Fem dagar kvar...

 

Snart är det Fotomässa! Kanske ses vi där? ;o)

Kram Milla

 

Foto: Camilla Thieme & Anders Ericsson

Bildredigering & animation: Camilla Thieme

 

Vinterkräksjukan...

 

 

Så är den här igen, VINTERKRÄKSJUKAN! Sjukdomen som lamslagit hela mitt vuxna liv och fått mig att sluta våga leva. 

Jag läser om den överallt, i tidningar, på internet och på text-tv. Hur jag än försöker så kommer jag inte undan.

Ibland får jag ångest bara jag läser ordet V I N T E R K R Ä K S J U K A. Undra om media förstår hur mycket de ställer till för oss emetofobier (emetofobi = kräkfobi) när de nästan dagligen matar oss med denna, för oss horribla information varje höst och vinter.

När jag var barn fanns det inget som hette vinterkräksjukan, då var det vanlig magsjuka som man talade om. Idag har allt blivit så uppförstorat och dramatiskt, på både gott och ont, enligt mig. Det är bra att man informerar folk att att de skall vara noga med hygienen, tvätta händerna ofta, inte peta sig i ögon och mun samt skölja frukt och grönt noga. Men det är också väldigt onödigt att göra en så stor grej av det. Eller är det kanske bara jag som känner så här?

Jag är lite nyfiken på hur en "frisk" människa, det vill säga någon som inte lider av emetofobi, ser på allt detta skriveri om vinterkräksjukan. Skakar Ni bara på huvudet och lever vidare som om ingenting har hänt? Eller gör Ni något speciellt, som till exempel blir noggrannare med handhygienen. Berätta gärna!

Krama Milla

Ps. Om någon är intressera av att veta hur jag känner inför detta kan Ni läsa kapitlet "Magsjuka" från "Min Panikångest" som jag skrev för några år sedan. Jag bifogar det här nedan, för enkelhetens skull :o) Jag kan även informera att jag tyvärr blivit betydligt sämre de senaste fyra, fem åren än vad som framgår här. Ds.

 

Magsjuka

I detta kapitel kommer jag att skriva om personer som blivit magsjuka i min närhet och rädslan jag känt över att kanske blivit smittad. För Er som tycker att det år tråkigt/jobbigt att läsa ett helt kapitel (och då har jag ändå försökt att korta ned det så mycket jag kan) rekommenderar jag att hoppa till nästa kapitel. Jag har dock valt att ta upp detta ämne eftersom det är själva ”kärnan” till att jag mått så dåligt i alla dessa år. Kanske kan Ni som väljer att fortsätta läsa förstå hur pass rädd jag är för att bli magsjuk, varför jag reagerar som jag gör om någon kräks och varför detta är ett sådant problem för mig. Det är just rädslan för att bli magsjuk som hindrar mig från att leva ett normalt liv.

Varje dag är en kamp där jag får övertala mig själv att våga gå utanför dörren och träffa andra människor. Att det är bättre att chansa och kanske bli magsjuk än att inte leva alls och slippa kräkas…

Första gången som jag tänkte berätta om var nyårsafton och millenniumskiftet 1999-2000. Jag var (som vanligt på nyårsafton) helt säker på att Marko skulle fria till mig. Vad kunde vara bättre än att göra det under det ända millenniumskifte vi skulle få uppleva? När han sedan inte föll ned på knä och friade när klockan slog tolv, blev jag naturligtvis helt förkrossad. Vi blev osams och kvällen (natten) barkade åt skogen. Marko drack lite för mycket alkohol och blev väldigt berusad. Själv låg jag på sängen i sovrummet och skakade av sorg, besvikelse och förtvivlan.

På något sätt blev vi i alla fall tillslut sams och Marko somnade i min famn. Själv vågade jag inte sova, eftersom jag var orolig för att Marko skulle börja kräkas på grund av all alkohol, så jag låg vaken och väntade...

Mycket riktigt vaknade Marko bara efter en liten stund och jag frågade honom hur han mådde.

- Jag måste nog gå upp och kräkas, sade han.

Resten minns jag inte så väl...

Jag vet att jag föll ihop på golvet med händerna för öronen samtidigt som Marko gick till toaletten för att kasta upp.

