"Hjärtats tankar & funderingar"

Ett sista försök...

 

Snart har det gått ett HELT ÅR (maj 2011) då jag inte haft någon som helst inkomst eller bidrag! Det vill säga 0 kr/månad i ett års tid. Jag fick nyligen ett brev från Försäkringskassan där de ännu en gång inte beviljat mig tillfällig sjukersättning. 

Därför har jag nu tagit kontakt med kyrkan och ett personligt ombud här i Haninge. Skall träffa de personliga ombudet nu på måndag (den 11/4) och kyrkan måndag den 18/4.  Hoppas de kan hjälpa mig. I dagsläget lever jag på mina besparingar, men dessa kommer tyvärr inte räcka i all evighet.

Olyckligtvis gick jag ur svenska kyrkan direkt efter jag hade gift mig sommaren 2008, just på grund av min dåliga ekonomi. Nu kommer det troligtvis att straffa sig, precis som all annan otur jag haft under alla år. Hur många motgångar skall en människa behöva kämpa emot under en livstid???

Det personliga ombudet vänder sig till personer från 18 år i Haninge kommun med någon form av psykiatrisk funktionsnedsättning. De informerar om olika rättigheter, bestämmelser etc. men de är ingen myndighet och kan inte fatta några beslut. De kan även vara med som stödperson i kontakt med olika myndigheter ,vara med vid myndighetsbesök eller när det är aktuellt att överklaga något beslut från exempelvis Försäkringskassan.

Kyrkan kan hjälpa till med matlådor (vilket inte är aktuellt för mig) samt hjälpa till att söka fonder. Det finns tydligen en fond som man kan söka trots att man inte är medlem i kyrkan. Jag skall även fråga om jag kan få någon ytterligare hjälp om jag går med i kyrkan igen :o) Hoppas det, för så här kan jag ju inte ha det... Alla människor måste ju ha någon form av inkomst/bidrag för att överleva. Är man sjuk och inte klarar av att arbeta måste man ju få hjälp, eller?

Kram Milla

 

Det stämmer verkligen att livet är som en berg- och dalbana... 

 

Men efter regn kommer solsken, visst är det så? :o)

 

 

 

Inlagt 2011-04-08 12:16 | Läst 4118 ggr. | Permalink

"När man gifter sig brukar man lova att dela glädje och sorg med varandra och vara varandra trogen tills döden skiljer en åt. Dessa ord lovade jag och min man varandra, vi ska dela glädje och sorg. Om min man skulle bli sjuk, så är det för mig självklart att hjälpa honom även ekonomiskt och jag vet att han skulle göra detsamma. Det tycker jag är äkta kärlek."


(visas ej)

Vad heter hufvudstaden i Sverige?
Det låter som en jobbig situation.

Att gå till kyrkan och be om stöd måste kännas konstigt efter att du gått ur den.

Jag antar att du får pengar från det sociala då dina egna har tagit slut, om du inte funnit en inkomst innan dess.
Svar från Trullan 2011-04-08 14:48
Ja, det är väldigt jobbigt. Inte nog med att man skall oroa sig för sina sjukdomar, utan också för sin ekonomi. Jag får inga pengar från sociala (och har aldrig fått det). Samhället anser att det är min man som skall försörja mig, men jag får betala för mig själv.
/Milla
ztenlund 2011-04-08 16:06
Socialen har ju rätt, hur ruttet det än kan synas ur din synvinkel. Det följer av Äktenskapsbalken 6 kap 1-2 §§ att din man ska skjuta till de pengar som saknas om du inte kan försörja dig själv. Det är först när båda tillsammans har så dåligt med pengar att det inte räcker som det kan bli fråga om försörjningsstöd.
Svar från Trullan 2011-04-08 16:42
Jag vet Martin... Tycker dock att det är fel.
Min man och jag har (och har alltid haft) delad ekonomi.
/Milla
Det är du själv som kan påverka din prognos och kanske måste du ändra ditt sätt att tänka, för vad jag förstått lider du av medicinskt svårförklariga symtom kanske måste du tänka om.
Läste detta idag:
"Tyvärr går många människor med medicinskt svårförklariga symptom sjukskrivna under månader och år. Det kan bero på att de inte riktigt har förstått vad det beror på att de blivit sjuka. Det krävs att behandlande läkare själv är intresserad av den här gruppen av patienter och kan sätta diagnos. Därefter följer den pedagogiska uppgiften att få patienten att förstå hur det kunnat bli som det har blivit. När patienten förstår detta ser han/hon också att det finns en möjlighet att bli bättre. Patienten ser att man kan bli bättre genom att påverka sin egen situation, dels hemma, dels på arbetet."
Kan varmt rekommendera denna bok "Medicinskt svårförklariga symptom" av Johannes Lind.
Vad gäller ekonomin så kan jag förstå att det är frustrerande att ej ha någon inkomst men det finns många som ej har några besparingar att leva på under ett helt år som du gjort, det finns många ensamstående mammor/pappor med barn som lever långt under existensminimum. Barnfattigdomen har ökat markant de senaste åren i vårt land.
Svar från Trullan 2011-04-08 14:52
Aldrig hört talas om den diagnosen Pia-Kristina... ;o) Jag lider av panikångest, generell ångest, emetofobi, (kräkfobi) social fobi. agorafobi, extrem bacillskräck samt kronisk värk i axlar, armar, rygg och nacke! Skall kika efter den boken på biblioteket, tack för tipset.
Mvh Milla
Det är ingen diagnos, i medicinskt svårförklarade sympton ingår en hel del olika symptom, så som värk, ångest, fibromyalgi och många fler symtom dvs att man har förändrad funktion i ett organ i ett avseende trots att ingen kroppslig orsak föreligger och jag har bestämt för mig att du nämnt vid något tillfälle att prover som tagits på dig är helt normala och då är det medecinskt svårförklariga symptom eftersom proverna inte visar onormala värden.
Svar från Trullan 2011-04-08 16:15
Ok :o)
Jag tror att det är så att jag inte har rätt mängd signalsubstans i hjärnan,
det är det som min medicin skall rätta till.
/Milla
Ursäkta min baskhet. Men hur kan man ens fundera över tanken att gå till SK och be om hjälp när man inte ens är med? Jag är inte heller med och skulle aldrig någonsin gå dit heller, såvida jag inte var medlem.

