation till mamman. Men idag finns det forskare som lyfter fram problem som också uppstår om två föräldrar har stora oliketer.
Barnen får innebyggda konflikter....
Plit och flitighet är inte bra för barn. Dom måste lära sig att använda sina känslor för att växa. Och känslor handlar om att springa på andras gräsmattor och palla äpplen.
( t.om. gamla tantor måste se barn bära sig åt. Annars får dom inte ha känslor heller.....)
När man blir vuxen och inte har lärt sig tyda känslor kan dom få andra spelregler. Dom kan bli röster, mardrömmar, ångest och fobier, skriver Barbro Sandin. En av våra duktigaste teurapter.
Det kanske finns något inne i ångesten som vill ut...ett barn som längtar efter kontakt och kärlek med omvärlden....
Vad tror du
Tack Henrik!
Mvh Milla