Ingen KBT...

Idag skulle jag ha påbörjat min KBT behandling på Ankaret, Carema Hjärnhälsan i Haninge. Jag skulle fått lära mig att åka bil med mindre ångest, men min psykolog (och läkare) kom fram till att det inte skulle vara någon idé. Eftersom jag inte kan åka bil på grund av min emetofobi (kräkfobi) anser de att jag borde ta itu med den i första hand. All min ångest handlar i grund och botten om just min rädsla för att kräkas.

Jag håller för visso med dem, men känner mig inte alls redo att gå någon KBT behandling för min emetofobi, det ligger långt fram i tiden och kommer kanske aldrig att bli aktuell. 

Men jag ville inte bara kasta in handduken och ge upp, så jag frågade om vi inte kunde arbeta med någonting annat istället? Jag föreslog att man kunde börja med att lära mig att hantera själva situationen hos psykologen. Jag kan nämligen inte ens sitta där utan att må illa, tro jag skall kräkas och bara vilja springa därifrån (fast jag har aldrig flytt, kanske skall tilläggas). Hur skall jag då kunna ta till mig min behandling om jag inte ens kan koncentrera mig på vad som sägs??? Kanske inte så konstigt att jag inte blivit frisk under dessa arton år, trots åtskilliga försök med både samtalsterapi, KBT och läkarbesök. Psykologen tyckte att det var ett mycket bra förslag, så vi bestämde oss för det :o)

Jag måste erkänna att jag blev lite besviken, hade verkligen sett fram emot att arbeta med något rent konkret, som att åka bil. Men jag inser ju att jag måste börja från början, med små, små steg i taget för att inte ännu en gång misslyckas. Psykologen sade även att hon motsatte sig att påbörja en KBT behandling som nästan var dömd att misslyckas... 

Det är säkert svårt eller kanske till och med rent av omöjligt för Er att förstå hur man kan vara så rädd för att kräkas... Handen på hjärtat så begriper jag det inte själv heller. Jag vet så väl att det inte är farligt och att det går över, men min kropp reagerar med panik och min hjärna får inte ihop ekvationen ;o)

Kram Milla

Jag vill lära mig att "fylla mina dagar med liv

istället för livet med en massa dagar"...

Det finns en hemsida om emetofobi (emetofobi.se) där kan Du läsa mer om denna lite annorlunda fobi. Kanske är Du själv eller någon i Din omgivning drabbad och kan finna hjälp eller likasinnade på denna sida? Lycka till!

2010-10-12 18:30   SportSkjutaren

Känner med dig.

Viktigt att komma ihåg är att aldrig så små steg i rätt riktning, faktiskt är en förbättring. Och att med tillräckligt många små steg så kommer du hela vägen fram.
Det viktiga är inte hur långt på vägen du är, inte heller hastigheten du färdas med.
Utan att du rör på dig i rätt riktning.

Besvara

Svar från Trullan 2010-10-12 20:15

Tack Danne :o)
Det var väldigt fint skrivet.
Mvh Milla

Svara

2010-10-12 22:33   esonkar

Alla steg är bra oavsett hur små eller stora dom än är, se det som en seger varje gång och känn att du är på rätt väg! Tack för tipset om sidan du har publicerat, det som stod i texten känner man väl igen.
Jag vet vilket helvete denna fobi är för jag lider själv av den som du vet, även om jag blivit betydligt bättre än vad det var för ett år sedan. Vet inte om avslappning kan vara en bra grej att prova..? Vad tror du?

Kram Anders

Besvara

Svar från Trullan 2010-10-12 22:35

Tack Anders!
Jag brukar köra avslappning ibland ;o)
Kram Milla

Svara

2010-10-12 22:46   Pia-kristina

Jag förstår inte..tyvärr. Hur kan det komma sig att du kan köra bil? Är inte det samma sak? Du är väl lika instängd när du kör en bil.

