Glädjande besked!

I morse när min man skjutsade mig och Kickan till Djurkliniken Roslagstull visste jag ärligt talat inte om jag skulle komma hem med Kickan levande eller i en låda. Jag hade vakat över min lilla vän i två dygn och var helt slut när vi klev in i väntrummet på kliniken.

Foto: Marko Thieme OBS! Mobilkamera (HTC Incredible S)

Vi blev mycket väl mottagna och fick träffa både en sköterska och en veterinär. Veterinären var Gunnel Andersson från tv-programmet "Djurakuten", ett program jag följer dagligen på TV3 kl.19.30.

Här sitter Kickan på "undersökningsbordet" i väntan på Gunnel.Foto: Camilla Thieme OBS! Mobilkamera (HTC Incredible S)

 Kickan har haft flera stycken mobiltelefoner under åren...

Foto: Camilla Theiem

Gunnel vägde Kickan, (som hade gått ned en aning till 73 gr) lyssnade på hjärta och lungor samt undersökte "knölen" jag hittat två dagar tidigare. Knölen satt inte i kloaken (som jag trodde) utan ovanför. Gunnel trodde att det var en "vårta" som Kickan fått av att gnugga sig mot sin mobiltelefon (Kickans älsklingsleksak som han ofta "parar sig med"). Men det kan också vara en tumör!

Eftersom Kickan är 30 år och väldigt gammal (de sade att han var den äldsta Nymfkakadua de haft på kliniken) ville de helst inte inte söva honom för att ta bort vårtan. Istället gav de (som en första åtgärd) Kickan antibiotika plus en annan medicin (som Kickan kanske blir tvungen att ta resten av sitt liv).

Kickan var så duktig under hela undersökningen och bet inte veterinären en enda gång. Samma sak när sköterskan gav honom första dosen antibiotika. När undersökningen var färdig betalade vi (besöket och antibiotikan gick på 1280 kr) och sedan åkte vi till apoteket för att köpa medicin. Gissa om jag var lycklig över att Kickan slapp transporteras i en kartong hem...

I skrivande stund sitter Kickan och sover på en pinne i  sin bur. Själv slocknade jag på soffan (av alla spänningar som släppte) det första jag gjorde när vi kom hem.  Än är det inte över, men vi kämpar på Kickan och jag. 

TACK FÖR ALLT STÖD & ALLA UPPMUNTRANDE ORD!

Kramar Milla & Kickan

Är detta slutet?

Min vän, mitt lilla hjärta och min livskamrat Kickan mår inte bra. Han har en längre tid varit trög i magen och stundtals till och med förstoppad.

Igår när han försökte bajsa tog han i så mycket att han ramlade av pinnen. Men det kom dessvärre ingenting. Så jag tog med honom ut i badrummet för att (som så många gånger tidigare) tvätta av honom och underlätta för avföringen. Då upptäckte jag (till min stora förskräckelse) en stor, hård knöl i Kickans kloak! Den blödde och såg väldigt otäck ut.

Stackars Kickan, den måste göra fruktansvärt ont.

Foto: Marko Thieme

Kickan har ofta suttit på burbotten under sina 30 år, så jag reagerade inte speciellt när han satt där de senaste dagarna. Däremot blev jag väldigt förvånad när han bet mig, något som han aldrig annars gör (antagligen hade han ont och ville tala om det för mig). Så efter en orolig natt, med Kickan sovandes på mitt nattduksbord och med Pepsi i min famn ringde jag idag till Djurkliniken Roslagstull och fick en tid imorgon lördag kl.11.15.

Jag är så orolig, tänk om detta är slutet? Tänk om veterinären säger att de inte kan hjälpa mitt lilla hjärta, utan att det bästa vore om han får somna in. Kommer jag att fixa det då?

Just nu tror jag att jag lever i "förnekelse" för tanken att förlora Kickan, (någon som jag levt tätt, tätt tillsammans med i nästan hela mitt liv) är för jobbig för mig att ta in. Dör Kickan, dör även en stor del av mig.

Självklart vill jag inte att han skall lida, så naturligtvis kommer jag att göra det som är bäst för honom, men det kommande dygnet kommer att bli allt annat än lätt för mig. 