Sedan skällde jag ut honom och tvingade honom att åka därifrån. Jag ville minsann inte ha honom kvar om han skulle kräkas igen. Marko ringde snällt efter en taxi och åkte hem till sina föräldrars lägenhet, då de var bortresta över jul och nyår. Han kräktes inte något mer den natten, men jag ville absolut inte ta några risker. Morgon därpå åkte jag skamset och hämtade honom.

Den andra gången Marko var magsjuk var efter att vi, eller rättare sagt han, ätit hummer en nyårsafton. Marko hade köpt varsin fryst hummer till oss som vi skulle äta vid tolvslaget. Men när jag smakade på min tyckte jag att den smakade och luktade konstigt. Rädd som jag var (och är) för att äta något olämpligt och som skulle kunna göra mig magsjuk vågade jag inte äta upp min hummer. Marko tyckte, som vanligt, att jag var fånig och åt upp både min och sin egen. Jag kände mig naturligtvis jättetaskig, men jag vågade helt enkelt inte chansa.

Tre dagar senare åkte Marko iväg klockan sex på morgonen för att köra taxi. Men efter bara några timmar var han tvungen att uppsöka en toalett för att spy. Han ringde hem till mig och berättade vad som hade hänt och allt bara svartnade för mig. Paniken växte och rädslan för att ha blivit smittad spred sig inom mig. Åter igen skällde jag ut stackars Marko och förbjöd honom att komma hem. Han åkte ännu en gång hem till sina föräldrars lägenhet, som tur var även stod tom denna jul och nyår. Sedan började helvetet, den långa väntan, väntan på att kanske bli magsjuk. Jag kunde inte göra någonting, inte äta, inte sova, allt kretsade kring magsjuka och jag kände hela tiden efter om jag mådde illa eller måste spy. Ångesten var enormt påfrestande och det kändes som om jag levde i ett vakuum. Jag försökte komma på en anledning till varför Marko spytt, sökte efter ett litet halmstrå som kunde få mig att hoppas på att det nog inte var smittsamt. Då kom jag att tänka på nyårsafton och de illaluktande humrarna… Kanske var det de som gjort Marko sjuk? Det var visserligen tre dygn sedan han åt dem, men jag hade läst att det kunde ta upp till tre dygn innan man insjuknar i sådan matförgiftning. Jag försökte att intala mig själv att så var fallet, jag skulle nog klara mig… Så här i efterhand har jag förstått att det måste ha rört sig om vinterkräksjuka.

Jag klarade mig, fast de följande dagarna var bland de värsta jag varit med om. Jag fick knappt någon sömn eller kunde äta mat och jag gick omkring med ständig ångest och oro. Marko stackaren, hade jättehög feber, spydde och hade diarré i flera dagar. Jag minns att jag åkte dit med blåbärssoppa och rena underkläder, men jag vågade inte träffa honom, utan hängde en plastpåse på ytterdörren till honom. Han öppnade och på ett säkert ”smittavstånd”, kunde jag prata med honom. Han såg så matt och blek ut och jag ville bara springa fram och krama honom. Mitt hjärta värkte för honom, han gick ju igenom det som jag tycker är det värsta som kan hända en människa, men jag kunde inte… Mina fötter var som fastklistrade i cementen på loftgången och jag vågade knappt andas. När han till sist stängde dörren kom tårarna och mitt dåliga samvete. Vad var jag för hemsk människa som vägrade honom komma hem när han mådde så dåligt? Jag grät hela vägen hem och har säkert bett honom om ursäkt tusen gånger. Men det som skrämmer mig mest är att jag säkert kommer att handla på precis samma sätt om det händer igen. Det är som om jag inte själv styr över mina ord och handlingar. Och om han då vägrar att ”lyda”, då flyr jag...

Det finns naturligtvis fler än Marko som har spytt i min närhet under alla år som jag varit sjuk och jag skall här berätta om ett par av dessa händelser.

