Ingen KBT...

Idag skulle jag ha påbörjat min KBT behandling på Ankaret, Carema Hjärnhälsan i Haninge. Jag skulle fått lära mig att åka bil med mindre ångest, men min psykolog (och läkare) kom fram till att det inte skulle vara någon idé. Eftersom jag inte kan åka bil på grund av min emetofobi (kräkfobi) anser de att jag borde ta itu med den i första hand. All min ångest handlar i grund och botten om just min rädsla för att kräkas.

Jag håller för visso med dem, men känner mig inte alls redo att gå någon KBT behandling för min emetofobi, det ligger långt fram i tiden och kommer kanske aldrig att bli aktuell. 

Men jag ville inte bara kasta in handduken och ge upp, så jag frågade om vi inte kunde arbeta med någonting annat istället? Jag föreslog att man kunde börja med att lära mig att hantera själva situationen hos psykologen. Jag kan nämligen inte ens sitta där utan att må illa, tro jag skall kräkas och bara vilja springa därifrån (fast jag har aldrig flytt, kanske skall tilläggas). Hur skall jag då kunna ta till mig min behandling om jag inte ens kan koncentrera mig på vad som sägs??? Kanske inte så konstigt att jag inte blivit frisk under dessa arton år, trots åtskilliga försök med både samtalsterapi, KBT och läkarbesök. Psykologen tyckte att det var ett mycket bra förslag, så vi bestämde oss för det :o)

Jag måste erkänna att jag blev lite besviken, hade verkligen sett fram emot att arbeta med något rent konkret, som att åka bil. Men jag inser ju att jag måste börja från början, med små, små steg i taget för att inte ännu en gång misslyckas. Psykologen sade även att hon motsatte sig att påbörja en KBT behandling som nästan var dömd att misslyckas... 

Det är säkert svårt eller kanske till och med rent av omöjligt för Er att förstå hur man kan vara så rädd för att kräkas... Handen på hjärtat så begriper jag det inte själv heller. Jag vet så väl att det inte är farligt och att det går över, men min kropp reagerar med panik och min hjärna får inte ihop ekvationen ;o)

Kram Milla

Jag vill lära mig att "fylla mina dagar med liv

istället för livet med en massa dagar"...

Det finns en hemsida om emetofobi (emetofobi.se) där kan Du läsa mer om denna lite annorlunda fobi. Kanske är Du själv eller någon i Din omgivning drabbad och kan finna hjälp eller likasinnade på denna sida? Lycka till!

Kunde varit jag...

Länsrätten...

Idag fick jag ÄNTLIGEN iväg mitt brev till Länsrätten angående omprövning av tillfällig sjukersättning. Det känns visserligen som ett hopplöst fall, men jag skulle ångra mig om jag inte åtminstone hade försökt.

Jag vet inte hur många nätter jag legat sömnlös på grund av detta och hur många timmar jag suttit framför datorn och skrivit. Men idag blev det i alla fall färdigt :o) Känns som en tung sten lättat från mitt bröst. Tyvärr kommer man gå omkring och hoppas nu, för att sedan återigen bli besviken :o( Varför skulle de ändra sig nu? Ingenting är ju förändrat, allt är ju precis som tidigare...

Vad tror Du, finns det någon chans att de lyssnar på mig och beviljar mig sjukersättning? Berätta gärna!

Kram Milla

Helt slut...

Jag somnade alldeles nyss framför tv:n, är helt slut efter dagens "äventyr"...

Först hade jag tid hos Ankaret, Carema Hjärnhälsan i Haninge klockan nio. Där träffade jag min nya psykolog som skall hjälpa mig att lära mig att åka bil utan eller åtminstone med mindre ångest (genom KBT). Klockan halv tre hade jag en läkartid på Handens Vårdcentral, angående min kroniska värk. Denna gång gav jag mig inte förrän jag fick en remiss till smärtkliniken S:t Görans sjukhus! Lämnade även blodprov för att se om jag har struma (har kollat det några gånger tidigare, men då med negativt resultat).

Gissa om detta var jobbigt för mig. Först sitta och våndas hos psykologen (trodde jag skulle spy ett antal gånger) och sedan tvingas sitta i ett väntrum fullt med sjuka personer!!! Det är bland det värsta jag vet (på grund av min bacillskräck). Men jag lyckades. Nu är det bara att hålla tummarna, dels att jag får hjälp att bli fri från min smärta (som jag haft i över fem års tid), att jag inom en snar framtid kan åka bil med mindre ångest samt att jag inte blev smittad av någon annan sjukdom när jag var på sjukhuset...

Håll tummarna för mig är Ni snälla :o)

Kram Milla 

Anledningen...

Igår ringde min handläggare på Arbetsförmedlingen och berättade för mig varför jag inte får arbetsträna hemifrån. Han angav främst dessa tre argument.

1. Man måste ha en handledare som visar vad som skall göras och som övervakar arbetet.

2. Det är meningen att praktiken skall leda till ett arbete efter arbetsträningen.

3. De kan inte ta ansvar för mig om det händer mig något i hemmet.

Vad anser Ni, är det tillräckligt starka argument? Berätta gärna!

Som jag skrev i mitt förra inlägg "Panik" så tror jag inte ens Försäkringskassan anser att jag kan arbeta någon annan stans än hemifrån... 

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme