"Hjärtats tankar & funderingar"

Det känns...

 

Jag har alltid varit en sparsam tjej och aldrig slösat med pengar. Men jag har kunnat unna mig ett klädesplagg då och då, eftersom det gör mig så glad och på gott humör :o)

Idag när jag satt och tittade i en klädkatalog hittade jag en jättefin jacka och tänkte "den skulle jag vilja ha". Samma sak när jag var i Farsta Centrum för ett par veckor sedan och såg en supersnygg väska. Men så kom verkligheten över mig och jag insåg att jag inte har råd...

På fredag är det sex månader sedan jag fick pengar och jag måste verkligen hålla hårt i de slantar jag har kvar. Det är sannerligen inte roligt, kläder har och kommer alltid vara något som jag ÄLSKAT att shoppa, något som satt guldkant på min tillvaro. Nu kan jag inte ens glädja mig över det längre och det känns :o(

Kram Milla

 

 


Inlagt 2010-11-16 22:38 | Läst 3851 ggr. | Permalink


(visas ej)

Hur mycket är tolv minus två?
Skriv svaret med bokstäver
Hm, ser du någon ljusning i ditt ekonomiska dilemma? Är där något ärende som håller på att utredas eller har du fått nedslag överallt?
Svar från Trullan 2010-11-17 09:57
Hej Rei!
Nej, inte det minsta, tyvärr :o(
Jag vet inte vad jag skall göra längre...
Har kämpar med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.
Jag får inget socialbidrag och inget bostadstillägg, INGENTING!!!
Har skrivit mail till politiker och nästa steg är Kommunen och Media.
Drömmer mardrömmar och ligger vaken på nätterna och grubblar.
Mår inte alls bar just nu :o( JAG MÅSTE FÅ EN "INKOMST"!!!
Mvh Milla
Ok, vilken kris du genomgår. Jag kan bara föreställa mig hur det är. Jag hoppas du får gehör hos kommunen. Annars får du ta till drastiska åtgärder som att vända sig till media. Det brukar ge resultat.

Kämpa på!
Svar från Trullan 2010-11-17 18:10
Jo, det kan man ju kalla det...
Jag tror tyvärr inte att de kan göra något för mig på kommunen,
men jag skall i alla fall ge det en chans, likaså med Media.
Jag kämpar på... Tack Rei.
Mvh Milla
Jag kan i alla fall trösta dig så långt med att du inte är ensam om att inte kunna shoppa som du vill.
Jag tjänar väldigt lite pengar och allt går till boende, mat och barn. Det är väldigt sällan jag kan unna mig kläder. Men en dag så kanske jag kan... =) Och jag lovar att det kommer att lösa sig för dig med.
Kram Lena
Svar från Trullan 2010-11-17 18:09
Hm, då blir jag ju bara dubbelt ledsen ;o)
Jag undrar bara HUR det skall lösa sig för mig...
Tack för Dina rader Lena :o)
Kram Milla
Camilla, skaffa en portfolio med bilder och traska runt bland bildbyråer så tror jag säkert du kan få en extra inkomst via fotograferandet. Det tänker jag göra.

mvh Tommy
Svar från Trullan 2010-11-17 18:08
Hej Tommy!
För mig är det tyvärr inte så lätt, med tanke på mina problem (social fobi, agorafobi, emetofobi, extrem bacillskräck, panikångest, generell ångest, kronisk värk mm.). Jag kan inte bara "traska runt" ;o) Dessutom kostar det pengar att skaffa sig en portfolio och det är något som jag inte har (har ju inte fått en enda krona sedan maj). Men jag önskar Dig lycka till och tackar för Ditt inlägg :o)
Mvh Milla
Gå iväg med en portfolio och tycker du att det är jobbigt så skicka in bilder till bildbyråer. Ställ upp en studio hemma och ladda massor av bilder till www.istockphoto.com. Fotografera stilleben inför helger och speciella tillfällen, sånt är gångbart där.
Kontorsbilder, konferenser, möten är mycket poppis. Du har ju dig själv som den perfekta modellen. Människor på bild säljer bäst.
Det finns faktiskt folk som lever på detta trots att det inte per bild blir så många kronor.
Lycka till nu Milla
Hörudu det verkar just hopplöst för dig med tanke på allt vad du lider av, vad skall du då göra då? Jag menar vad är allternativet slänga en snara runt en gren på ett träd i någon öde skog stoppa huvudet däri och dingla fritt? Då är det bättre att klättra upp i trädet och njuta av utsikten och naturen. Eller hoppa från ett högt berg? Då är det bättre att bestiga ett högre berg än det du redan har bestigit . Vi drabbas väl alla av livets ups and downs men får väl ta oss i kragen ändå, har mött många med dina alla diagnoser men som som kommit igen. Själv har jag också varit där ett otal ggr, men det handlar bara så mycket om att bestämma sig, jag vill tillbaka till livet och vardagen. Du verkar ha gjort ditt liv till en självuppfyllande profetsia. Är det inte hög tid att du nu i denna stund vänder livet till din fördel och just börjar leva igen?
Ledsen men jag kan bara inte tycka så synd om dig, det hela gränsar till gnäll och själutplånellse, någon slags djäkla självförnekelse. Lämna barnet inom dig och bli just vuxen dig själv...
Med vänlig hälsning
MVH
Svar från Trullan 2010-11-18 12:24
Ja Du Hans-Åke vad skall jag göra??? Den frågan har jag ställt mig själv tusentals gånger under mina 18 år som sjuk. Jag har provat det mesta, men inget hjälper och tro mig när jag säger att jag även funderat på "snaran" ett antal gånger! Självklart vill jag hellre klättra upp i trädet och njuta av utsikten, vem vill inte det??? Men jag vet inte hur jag skall göra!!! Det är ju därför som jag skriver här, för att få hjälp, tips och idéer och inte för att bli trampad på...Det är så lätt att klanka ned på andra, men man kan inte uttala sig om någon annans människas liv och situation förrän man "gått i den personens skor". Jag har som sagt varit sjuk i halva mitt liv och blir bara sämre och sämre. Det är väldigt svårt att se en ljusning just nu. Inte blir de lättare av att samhället sviker mig och att jag inte har någon inkomst. Jag ÄR vuxen, men har kommit till en gräns där jag måste be om hjälp, för jag klarar inte detta på egen hand... Är det verkligen så fel?
Mvh Milla
Det mest skrämmande är att vi bor i Sverige där man tror att sådant här inte kan och får hända. Tyvärr är det fler än du som drabbats av det här och det är chockerande hur dåligt skyddsnät vi har.
Nej man måste vara frisk för att vara sjuk om man ska orka kämpa för sina rättigheter.

Jag hade för många år sedan en ryggskada som jag ådrog mig på arbetstid. Och redan då fick jag kämpa mot olika myndigheter för att få rätt. Sånt tar både tid och frestar på psyket - att inte bli trodd. Jag hade turen att det var en överläkare på ortopeden som hittade felet och jag fick till slut rätt i sak men tyvärr inte ersättningsmässigt. Jag fick istället omskolningsbidrag i 12 månader och ett avgångsvederlag från min arbetsgivare.

Lycka till och ge aldrig upp!

mvh/Ove
Svar från Trullan 2010-11-18 12:28
Ja, visst är det tragiskt!
Jag skulle vilja ha kontakt med andra människor i samma/liknande situation (har aldrig träffat någon annan person som inte haft en enda krona i inkomst). Kanske skulle vi kunna hjälpa och stötta varandra. Och visst tar det på krafterna... Krafter som jag skulle behöva lägga på annat (som att försöka bli bättre i min sjukdom till exempel). Vilken tur att det löste sig för Dig Ove :o) Jag lovar att kämpa vidare. Tack :o)
Mvh Milla