Orsaken till min ångest?

Jag har tänkt på hur udda och annorlunda jag är och alltid har varit. Redan som barn gick jag min egen väg. Jag kommer ihåg att jag brukade ta hand om de som blev mobbade i skolan och tillrättavisade de som mobbade. Jag gick inte på fester och provade aldrig alkohol eller droger. Jag minns när min bästa vän i ettan ville tjuvröka, då sade jag bara att "så får man inte göra, det är farligt". Jag har aldrig varit frestad att prova sådant som många andra barn och ungdomar ville testa. Sade min mamma och pappa att något inte var bra eller att man inte fick göra si eller så, då lydde jag! Jag har aldrig pallat ett äpple eller ens genat över en gräsmatta som barn. Det var alltid perfekt städat i mitt rum och när min mamma kom för att väcka mig på morgnarna, satt jag ofta redan påklädd på en nybäddad säng med ett leende på läpparna. Jag pluggade timtal till varje prov, har aldrig skolkat och var så gott som aldrig sjuk. Jag sjöng, spelade fotboll och satt oftast hemma på mitt flickrum. Jag var väldigt stolt över min mamma och när kompisarna i tonåren skämdes över sina föräldrar visade jag stolt upp mina.

Jag skriver inte detta för att jag vill "skryta" utan för att jag ärligt undrar om detta är normalt? Varför blev just jag så här annorlunda? Kan detta ha gjort att jag fått ångest i vuxen ålder? Att alltid behöva vara så duktig och "perfekt". Aldrig få misslyckas eller göra något otillåtet. Vad tror Du? Berätta gärna! 

Kram Milla

Ett foto taget på 70-talet hemma hos min mormor i Årsta. På bilden syns mina kusiner, min syster och jag själv. Kan Ni gissa vem som är jag? ;o)

Foto: Harrieth eller Hans Thieme

Här står jag omgiven av mina två prinsar, Robert Söderholm (till vänster) och Mikael Nikander (till höger).

Foto: Harrieth Thieme

Skolfoto 1985

Ingen pension...

Vad kommer att hända med mig när jag går i pension? Jag har inte arbetat på över 17 år och kommer troligtvis aldrig att göra det igen. Ändå är jag "bara" 40 år och har många år av förvärvsarbete kvar. Vad händer med en person som hamnat "utanför samhället" när han eller hon går i pension???

Varje gång jag får det "orangea kuvertet" hem i brevlådan och upptäcker att summan bara är några fjuttiga hundralappar funderar jag på detta. Jag kommer aldrig att kunna höja den siffran så länge jag inte kan arbeta! Nu har jag inte ens sjukersättning kvar, det vill säga jag har ingen inkomst alls...

Inte konstigt att man mår dåligt kanske?

Är någon av Er i samma situation eller har Ni några bra råd att komma med? Berätta gärna!

Kram Milla

Kanske finns ljuset långt där borta, om jag sträcker på mig liiiiite till...

Foto: Camilla Thieme

Tid & Rum

När jag fotograferar glömmer jag helt bort tid och rum... På både gott och ont ;o)

Ibland när jag är ute med kameran slipper jag min ångest för en kort stund, men jag får väldig smärta i kroppen istället... Jag blir helt "manisk" när jag hittar ett motiv som jag vill fånga och jag kan försöka i timmar att få till en bra bild (om ingen drar mig därifrån vill säga... ;o)

För ett par dagar sedan var jag och min vän Christofer Lind ute och fotograferade vid sjön Rudan, där hittade jag först ingenting att föreviga. Jag satt på en klippa och frös så jag skakade men så plötsligt fick jag syn på en kedja som låg vid vattenkanten. Jag kastade mig ned på alla fyra och så var jag igång ;o) I en nästan helt omöjlig ställning tog jag kort på kort på kort... Jag märkte inte att jag skrubbade armbågen så att jag blödde och kylan försvann som i ett nafs.

Inte förrän jag kom hem såg jag såret och på natten sov jag nästan ingenting för jag hade så ont i axlar och armar. Och tänk alla timmar man sitter framför datorn då man skall redigera bilderna... Man brukar säga att "det finns inget ont som inte har något gott med sig". Kanske är det så att "det inte finns något gott som inte har något ont med sig heller" ;o) Hahaha...

Glömmer Ni också bort tid och rum när Ni fotograferar? Berätta gärna!

Kram Milla

Kommentara gärna bilden genom att klicka på den, tack! :o)

Foto: Camilla Thieme

Studentflak

Det har ju dikuterats flitigt i olika medier hurvida studentflak skall förbjudas eller ej. Själv tycker jag att de absolut skall bort. De låter förskräckligt, gör det omöjligt att ta sig fram i trafiken och åstadkommer en massa olyckor.

Vad tycker Ni? Berätta gärna!

När jag tog studenten hade min pappa köpt en tårta för arton personer, men det kom inte en enda... Ett väldigt "traumatiskt" minne ;o) Kanske är det därför som jag är så anti mot studentflak? ;o) 

Kram Milla "gnällkärringen" ;o)

Här är ett par foton från när jag tog studenten år 1998. 

Foto: Hans Thieme

Foto: Harrieth eller Hans Thieme

Min lilla mamma

Imorgon måndag skall min lilla mamma operera sig. I snart ett års tid har hon haft fruktansvärda smärtor i båda höfterna och det visade sig att hon knappt har någon höftkula kvar i höger höft. Vänster höftkula är också väldigt trasig, lika så höger knä. Dessa skall hon också operera vid ett senare tillfälle samt ena handen.

Jag tycker så synd om min lilla mamma som haft så ont men knappt sagt ett knyst. Hon har aldrig beklagat sig över någonting i hela sitt liv och jag förstår att nu när hon sagt att det gör ont, då har hon verkligen haft ont! Sista tiden har hon inte kunnat röra sig, utan bara suttit stilla på en stol, dag ut och dag in med en värk som inte går att beskriva i ord och inga värktabletter hjälper. Vi har tjatat på henne att söka hjälp och nu ÄNTLIGEN har hon gjort det!

Föst skulle hon ha fått vänta i tre månader på operation, men när läkaren röntgade hennes höft i fredags fick hon första tiden efter helgen, tre dagar senare. Båda mina föräldrar grät av lycka, till och med sjuksystern gjorde det :o)

Så lycka till lilla mamma, hoppas Du slipper den värsta smärtan och att Du blir helt återställd efter alla Dina operationer. Jag tänker på Dig och älskar Dig! 

Kramar från Din dotter Milla

Detta foto på min mamma och pappa är taget på min och Markos bröllopsdag.

Foto: Ricke Johansson