Det var den tredje december 2006 och en gammal barndomsvän till Marko, och numera gemensam vän till oss båda, kom och hälsa på för första gången efter vår flytt. Han var väldigt glad och tyckte vi hade fått det så fint. Jag höll på att dammsuga och Thomas, som vår vän heter, hjälpte Marko att sätta fast en spegel på ett badrumsskåp. De frågade mig var jag tyckte spegeln skulle sitta och jag gick dit för att hjälpa till. Helt plötsligt sade Thomas att han mådde dåligt och ”säkert fått något som man brukar få den här tidpunkten på året”. Marko stod som ett frågetecken, men jag förstod genast att han menade vinterkräksjukan!!!

Då svarde jag:

- ”Jag vill att du går hem nu”.

- "Ja, jag skall åka snart”, svarade Thomas, men då skrek jag:

- ”Nu, jag vill att Du åker hem NU”! Samtidigt backade jag in i köket, så långt bort från honom som jag kunde komma. Jag mumlade att ”jag kommer att bli sjuk jag med” och att jag inte skulle klara det.

- ”Jag kanske bara har ätit något olämpligt”, försökte vår käre vän att lugna mig med, men jag lyssnade inte…

- ”Det värsta kommer nu”, sade jag till mig själv, ”nu kommer väntan och ovissheten. När man går omkring som en zombie och inte vet om man skall bli sjuk eller inte”. Jag började gråta.

- ”Vill du att jag skall skicka ett sms om jag blir sjuk”, frågar Thomas innan han gick.

- ”Nej, absolut inte”, svarade jag, ”jag vill inte veta”…

Så stängde han dörren och jag föll ihop på golvet. Jag grät så att jag skakade eller så skakade jag av rädsla, jag är inte säker. Marko försökte trösta mig, men jag bara skällde på honom och sade att det var hans fel som hade låtit Thomas komma över. (Fast jag vet ju innerst inne att det inte var någons fel, men just då sökte jag efter en syndabock). Marko försökte förgäves lugna mig och sade att jag säkert inte skulle bli sjuk, men orden ville inte fastna. De kändes som jag var instängd i en burk och orden Marko sade bara studsade bort. Vad visste han? Vi kunde ju bara spekulera båda två. Åter igen var det bara tiden som kunde ge oss svaret, svaret på om jag skulle bli magsjuk denna gång?

Thomas skickade inget sms, eftersom jag bett honom att inte göra det. Ändå hoppades jag att han skulle göra det och tala om att han inte hade blivit sjuk, utan mådde bra. Själv vågade jag inte fråga, för tänk om han hade spytt, då hade det ju bara blivit ännu värre. Nu hade jag i alla fall hoppet kvar att han kanske inte var magsjuk.

Några dagar senare fyllde Thomas år och då skickade jag i alla fall ett gratulations sms till honom. Där passade jag även på att be om ursäkt för mitt dåliga uppförande. Men han hävdade att det var han som hade klantat till det och bad själv om ursäkt. Jag minns inte om jag talat om för honom om min kräkfobi tidigare, men det måste jag nästan ha gjort, eftersom han verkade förstå min överdrivna rädsla. Alla ”mina vänner” känner i alla fall till den och jag har sagt till dem att hålla sig borta i fall någon av dem, deras familj, arbetskamrater eller elever i deras barns skola/dagis är magsjuka. Jag har till och med sagt att jag aldrig skulle förlåta dem ifall de smittade mig. Att jag kanske aldrig skulle lita på dem och inte vilja träffa dem igen. Allt för att de skall förstå allvaret i det hela och min enorma rädsla att bli magsjuk. Det värsta är när man möter nya människor, för dem är det svårare, att på en gång, beskriva sin rädsla och få dem att förstå allvaret i det hela. Kanske är det en anledning till att jag drar mig för att träffa nya människor.

Sedan har vi den här förbaskade vinterkräksjukan som det ständigt tjatas om i var och varannan tidning. Varför måste de alltid nämna den? Vissa år är den visst värre än vanligt. Då spyr man kaskader och vill det sig riktigt illa kan man spy upp sin egen avföring! Till och med ”friska människor” har väl svårt för sådana rubriker, hur påverkar det inte då en person med emetofobi? Jag önskar bara att man kunde gå i ide mellan oktober och april, så man slapp denna ständiga oro. Jag vågar knappt gå utanför dörren, äta mat eller träffa andra människor under dessa perioder, då det skrivs extra mycket om vinterkräksjukan.