Jag är så tacksam för alla år jag fått med Kickan och varje natt har jag gett honom en puss, sagt god natt och viskat "jag älskar Dig" i hans öra. Jag hoppas (och tror) att han känner min kärlek och jag är honom evigt tacksam för all kärlek, all glädje och alla fina stunder vi haft tillsammans.

Jag vägrar att ge upp! Kickan och jag måste få många år till, tillsammans. Så håll tummarna att allt går bra för oss imorgon kl.11.15

Kramar Milla & Kickan

Min Hemsida!

OBS! Arbete pågår!!!

Jag skulle bli superglad och väldigt tacksam om Ni kunde hjälpa mig med en sak. Det är nämligen så att jag gjort en Hemsida och skulle behöva hjälp att:

-Hitta stavfel

-Hitta tekniska fel

- Ge tips om layout

- Ge tips om funktioner

- Ge tips på text

- Ge beröm om något är bra 

All kritik är välkommen!

Tack för hjälpen goa Ni!

 Kram Milla

Inga pengar, ingen bild...

Jag mailade till lokaltidningen "Mitt i Haninge" och frågade om de var intresserade av att köpa en bild som jag tog tidigt på Påskaftons morgon.

Bilden föreställde en ambulans, två polisbilar och en ambulanshelikopter efter ett mordförsök på gatan där jag bor.

Jag ställde upp att svara på en del frågor kring händelsen, men när de kom till bilden kunde(?) de tyvärr inte ge mig betalt för den. Däremot frågade de om de fick använda bilden i tidningen ändå, om de skrev att det är jag som är fotograf.

Tidigare hade jag gladeligen svarat ja och känt mig mäkta stolt att både få namn och bild publicerat i en tidning, oavsett utebliven ersättning. Men idag känner jag annorlunda, så jag sade nej. Varför skall man bara ge bort sina bilder till tidningar gratis?

Jag tror att tanten börjar få lite skinn på näsan... 

Kram Milla

En bild på min Kim när vi var på väg hem för första gången.Foto: Camilla Thieme OBS! Mobilkamera (HTC Incredible S)

Hjärnan är komplex...

Jag begriper mig inte på min hjärna sedan jag började med medicin mot ångest (eller jag begrep mig inte på den innan heller... ;o) 

Jag har ju skrivit ett antal gånger här i min blogg att jag vill gå ned i vikt och börja träna igen samt hur jag gång på gång misslyckats med detta.

Jag trodde att om jag började träna så skulle jag inte vilja äta lika onyttig, utan börja "ta mer hand" om min kropp och automatiskt äta nyttigare. Så har jag i alla fall fungerat tidigare (innan medicineringen).

Men istället tänker min hjärna att "nu när jag rör på mig lite mer kan jag ju äta ännu mer skräpmat, snacks, glass, godis, kakor och bullar". Och det är precis vad jag i dagsläget gör!

I tisdags när jag vägde mig hade jag gått upp ytterligare i vikt (istället för ned) och kommit upp i den (o)magiska siffran 70 kg! Jag som hade lovat mig själv att aldrig väga mer än 60 kg. Hur kunde jag låta det gå så långt???

Min personliga drömvikt är 53-56 kg (den har jag dock lagt ned för många år sedan). År 2007 gick jag ned till 58 kg, så det är mitt "mål" och min idealvikt i dagsläget. Vet dock inte om det är realistiskt, eftersom det bara blir svårare och svårare att gå ned i vikt ju äldre man blir och motivationen har börjat svikta allt mer.

Denna gång tänkte jag i alla fall göra på ett lite annorlunda sätt. Istället för att ha som mål att gå ned 12 kg, tänkte jag ta ett litet steg i taget. Jag inbillar mig att det är lättare att gå ned 1-2 kg i taget, än 12 kg "på en gång". Så mitt första delmål  är att gå ned till 68 kg. Sedan satsar jag på 67 kg och så vidare.

Kanske (eller troligtvis) "skiter det sig" även denna gång (ja, jag vet att det är fel inställning) men... "man har inte misslyckats förrän man slutar att försöka".

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme OBS! Mobilkamera (HTC Incredible S)