Första gången...
Idag gjorde jag något som jag aldrig gjort tidigare! Jag lämnade återbud...
Jag skulle ha träffat arbetspsykologen på Arbetsförmedlingen klockan ett, men jag mådde inte bra. Så istället för att tvinga mig själv att gå dit (som jag alltid annars gjort) och sitta där och må illa och bara härda ut, skrev jag ett mail i morse och talade om som det var. Jag kände mig jättedum, eftersom jag är uppfostrad med att man "inte får må dåligt" och att "man alltid skall göra det man blivit tillsagd att göra". Men samtidigt tänkte jag "varför skall alla andra kunna lämna återbud när de inte mår bra, men inte jag"?
Jag visste dessutom vad vi skulle prata om under mötet och att det inte skulle leda till något, så det gjorde det lite lättare att stanna hemma.
Vad tycker Du, gjorde jag rätt eller fel? Berätta gärna!
Kram Milla
OBS! Det betyder inte att jag alltid kommer att göra på det här viset bara för att jag gjorde det idag! Men nu vet jag i alla fall att man kan lämna återbud, utan att för den skull vara "en sämre människa"...
Efter en del svar här kanske jag skall förtydliga att jag inte mådde dåligt av ångest. Jag har problem med njurarna och när detta sker brukar jag bli illamående. Det var därför som jag kände mig dålig och stannade hemma.
Mig har hon i alla fall talat med angående arbetsträning.
Vi som har problem med att komma ut i arbetslivet brukar få träffa en sådan :o)
Mvh Milla
Kramar och ta hand om dig!
/Anna
För jag VET att jag inte kommer göra det till en vana.
Sådan är inte jag! Men nu vet jag att man får säga ifrån, om man inte fixar det.
Och jag bad om en ny tid redan i mitt mail.
Tack för Ditt inlägg Anna! Ta hand om Dig med :o)
Kramar Milla
Man får visst må dåligt. Men man mår inte nödvändigtvis bättre av att undvika det som får en att må dåligt. Du ska inte göra det du "blivit tillsagd att göra". Men du måste göra det som du själv säger åt dig att göra. Och det kan ingen annan än du styra över.
Nu vet du att du kan lämna återbud. Därför är det mycket mer sannolikt att det händer igen. Och igen. Och igen.
Tillägg: Jag skriver det här för att jag vet att 9 av 10 kommande kommentarer kommer att stryka medhårs. Du kommer att bli glad av de kommentarerna. Känna att det kanske inte är så farligt ändå. Och därmed falla ännu djupare ner. Medömkan kommer inte att hjälpa dig ett skvatt. Bara stjälpa, även om det är av god vilja.
Stå upp! Gå dit. Du klarar det:-)
Mvh MiIla
Kram Anders
Jo, jag vet vad Du tycker. Tack för Ditt inlägg Anders.
Kram Milla
Kram Anders
Oj, det var inga dåliga ord! Tack så hjärtligt Anders :o)
Kram Milla
Det känns tråkigt att det aldrig löser sig för dig. Jag har samma problem som du men med inslag av l´kraftig humörssvängning sk bipolär sjukdom.
Naturligtvis medför det också ånget och att människor för in mig i en kategori för sig. Och jag har också ständig ångest inför jobb och om jag skall klara av vardagen...
Det är synd att psyk kan ge dig någon varaktig hjälp. Jag har fått så pass hjälp att jag lever ett vanligt liv idag. Men med visst stöd i form av medicin. OM du vill ha hjälp måste du ju berätta hur du mår. KBT är inte all hjälp du kan få. Jag gillar inte heller läkemedel men dom har god effekt och du förstör en del av ditt liv om du inte vill få hjälp.
Försök tala med någon läkare och rådfråga och försök komma fram til något tillsammans. Jag tänker på dig ibland så jag är lite oroligt.
Men du har en fin blogg som jag gillar att läsa.
Kram
Henrik
Problemet är just att jag inte vågar ta medicin för biverkningarna...
Biverkningarna är ju orsaken till ALLT, all min ångest, alla mina fobier osv.
Och jag HAR berättat hur jag mår... Gång på gång på gång på gång. Problemet är att det inte SYNS på mig. Alla tycker jämt att jag ser så fris, kry och hälsosam ut...
Tack för att Du tänker på mig och jag blir så glad när Du skriver att Du gillar min blogg. Har många gånger tänkt sluta blogga...
Sköt om Dig!
Kram Milla
O du skrivet mkt att du "kan inte" gör det o det, o du "vill inte" ha det si o så, testa tänka tvärtom istället.
/Elin
/Milla
Hoppas du har det bra. Jag tycker det är stakrt av dig att du vågar skriva så öppet om dina problem. Du är en av få som vågar ge ord åt vad så många andra känner men aldrig vågar visa. Det är strakt av dig och jag tror många beundrar din öppenhet.
Det där med att börja med medicin är en svår fr¨ga och du skall naturligtvis inte ha för bråttom. I början av medicineringen kan t.o.m. problemen bli värre. Men de flesta som använder medicin upplever det som att problemen går över, men dom finns ändå kvar. Medicin tar bort symptom men löser sällen problemen bakom.
Var rädd om dig Camilla. Även den mörkaste natt skall en dag åter gry
Henrik
Jag har det inget vidare för tillfället, men tack för att Du frågar!
Jag vet inte om det är så smart att skriva så som jag gör (har förstått det efter en del svar här på bloggen). Men det har aldrig varit min mening att såra, provocera eller göra någon annan människa illa berörd. Fast den positiva responsen har vägt tyngre och det är den som gjort att jag fortsatt (både kämpa samt att blogga :o) Angående medicinering så har jag inte bestämt mig än. Nej, nu måste jag sluta skriva... Mår så illa :o( Sköt om Dig, lova det!
Kram Milla