Det närmaste magsjuka jag varit de senaste 20-25 åren (peppar, peppar) skall jag berätta om nu. 1989 blev jag illamående och lös i magen av ett julbord, men jag kräktes inte, tack och lov. Jag fick även liknande symptom när jag var på ett bröllop år 2003, men även då klarade jag mig från att spy. När Marko och jag var utomlands vintern 2005 fick jag en slags ”sur uppstötning” när jag rapade och lutade mig framåt samtidigt. Då trodde jag att jag kräktes, men det gjorde jag inte, eftersom det som kom upp endast kom från halsen och inte magen. Trots det vägrade jag att titta på ”spyan” och det var Marko som fick ta hand om den, medan jag stod på balkongen och grät förtvivlat. Jag var totalt vettskrämd och jag tänkte minsann inte åka hem dagen efter om jag var magsjuk! Det blev inte mycket sömn den natten.

En annan gång var jag hemma hos ett par bekanta och hjälpte dem med förberedelserna till deras bröllop. Jag satt vid köksbordet och skrev namnlappar till bordsplaceringen tillsammans med deras dotter Alexandra och deras son Oscar. Ann-Sophie stod och lagade mat, för de ville bjuda mig på middag som tack för hjälpen. Efter en stund gick Alexandra på toaletten, men kom snart ut igen och ropade på sin mamma. Jag hörde hur Ann-Sophie i sin tur skrek till sin man på övervåningen.

- ”Kjell, kom ned, Alexandra spyr ned hela väggarna här”…

 Gissa om jag fick bråttom därifrån. Jag kastade mig ut på deras altan och bad Ann-Sophie hämta mina yttrerskor på framsidan av huset (för jag tänkte absolut inte gå dit själv och se Alexandra och hennes spya). Jag fick mina skor, talade om som det var och åkte genast därifrån. De känner mig väl och är insatta i min kräkfobi, så de förstod varför jag handlade som jag gjorde. När jag kom hem slet jag av mig kläderna, slängde dem i tvättkorgen, lade mig i ett hett bad och ”skrubbade mig ren”. Jag ville få bort alla ”bacillerna” trots att jag visste att de inte satt på kroppen och att det inte gjorde någon nytta, det var troligtvis redan för sent… Jag minns att jag även åt hela vitpepparkorn, för det hade min syster sagt att man skulle göra för att förhindra magsjuka. Jag famlade efter halmstrån och gjorde det lilla jag kunde. Så kom väntan igen… En hel vecka våndades jag med tankarna ”tänk om jag blivit smittad”. Men jag klarade mig (ännu en gång), tack gode Gud för det!

När jag och en före detta god vän till mig var ute och promenerade en dag fick jag plötsligt se en spya på vägen ett par meter ifrån mig. Jag hoppade till och gick sedan en omväg samtidigt som jag höll andan i flera sekunder. Jag inbillade mig att partiklarna i luften skulle kunna smitta mig om jag råkade andas in. Det var minusgrader ute och det fick mig att hoppas att bacillerna kanske inte klarade kylan, utan dog. Min vän försökte prata med mig, men jag var så rädd och okoncentrerad på vad han sade, så jag svarade bara ”jag är inte kontaktbar just nu”. När jag kom hem ringde jag till Marko för att höra om han trodde att man kunde bli smittat av en spya på marken, utomhus i minusgrader. Det trodde han naturligtvis inte. Det tog flera timmar innan jag vågade andas ut och dagar innan jag kunde släppa det helt. Flera veckor efter incidenten, gick jag fortfarande en omväg för att slippa gå precis där spyan hade legat…

När jag gick hos en psykolog hösten 2006 bad hon mig fråga tio personer vad de tycker om att kräkas och hur de ställer sig till människor som spyr i deras närhet. Hon trodde själv att de skulle svara att det inte är något märkvärdigt, men alla kände precis som jag. Att det var otäckt och att man blir sur/förbannad om någon kastar upp precis bredvid en själv. Skillnaden mellan alla andra och mig är dock att deras ”rädsla” för att bli magsjuka inte hindrar dem från att leva ett normalt liv som till exempel kunna åka kommunalt, arbeta eller umgås med andra människor. Vad är det då som gör att de klarar av det, men inte jag? Ja, det undrar jag med… Kanske får jag svar på det en vacker dag. Då lovar jag att berätta det för Er.

