Ännu mer REA :o)

Jag brukar ju tipsa lite då och då om när det är rea hos till exempel FUJI, Photobox och ExtraFilm, så här kommer nu ytterligare ett reatips :o) Håll till godo!

Kram Milla

Klicka på bilden för att komma till Photobox.

Kampen mot klockan...

Sedan jag fick veta att min vän drabbats av vinterkräksjukan endast ett par timmar efter att han hälsat på mig, har de senaste två dygnen varit de längsta i mitt liv!

Enligt en artikel på aftonbladet.se samt många av mina vänner och bekanta skall personer som eventuellt smittats visa symptom under de kommande 48 timmarna. 

Så här sitter jag nu och väntar... Jag lever i ett rent HELVETE och kan varken äta eller sova och det finns bara en enda tanke i mitt huvud "kommer jag att spy"? 

Jag har försökt att dricka mycket vatten och ätit det jag kunnat (lite yoghurt, två hårda brödskivor utan smör och 1 dl pasta). Har gått ned 1½ kilo innan jag ens blivit sjuk!

Jag har under de senaste 43 timmarna kunnat sova ett par av dessa, men varje gång jag lyckas somna (oftast av ren utmattning) sover jag väldigt oroligt och drömmer att någon av mina vänner kräks och sedan jagar de mig för att kunna smitta mig.

När man vill att tiden skall stå stilla då rinner den bara iväg, men när man vill att den skall gå fort, ja då står den minsann stilla!!! Önskar jag kunde dra fram tiden, gärna en vecka från idag. Men vet att det är omöjligt (sorry Gunde, men i detta fallet är det faktiskt så ;o)

Frågan är om jag kommer att kunna koppla av när det ÄNTLIGEN har gått 48 timmar eller om jag kommer att fortsätta att vara orolig. Jag vet ärligt talat inte hur länge till jag orkar... Skall det verkligen behöva vara så här? Jag går liksom igenom vinterkräksjukan rent mentalt innan jag ens fått den (och kanske kommer jag aldrig att drabbas)? Jag vet att det inte är farligt att kräkas, ändå reagerar kroppen så här. Varför?

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme

Ps. TACK Helena för att Du lämnade en kasse med frukt och yoghurt utanför min dörr. Jag är så glad och tacksam för att Du är min vän, finns ingen snällare än Dig :o) Ds.

50% rabatt på Canvastavlor!

Vill bara tipsa om att de har 50% rabatt på Canvastavlor på ExtraFilm :o)

Kram Milla

Klicka på bilden för att komma till Canvastavlorna. Glöm inte att ange kod: canvas11

Mitt i ångesten...

Nu skall jag göra något som jag aldrig gjort tidigare, jag skall skriva samtidigt som jag har fruktansvärd ångest.

Idag var en vän och hälsade på mig för första gången på en vecka. Jag har inte velat träffa honom eftersom hans mamma varit dålig i magen och jag varit rädd för att bli smittad. Men när min vän inte hade blivit sjuk efter en veckas tid tänkte jag att det säkert skulle gå bra att ses. Så han kom över och vi umgicks i flera timmar. Sedan skulle han åka hem och hämta sin bärbara dator och äta lite mat för att sedan komma tillbaka. 

När han kom hem fick han dock ont i magen och skrev att han tyvärr inte kunde komma över. När jag senare skrev ett sms och frågade hur han mådde fick jag inget svar. Jag förmodade att han satt och åt och tänkte inte mer på det. När han inte svarade på nästa två sms började jag bli lite orolig (han brukar nämligen alltid svara inom högst en minut).

Efter en timme kom sedan det som jag befarade mest, det som jag bävat för så många gånger och som lamslagit hela mitt liv... Ett sms med orden "Ledsen att säga detta men har spytt 10-15 gånger".

 Då svartnade det för ögonen på mig och jag föll bara ihop på golvet. Jag kände kalla kårar längst ryggraden och det bara snurrade i huvudet. Jag skakade i hela kroppen och ringde darrande min mans telefonnummer. "Han har spytt fick jag fram, Du måste komma hem". Jag vet att min man inte har möjlighet att bara lämna jobbet sådär, men jag var så rädd över att vara ensam och min man skulle inte komma hem förrän om sex dagar!!!

Det är så många frågor som snurrar i mitt huvud. Varför skulle jag träffa honom just idag? Måste jag ha blivit smittad eller kan jag ha klarat mig? Varför spydde han? Kan han bara ha ätit något olämpligt osv.

Jag kommer de närmaste två dygnen att vara vaken och bara sitta och vänta "på min tur". De närmsta fyrtioåtta timmarna kommer att vara ett HELVETE! Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag dör hellre än spyr!

Jag har ätit hela vitpepparkorn, skrubbat mig från topp till tå, famlar efter halmstrån fast jag innerst inne vet att det redan är för sent. Har jag blivit smittad så finns det ingenting jag kan göra. Det är bara tiden som kan utvisa.

Jag blundar och önskar att allt bara var en mardröm. Jag kan inte fatta att det är sant, jag VILL inte tro att det som hänt just har hänt.

Här sitter jag ensam, rädd och med en fruktansvärd ångest och allt jag kan göra är att vänta... Snälla Gud låt mig inte bli sjuk!

Kram Milla

Kände mig som en stenåldersmänniska... ;o)

Jag tänkte på en sak när jag åkte buss för en dryg vecka sedan. Jag har ju inte hängt med alls vad som hänt i utvecklingen. Snacka om att allt såg annorlunda ut mot när jag åkte kollektivt sist!

Ta bara busskortet som jag fick låna av min vän... Det var ju alldeles blått och saknade foto. Dessutom skulle man "dra det mot en låda" istället för att visa det för busschauffören, som på "min tid" ;o) Vilken tur att jag frågade min vän innan jag klev på, annars hade jag väl gjort bort mig totalt och kanske aldrig vågat åka buss igen.

Sedan hade de satt sätena åt olika håll i bussen, så var det minsann inte förr. Likaså färgen och mönstret på sätena hade ändrats (till det bättre kanske skall tilläggas ;o)

Man tryckte dock fortfarande på Stoppknappen när man skulle kliva av. Den förändringen gjorde SL i samma veva som jag slutade åka kommunalt. Jag är av den generationen som är van att "dra i snöret" för att få kliva av bussen ;o)

Undra hur tågen och tunnelbanorna ser ut nuförtiden...? ;o)

Kram Milla

Så här såg mitt sista busskort ut. Någon som känner igen dessa?

Ps. Vill understryka att bara för att jag vågade åka buss (och köra bil till pizzerian) en gång, betyder det inte att jag alltid kommer att klara av det. Idag mår jag till exempel sämre igen och skulle aldrig ens komma på tanken att sätta mig på en buss. Jag kände mig bara så stark den dagen och ville helt enkelt passa på att öva. Ds.