Besvara

Svar från Trullan 2010-10-13 08:43

Jag kan verkligen INTE köra bil! Läser Du inte vad jag skriver???
Jag känner mig instängd, får panik och mår illa. Det var därför som
jag ville lära mig det, fast inte KÖRA, utan ÅKA bil med min man.
Köra själv gör jag inte (mer än till tre ställen, några gånger om året)!
/Milla

Ps. Du brukar väl inte förstå vad jag skriver? Ds.

Svara

2010-10-13 09:18   Lina Lindahl

Hej Milla, tack för din blogg!
Då har man lärt sig nått nytt igen :) Jag hade ingen aning om att det fanns en fobi som hette emetofobi, så det var mycket intressant att läsa texten du har lagt upp här.

Jag har också mycket svårt att för att kräkas, det är sällan jag behöver göra det. När jag blir sjuk gör jag allt jag kan för att inte kräkas, det är så fruktansvärt, så jag ligger å blir jätte jättesjuk istället. Jag vet ju att bara jag kräks kommer jag att må mycket bättre och bli frisk fortare, men jag stålsätter mig verkligen så mycket jag bara kan!
I helgen nu har jag faktiskt legat med magsjuka... (eller vad det nu var??) Började med att jag hade svårt att äta och mådde illa, sen fick blev jag snabbt värre å värre och fick magsmärtor, som magkatarr. Jag mådde fruktansvärt illa, ville bara kärkas hela tiden och hade jätteont i magen. Eftersom jag nu vägrar att kräkas blir jag så fruktansvärt sjuk istället, jag ligger och klarar knappt röra på mig alls... Äta eller dricka finns ju inte på kartan alls... Det där förstår tydligen inte min sambo, för han skulle absolut ha i mig vatten eller mjölk. Jag klarade såklart inte det utan fick ännu starkare magsmärtor istället, så jag låg bara å grät. Jag försökte få fram att jag var verkligen sjuk och mådde så illa så jag kunde kräkas när som hellst... -Nä, det gör du ju ändå inte, sa han bara. Han vet ju att jag aldrig kräks. Han var jättearg på mig att jag låg där helt handikappad och lät honom ta hand om barnen själv. Inte fick han sova heller, stackarn. Så vad fick man göra, var bara att ta mod till sig tillslut mitt i natten, sätta sig upp å kräkas. :) Känndes som en jätteseger! Både för att jag visade honom att jag faktiskt var sjuk! Och för mig själv att jag äntligen lyckades kräkas. Det är ju ändå det man längtar efter hela tiden... =) Så är det för mig iaf...
*kram* Lina

Besvara

Svar från Trullan 2010-10-13 09:50

Hej Lina!
Jag känner igen mig till 100%, fast jag skulle ALDRIG gå upp och kräkas "frivilligt"!!! Har inte spytt på över 25 år!!! Fick ångest bara av att läsa Ditt inlägg :o( Kanske vill Du läsa om "Min Panikångest" kapitlet om magsjuka? http://www.fotosidan.se/blogs/mittinrerum/43864.htm (Du får skrolla ned en bra bit till det kapitlet, ungefär halvägs ;o)
Hoppas Du får hjälp med Din emetofobi.
Kram Milla

Svara

2010-10-13 09:40   RickE.nu

Hej! tror du fixar detta, och blir av med din fobi... för du har en bra inställning Jag vill lära mig att "fylla mina dagar med liv, istället för livet med en massa dagar"...
Tror även att det skulle hjälpa om du hade annat att tänka på ... men vad vet jag, har lyckats komma över dom flesta av mina fobier...

Önskar dig lycka till!

Mvh Ricke

Besvara

Svar från Trullan 2010-10-13 09:44

Hej!
Känns hopplöst just nu... Varför skulle det gå denna gång, när det inte gjort det på 18 år! Visst hjälper det att ha annat att tänka på, men när man inte ens vågar umgås med andra människor är det svårt. Jag försöker sysselsätta mig så gott det går i min ensamhet. Vad bra att Du lyckades i alla fall.
/Milla

Svara