En dag blev jag faktiskt magsjuk/matförgiftad? Fast jag spydde inte. Jag hade ätit en ”Findus färdigrätt” med lövbit, kryddsmör och potatiskroketter. Jag tyckte att den inte smakade bra och lämnade en del. Dagen efter vaknade jag med illamående och en fruktansvärd diarré. Det var värre än vanligt, ( jag brukar ofta bli dålig i magen av all snabbmat jag äter) och jag var livrädd över att jag skulle kräkas. Den dagen låg jag i sängen och vilade och jag fick springa på toaletten hela förmiddagen. Jag kände mig trött och yr, men framförallt var jag orolig och panikslagen. Tänk om jag inte var matförgiftad utan hade fått vinterkräksjukan! På kvällen mådde jag tack och lov bättre, men hade en fruktansvärd ångest i flera dagar efteråt. Jag minns att Marko och jag stod i garaget och pratade med en jättetrevlig granne, men jag kunde inte koncentrera mig på samtalet. Jag mådde så illa att jag trodde jag skulle spy. Efter ett par dagar började jag tack och lov må bättre igen.

 Inte långt där efter blev jag återigen ”magsjuk” men slapp ännu en gång att kräkas. Jag tror att jag blev matförgiftad. Jag blev jättelös i magen och fick springa på toaletten hela förmiddagen. Dessutom mådde jag illa hela dagen och låg i sängen och våndades. En kompis till mig ställde en påse med blåbärssoppa och diarrépiller (som jag aldrig vågade använda, då jag är emot allt vad piller heter) utanför dörren, då han var rädd för att komma in och kanske bli smittad. Redan nästa dag mådde jag bättre igen, men jag tror att denna händelse fick mig att minnas och bli om möjligt ännu mer rädd för baciller och magsjuka.

Jag tror att alla eller åtminstone de flesta människor inte vill bli magsjuka och kanske ”oroar sig” för det någon gång i livet. Att bli lite orolig för att bli smittad kan vara ”normalt” om man till exempel umgås med någon som är eller precis har varit magsjuk. Jag däremot oroar mig ständigt och jag har så många ”sjuka tankar” som egentligen oftast inte ens är kopplade till magsjuka. Jag skall här nämna några:

 - Varje gång jag äter ute (ibland även hemma) oroar jag mig för att bli magsjuk.

 - Jag vaknar ofta på nätterna och tror att jag är magsjuk, trots att jag inte mår dåligt. När jag legat och oroat mig en stund mår jag tillslut illa.

 - Varje gång Marko skall gå på toaletten mitt i natten frågar jag ”vart skall Du?”. Jag tror alltid att han mår illa och skall gå till toaletten för att kräkas. Sedan har jag svårt att somna om igen och ligger ofta vaken i flera timmar.

 - Nästan alltid när man pratar om magsjuka eller läser om det i tidningarna mår jag väldigt illa och får ångest.

 - Varje gång vi sover på hotell framkallar jag bilder av mig själv liggandes på alla fyra och spyr i toaletten. Hur sjukt är inte det???

 - Om jag ser en bil som står parkerad vid vägkanten, tror jag alltid att de stannat för att någon behöver kräkas.

 - De få gånger jag åkt kommunalt, flugit eller åkt båt oroar jag mig alltid för att någon skall spy. Vart skall jag då ta vägen???

 - Samma sak när jag går på hockey, bio, teater, restauranger med mera. Tänk om någon mår illa…

- Varje gång jag skall träffa någon (speciellt personer som har barn) frågar jag alltid dem om de är friska och mår bra. Jag försäkrar mig om att de inte är eller har varit magsjuka den närmsta tiden.

 - Jag tvättar alltid händerna direkt när jag varit ute och kommer hem, för att ta bort alla ”magsjukebakterier”.

 - Jag står alltid upp och kissar på offentliga toaletter och när jag tvättat händerna använder jag mig av pappret jag torkat händerna på till att öppna dörren med. Så att jag inte får några baciller.

