Jag var den enda som hade kamera...

Aldrig förr har jag känt en sådan enorm press på mig att jag måste lyckas med bilderna som dagen då jag fotograferade mitt allra  första bröllop. Inte gjorde det saken lättare att jag var den enda personen som hade kamera!!!

Brudens mor och tillika min vän Helena hade visserligen med sig sin kamera, men den lade hon ifrån sig samma sekund som hon fick syn på mig med orden: "Nu skall jag göra något som jag aldrig gjort tidigare, jag skall inte ta ett enda kort på hela dagen. Jag litar på Dig och att bilderna blir jättefina"...

Samtidigt som det kändes oerhört smickrande blev jag livrädd!!! Tänk om det skulle hända något galet??? Fatta vilket tungt ansvar som vilar på bröllopsfotografens axlar. Speciellt om han eller hon är den enda personen med en kamera!

Har Du varit med om något liknande? Hur kände Du Dig? Berätta gärna!

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme

ÅNGEST VS FONTEX...

Ibland kan jag fortfarande känna tendens till ångest, den bryter aldrig riktigt ut (som den gjorde förr) men den kan liksom ligga och "gnaga under ytan".

Något som jag reflekterat över är hur väl kroppen tolkar dessa "signaler". Trots att ångesten inte bryter ut, startar en nästan "mekanisk kroppslig ritual".

Jag börjar skruva på mig, har svårt för att sitta still och drar ena handen över nacken. Precis som när jag hade ångest. Det är som om kroppen "förväntar sig" att den skall få ångest och reagerar så som den är van vid. Men den där riktiga ångesten kommer aldrig, tack och lov...

Jag antar att det pågår en smärre revolution i min hjärna just nu, där 20 år av ångest brottas med 8 månader medicin ;o) Det tar nog tid för kroppen att vänja sig av med vissa inlärda beteenden/mönster. Eller vad tror Du? Berätta gärna! Jag vet i alla fall vem jag hoppas skall vinna "kriget" :o)

Kram Milla 

Foto: Camilla Thieme

Det sket sig direkt...

I måndags skulle jag börja mitt lite "sundare leverne" (haha, det där lät... jag som aldrig ens druckit alkohol eller rökt en cigarett ;o) Vad jag menar är att jag skulle äta nyttigare och motionera mer. Det sket sig efter två dagar...

Jag har bland annat tryckt i mig pizza med bearnaisesås, ätit kakor, kex, choklad, godis och glass. Jag har inte satt min fot på gymmet en enda gång och jag har endast gått två ynka promenader...

Jag tror att mitt slarvande beror på att jag känt mig lite nere. När jag är deppig känns som det inte spelar någon roll om jag väger 60 kg eller 160 kg...

Men en sak har jag med mig sedan jag gick min Kostrådgivarutbildning och det är att de flesta får "återfall". Det värsta man kan göra då är att ge upp. Man har inte misslyckats om man tar tag i saken igen och fortsätter kämpa :o) Så jag antar att det är just det som jag måste göra. Jag skall ju väga 58.0 kg den 24/8-2011. Önska mig lycka till, DET BEHÖVS!

Ingen som bor i Handen och vill ha en träningskompis? :o)

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme

Sakta sakta...

Här kommer ytterligare två bilder från bröllopet jag fotograferade i juli :o)

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme

Många timmars arbete...

I tisdags byggde (eller rättare sagt "tillverkade" ;o) jag en liten jolle till Picasso. Båten är gjord av en hallonkartong, tyg, trä, lim, frigolit, silikon, tejp, färg och presentsnöre.

Foto: Camilla Thieme

Igår när vädret var så vackert tog Picasso en provtur på Rudan. Flytvästen har min underbara vän Helena (samt lite Photoshop ;o) gjort, visst är den fin! :o)

Foto: Camilla Thieme

Bakom kulisserna:

Foto: Christofer Lind