Man häpnar...

Idag har jag varit på Arbetsförmedlingen och diskuterat möjligheten till arbetsträning samt anställning med lönebidrag. Efter att ha spenderat två timmar (en timme idag samt en timme förra måndagen) med att tala om hur dåligt jag mår, att jag inte kan arbeta någon annan stans utom från hemmet, nekar de ändå mig att arbetsträna hemifrån. 

Jag blev dock erbjuden att arbetsträna (var är inte klart ännu) på deltid för 1200 kr i månaden!!! Jag skulle alltså tjäna ca 15 kr i timmen... Känns som ett hån, inte humanitärt. Hur skall jag klara mig på så lite pengar? Finns knappast någon människa som klarar sig på den summan. Det värsta är ändå all ökad ångest/oro och alla sömnlösa nätter som det skulle medföra. Jag gör det bara inte! En del människor kan få resterade belopp från de sociala, men det gäller inte mig eftersom jag är gift (att min man och jag har separat ekonomi tar de ingen som helst hänsyn till).

Många ser nog arbetsträning som en bra början att komma ut i arbetslivet, att få träffa människor, känna sig behövd, göra nytta och övervinna sin ångest osv. Det gör jag också, men jag är inte där ännu. Jag fixar det inte i dagsläget. Dessutom skulle jag känna mig som en slav. Skall man inte uppmuntra människor när de försöker arbeta istället för att utnyttja dem och behandla dem som skit? Ursäkta uttrycket.

Kvinnan på arbetsförmedlingen föreslog till och med att jag kunde starta eget!!! Jag som inte ens kan tala i telefonen, inte har någon kunskap om någonting, har social fobi, extrem bacillskräck mm. Hur i hela friden skulle det gå till???

Så dålig som jag är idag har jag inte varit under mina 18 år som sjuk. Jag är helt enkelt inte redo att arbetsträna. Jag behöver bli sjukskriven, få vård och tid att läka, så att jag så småningom kan återvända till arbetslivet i sakta tempo. För fem, tio år sedan kanske jag hade fixat att arbetsträna, men inte nu! Jag vet bara inte hur jag skall få myndigheterna att inse det... Några förslag?

Kram Milla (som börjar tappa allt hopp)...

Många hinder är svåra att ta sig över...

Foto: Anders Ericsson

En vän för livet...

Idag vill jag tacka min vän Anders Ericsson för att han är den han är! I vått och torrt ställer han upp för mig, följer med mig till läkaren, psykologen, Arbetsförmedlingen och hjälper mig när jag mår som allra sämst. Eftersom han själv haft ångest så vet han precis vad jag går igenom och förstår vad jag behöver. Han hjälper mig med avslappning, lindrar min ångest när den är som värst och tar inte illa upp om han helt plötsligt blir hemskickad för att jag mår dåligt. Anders, Du är bäst! Tack för att Du är min vän.

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme

Spiken i kistan...

Ännu ett tungt besked... Försäkringskassan godtog inte min begäran av omprövning... Ville bara berätta det för Er som visat intresse och stöttat mig. Fick beskedet i fredags per post. Blev alldelse chockad när jag öppnade kuvertet och läste vad som stod. Var inte beredd på att jag skulle få svaret så snabbt efter det att jag skickat in synpunkter på deras eventuella beslut. Trodde bara att det var en bekräftelse på att de mottagit min begäran.

Jag hade skrivit att jag skulle gå till läkaren och få ett nytt läkarintyg (vilket jag också gjorde i fredags) men de väntade inte ens med att titta på det :o( De hade helt enkelt bestämt sig! Jag fattar inte hur sjuk man skall vara för att bli sjukskriven... 

Jag har legat på golvet hela morgonen med fruktansvärd ångest, sprungit på toaletten med en orolig mage och mått jättedåligt. Jag blir bara sämre och sämre, vet inte hur jag skall ta mig ur detta.

I morgon måndag skall jag till Arbetsförmedlingen och prata om att eventuellt kunna arbetsträna hemifrån. Jag känner mig egentligen inte redo, men vad skall jag göra? På något sätt måste jag ju få in lite pengar. Hoppas jag kan gå dit bara...

Arbetstränar någon av Er? Hur är det? Hur många timmar per dag/vecka arbetar Ni?  Berätta gärna!

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme

Golf, illamående och en tredjeplats...

Idag har jag och min man spelat en partävling i golf. Det gick väldigt bra, trots att jag mådde rent utsagt uruselt! Tänkte hoppas av flera gånger, men kämpade igenom hål för hål, trots illamående och enorm ångest. Tror illamåendet beror på njurgrus (känner igen symptomen). Det är väldigt konstigt det där, när jag mådde som allra värst, det var då jag spelade som bäst... 

Här en bild från när vi spelade på Bro Hof GK (hade ingen kamera med mig idag ;o)

Foto: Anders Ericsson

Bildredigering: Camilla Thieme

Hur fungerar Du? Kan Du prestera bättre när Du mår dåligt? Berätta gärna! Jag svär att jag trodde att jag skulle spy ett antal gånger under rundan, men jag ville inte svika min man eller de vi spelade tillsammans med. Tur var väl det, för vi kom faktiskt trea i tävlingen :o) Fast ärligt talat är jag mest stolt över att jag klarade att ta mig runt.

Kram Milla

Här en liten suddig bild (tagen med min Konica Minolta Dimage G600) på vårt fina pris :o)

Foto: Camilla Thieme

Tyvärr äter jag kanske bara fem saker som finns i korgarna (pasta, morötter, lök, apelsiner och mandariner). Men det finns en massa andra delikatesser, som till exempel parmaskinka, salami, parmesan, pesto, olika marmelader, grissini, mörk choklad, vin, torkade rotfrukter, skorpor, havssalt, äpplen, päron, ananas, mango, physalis, zucchini, blomkål, rädisor, sallad, färsk sparris mm.

Mer positiv :o)

Jag skulle behöva bli mer positiv! Det är visserligen inte lätt när man befinner sig i min situation, med kronisk värk, ständig ångest/oro och inte har någon inkomst... Men nu skall jag skriva en lista på sådant som jag faktiskt har och är stolt och tacksam över :o)

Nämligen detta:

- Min underbara fågel. Kärleken till och från honom håller mig vid liv!

- Min man. Som stannar hos mig, trots min ångest och att jag inte kan resa mm.

- Mitt hem. Jag slipper sova på gatan som "många andra" i min situation.

- Jag har båda mina föräldrar samt min syster i livet.

- Mina omtänksamma och hjälpsamma svärföräldrar som verkligen vill träffa mig/oss!

- Mina underbara vänner. Vad hade jag gjort utan Er? Jag älskar Er! Tack för att Ni finns, för att Ni alltid stöttar och tröstar mig och ställer upp för mig i vått och torrt. Tack för att Ni älskar mig, trots min ångest och mina "egenheter" ;o) Ni är bäst!

- Att jag inte lider av någon obotlig fysisk sjukdom (inte vad jag vet i alla fall).

- Att jag kan se, höra, känna lukt/smak och har känsel i min kropp.

- Att jag har förmågan att älska och känna empati.

- Fotosidans alla medlemmar. Om Ni bara visste vilken glädje Ni tillför mitt liv. Tack!

- Att jag har en kamera som ger mig utlopp för min kreativa anda. 

Samt mycket, mycket mer.

Kram Milla