 - Om någon ligger och vilar någon stans (inne eller ute) så antar jag genast att de gör det för att de mår dåligt. Det vill sägas är magsjuka.

 - När Marko skall åka och arbeta är jag orolig för att han skall bli smittad av någon magsjuk passagerare eller kollega.

 - När jag tränar på gymmet undviker jag att klia mig i ögonen och ”stoppa fingrarna i munnen” så att inga bakterier kan göra mig magsjuk.

 - Varje gång jag byter soppåse i vår hink under diskbänken tänker jag på när jag var barn och var magsjuk. Då ställde nämligen mamma alltid en hink med lite vatten i botten som jag kunde kräkas i.

 

 Sandhamn

Ibland tror jag att Gud testar mitt tålamod, för han utsätter mig då och då för just det som jag fruktar näst mest här i världen, nämligen att se andra människor kräkas. Kanske är det något som ”alla” människor utsetts för, men ibland undrar jag om jag inte har lite extra otur. Jag har ett par gånger suttit bredvid personer som spytt på bussen, varit hemma hos människor som av någon anledning varit tvungna att kasta upp, besökt bekanta (som jag nästan aldrig träffar) just samma dag som deras barn blir magsjuka, varit på restaurang när någon kräkts med mera.

Det sistnämda var precis vad som hände mig när jag skulle äta lunch med mina föräldrar på Sandhamns Värdshus sommaren 2007. Vi hade åkt båt dit med Marko (han arbetar på en Waxholmsbåt) och stod i kön till restaurangen när det plötsligt kom en man i medelåldern och gick förbi oss. Samtidigt som han passerade hostade han till och spydde i en servett som han höll för munnen. Konstigt nog stod jag kvar i kön, istället för att fly som jag annars alltid brukar göra. Varför jag gjorde det vet jag faktiskt inte. Kanske berodde det på att mina föräldrar var med och att vi var utomhus. (Då är risken inte lika stor att bli smittad)? En inre röst sade åt mig att ”vara duktig” och inte göra bort mig inför mina föräldrar. De vill ju bara vara snälla och bjuda mig på mat. Så jag stod lydigt kvar…

När det var våran tur att få bordsplacering gick vi förbi mannens spya som låg både i trappan till restaurangen och på golvet ute på altanen. En servitris stod och hällde vatten på golvet med hjälp av en vattenkanna. Hon sköljde även av en kvinnas ben som satt vid bordet alldeles intill spyan. Antagligen hade hon fått kräk på sig, stackars människa!!! Konstigt nog verkade kvinnan nästan helt oberörd och satt kvar på sin plats och matade sin lille son. Jag rös till av obehag och skyndade mig förbi dem. Då restaurangen var full blev vi tvungna att sätta oss vid bordet precis intill och jag satte mig på stolen allra längst bort. Det bara snurrade i mitt huvud och jag försökte att inte andas in. Jag funderade på vilket håll det blåste åt och ifall ”kräkpartiklarna” och smittan kunde nå mig där jag satt?

 Jag förklarade för mina föräldrar att jag hade tappat matlusten och beställde bara in ett glas coca-cola. Mina föräldrar åt dock mat, trots att de säkert också mist aptiten, men själv förmådde jag bara inte få ned en endaste matbit.

Mannen som spytt kom till min stora förskräckelse tillbaka till restaurangen för att fortsätta sin måltid(?). Detta gjorde mig väldigt nervös och orolig. Tänk om han skulle spy igen... Som tur var kunde jag inte se honom från platsen där jag satt, men ett par gånger gick han förbi oss för att gå på toaletten. Man kunde ju undra vad han gjorde där inne och varför han gick tillbaka till restaurangen när han var sjuk och hade kräkts? 

På väg ut från restaurangen tog jag ett stort kliv över den våta fläcken där spyan hade legat och så skyndade jag mig att ta mig ned på den andra sidan av trappan, så att jag inte behövde gå där mannen kastat upp. Jag noterade att mina föräldrar traskade ned för trappan precis där mannen tidigare spytt och tycktes inte ens ha en tanke på det som inträffat en dryg halvtimme tidigare.

