Jag kände mig så FRI...

I onsdags efter att jag och svärmor hade varit på gymmet bad jag svärfar att släppa av mig vid Inter Sport, istället för som vanligt, hemma. Jag skulle lämna tillbaka ett par träningsbyxor som jag hade fått av min man (jag hade köpt ett par herrbyxor och i efterhand kommit fram till att de inte satt tillfredställande i grenen), hihi.

Det kan, för de flesta, tyckas vara en helt naturlig och väldigt självklar sak, men för mig var det något nytt och stort. Jag har de senaste tjugo åren (och även innan dess) så gott som alltid haft med mig en person när jag går i affärer, vare sig det är en kläd- eller en matbutik.

Men nu stegade jag stolt in på Inter Sport, utan den minsta tillstymmelse till ångest och gick raka vägen till kassan. Jag lämnade tillbaka byxorna, utan problem och kände mig bara så fri!

När jag klivit ut ur affären slog jag direkt min mans mobilnummer för att berätta för honom var jag befann mig och vad jag nyss hade gjort. Jag visste att även han skulle bli stolt över mig, tyvärr svarade han inte...

Sedan gick jag raka vägen in på Coop, jag tänkte att nu när jag mådde så fantastiskt var det lika bra att passa på att handla ett par saker. Så jag klev in i ett av Sveriges största varuhus, helt ensam och totalt ångestfri. Folk måste ha tittat konstigt på mig där jag gick runt och handlade med ett stort leende på läpparna. Men jag kunde inte låta bli, detta var för mig så stort och något jag drömt om att kunna göra i så många år.

Nästa steg blir att ensam ta bilen till Ica Maxi för att handla. Sedan jag blev ångestfri har jag gått igenom detta scenario i mitt huvud ett antal gånger, men aldrig riktigt vågat göra slag i saken. Det är en sak att tänka att man skall göra något som känts obehaglig så länge man kan minnas och en helt annan att verkligen göra det. Men jag skall lyckas! Jag trivs som fisken i vatten med "mitt nya liv" (bortsett från en och annan biverkning) och att göra sådana enkla saker som andra, "friska människor" tar för givet.

Kram Milla

Trots att det inte syns på den här bilden, så var det faktiskt lite folk i affärerna...

Foto: Camilla Thieme

OBS! Mobilkamera (HTC Incredible S)

Jag äter när jag mår bra...

Jag har märkt att jag äter när jag mår bra. Kanske var det därför som jag "var så smal" när jag hade ångest? För mår jag dåligt har jag ingen aptit och kan helt enkelt inte äta.

Nu tänker jag nästan ständigt på mat och vågen står stilla på samma vikt. Kanske måste jag börja acceptera att detta är "min nya vikt"? Jag har ändrat kost och börjat träna (promenerar ett par gånger i veckan samt går på gym tre gånger i veckan). Men ingenting händer. Visserligen är jag ofta trög i magen eller till och med förstoppad (på grund av min medicin) så det är kanske inte så konstigt att jag inte går ned i vikt. Jag bara stoppar i mig en massa, men inget kommer ut... 

Många tror säkert att jag ofta varit deprimerad, men faktum är att jag aldrig varit det! Trots att jag mått dåligt och haft ångest mer än halva mitt liv, så har jag ändå varit relativt positiv och för det mesta glad och sprallig. Jag har gjort många tester hos psykologer där de alltid konstaterat samma sak, att jag inte lider av depression.

Det är väl bara att tacka och ta emot, man kan ju inte lida av alla åkommor som finns...

Äter Du också när Du mår bra eller tröstäter Du kanske när Du känner Dig ledsen och nere? Berätta gärna! Och viktigaste av allt, hur får man stopp på det?

Kram Milla

Finns det något enklare sätt?

När man fotograferar i både RAW och JPEG och sedan vill sortera de olika filformaten i var sin mapp, hur gör man då på snabbast och enklast sätt?

Är det så att man måste sitta och manuellt markera alla JPEG och RAW var för sig? Eller går det att att få dem att lägga sig i olika mappar redan när man importerar bilderna från kameran? Berätta gärna!

Kram Milla

Skärmklipp

Dags att börja jobba = fotografera ;o)

I går fick jag ett tjockt kuvert i brevlådan innehållandes nallar med tillbehör från nallebudet.se. Så nu skall jag sätta igång och fotografera "Alla Hjärtans Dag" foton/kort. Håll tummarna för att de blir bra, tack.

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme (ursäkta kvalitén)

Jag sålde en bild till ett företag för 100 kr...

Jag skrev och frågade Er i ett tidigare inlägg om Ni tyckte att jag skulle godta 100 kr som betalning för en bild som jag lagt ned ca 3-6 timmars arbete på. De flesta tyckte att det var på tok för billigt, (speciellt då bilden skulle säljas till ett företag) vilket jag är beredd hålla med om.

Men tillslut tackade jag ändå ja... Ni kanske undrar varför och det tänkte jag förklara med dessa sex stycken punkter:

1. Det var jag som tog kontakt med företaget och inte tvärtom.

2. Jag hoppas att det kan bli ett fortsatt samarbete med företaget och att jag i framtiden kan tjäna lite mer pengar på varje bild.

3. Jag sålde bilden i låg upplösning, så företaget får/kan endast använda den på sin hemsida samt på facebook.

4. Det kan vara bra att "synas utåt" och få sitt namn publicerat. Kanske kan detta vara en bra referens för framtida uppdrag?

5. Jag brinner verkligen för detta och tycker det är roligt, dessutom lär jag mig en massa på vägen.

6. Har man inte fått en enda krona i inkomst eller bidrag på ett år, åtta månader och sju dagar är 100 kr bättre än ingenting...

Tycker Ni att jag var dum som gick med på detta? Jag är själv osäker på om jag gjorde rätt. Berätta gärna!

Kram Milla

Nästa uppdrag blir att göra en "Alla Hjärtans Dag" bild till företagets hemsida/facebook.

Ni kan se min bild "Gott Nytt År" längst ned till höger i bilden.

Bilden finns även på nallebudets facebook sida...

Skärmklipp från nallebudet.se samt nallebudet facebook.