Vi pratade om vad som hade hänt på restaurangen och jag förklarade för mina föräldrar att det är på grund av min rädsla att bli magsjuk som jag är sjukskriven. Jag vet inte om de förstod mig, utan sade bara att jag inte skulle tänka mer på det, utan glömma alltsammans. Så typiskt min mamma, att bara vifta bort alla problem med att tänka på något annat. Men hur skulle jag kunna det? Det var ju nu som det jobbiga började. Den långa väntan på att få veta om jag blivit smittad eller ej?

 Men jag klarade mig även denna gång…

 

 

Första steget är taget...

 

Jag vill bara berätta att jag idag gjorde det som jag trodde att jag aldrig skulle göra! Jag började med medicin mot min ångest...

Jag har under en längre tid funderat på om jag skulle prova, men inte vågat ta första steget. Men så bestämde jag mig och idag tog jag alltså den första dosen. Jag började med en pytteliten dos (1.25 mg) och skall sedan sakta öka på den.

Jag har alltid trott att jag skulle klara av att bli frisk och fri från min ångest på egen hand. Att jag skulle vara en "sämre och misslyckad människa" om jag inte fixade det. Men efter 18 år som sjuk och ett extremt kämpande har jag tillslut insett att det inte går...

Jag har bland annat testat KBT, samtalsterapi, och mindfullness, men ingenting har hjälpt. Och efter att ha blivit avsevärt sämre de senaste åren har jag insett att jag inte kan fortsätta att leva som jag gör idag. Därför bestämde jag mig för att ge det en chans, trots mina enorma rädslor över eventuella biverkningar (framför allt rädslan över att kräkas). Men vem skulle inte tveka både en eller ett par gånger efter att ha läst bipacksedeln...

Här är några av biverkningarna som man kan få av min medicin Fontex:

- Andningssvårigheter

- Svårigheter att stå och sitta still

-Blåsor på huden så att huden fjällar eller lossnar

- Feber med snabb andning eller hjärtfrekvens

-Förvirring, extrem oro eller sömnighet

-Diarré, orolig mage och kräkningar

- Leverskador

- Huvudvärk, sömnproblem och yrsel 

- Håravfall, dimsyn, led- eller muskelsmärta

- Muskelkramper, hallucinationer och våldamt beteende

- Svårighet att urinera, sexuella problem samt mjölkflöde ur brösten

- Ångest, förvirring, panikattacker och självmordstankar

 

Skulle Du våga ta en sådan medicin??? Berätta gärna!

Kram Milla

 

 

Första blomman...

 

Jag skrev i ett tidigare blogginlägg om mitt första och senaste självporträtt här på Fotosidan (läs "Utveckling"). Nu tänkte jag visa Er en bild på min allra första blomma och på hur blommorna kan se ut som jag fotograferar idag.

Jag kommer ihåg vad stolt jag var när jag lade upp min första blombild här på Fotosidan :o) Idag ser mina blombilder lite annorlunda ut, mycket beroende på att jag idag använder en systemkamera med ett macroobjektiv istället för en kompaktkamera. 

Vilken blombild tycker Du bäst om? Berätta gärna!

Kram Milla

 

Här är min första blombild :o)

Foto: Camilla Thieme

 

Och så här ser mina blombilder ut idag :o)

Foto: Camilla Thieme

 

Det känns...

 

Jag har alltid varit en sparsam tjej och aldrig slösat med pengar. Men jag har kunnat unna mig ett klädesplagg då och då, eftersom det gör mig så glad och på gott humör :o)

Idag när jag satt och tittade i en klädkatalog hittade jag en jättefin jacka och tänkte "den skulle jag vilja ha". Samma sak när jag var i Farsta Centrum för ett par veckor sedan och såg en supersnygg väska. Men så kom verkligheten över mig och jag insåg att jag inte har råd...

På fredag är det sex månader sedan jag fick pengar och jag måste verkligen hålla hårt i de slantar jag har kvar. Det är sannerligen inte roligt, kläder har och kommer alltid vara något som jag ÄLSKAT att shoppa, något som satt guldkant på min tillvaro. Nu kan jag inte ens glädja mig över det längre och det känns :o(

Kram Milla