Först går man ur av snålhet, (Ja, det är snålhet, eller motstånd till religion som är orsakerna, för mig den senare) Har man ingen inkomst som du uppenbarligen inte har så finns det väl ingen anledning att gå ur kyrkan? Pengarna dras ju på skatten - Ingen inkomst - Ingen avgift. Det är ju knappast så att skickar avgiften till inkasso om man ingen inkomst har.

Dessutom skulle nog ett jobb göra dig mer än gott. Jag förstår om man inte kan jobba, men alla bilder du visar upp här är ju ett tecken på att du ändå är ute och fotar? Bilderna är bra och du skulle säkert kunna sälja en del om du lägger manken till. Varför inte skaffa en F-skattsedel och jobba när du kan/inte är dålig? Du är ju uppenbarligen inte jämt det eftersom jag antar du måste gå ut för att ta dom och lyckas ändå gå ut om något verkligen hägrar (fotomässan).
Svar från Trullan 2011-04-08 19:45
Ingen fara Joel, inte lätt att förstå mig när vi inte känner varandra. Jag har varit medlem i Svenska Kyrkan i 38 av 40 år, så det kändes inte alls konstigt att be om hjälp. Visste inte ens att man kunde be dem om hjälp förrän en medlem här på Fotosidan tipsade mig. Jag gick nog mest ur kyrkan för att min man gjorde det, tänkte att jag inte behövde vara medlem där längre nu när jag var gift :o) Men visst blir man snål när man inte har någon inkomst, det kan jag hålla med om. Visste heller inte att jag ej skulle behöva betala om jag inte hade någon inkomst (tänkte faktiskt aldrig i de banorna). Visst kan jag ut och fotografera, när jag mår relativt bra, men hur skall jag kunna sälja mina bilder när jag inte kan ta kontakt med kunder??? Fotomässan gick jag mer på som en social träning samt KBT mot min emetofobi (kräkfobi) samt extrema bacillskräck. Har aldrig tyck att Fotomässan varit bra, tyvärr.
/Milla
Då kan man undra varför det blivit fel på dina signalsubstanser? Jag förmodar att något har utlöst det, en depression eller vad?
En näraliggande teori ligger i att majoriteten av depressiva patienter har störningar i det hormonella system som styr kroppens svar på stress. Forskning har visat att individer med depression ofta har höga halter av kortisol och andra stresshormoner i blodet.
Med alla dina symtom så tror inte jag att enbart en medicin hjälper, det krävs nog mer än så, samtal och som jag sa innan, det är du som kan påverka prognosen. Människans kraft och vilja kan åstadkomma mycket.
Du undrar säkert varför jag nu gör inlägg här och lägger tid på detta men det verkar som du vill med detta inlägg att alla ska tycka synd om dig och det är som jag sagt innan att jag tycker det är synd om dig för att du inte verkar inse hur mycket du går miste om i livet.
Kanske hårda ord men det är min personliga åsikt.
Svar från Trullan 2011-04-08 19:37
Jag har faktiskt ALDRIG varit deprimerad :o) Alltid något ;o) Det var verkligen inte min meninga att folk skulle tycka synd om mig med detta inlägg. Jag ville bara tala om att jag fortfarande kämpar på och att jag inte tycker att någon människa skall behöva gå helt utan inkomst/bidrag/pengar. Jag tål Dina ord Pia-Kristina, ingen fara.
/Milla
Lider med dig Camilla!
Men hur kan du bli helt utförsäkrad? Det måste väl finnas läkarutlåtanden som styrker din sjukdom?
Hoppas att din medicinering ska hjälpa dig tillbaks till livet och arbetet.


Kram Annika
Svar från Trullan 2011-04-08 19:49
Tack Annika!
Ja, säg det... Tydligen räcker inte mina läkarutlåtanden till.
Jag kämpar på :o)
Kram Milla
Hej Camilla !

Ja det var ord och inga visor den här gången......... Det verkar vara många som har erfarenhet av sjukdom. Det skulle göra dig gott med ett jobb. Men vem vill anställa någon med din eller min bakgrund.

Meritlista Fyra cellgiftsbehandlingar biopolär diagnos lätt för att få infektioner.
Jag har ju bara haft en infektion i vintras i bihålorna som gjorde mig sjuk i två månader. Det är ju bra när man inte får gå på muggen för arbetsgivare......

Jag blev lovad en sk. startjobb på AF. Men allt bara får skjutas fram. Från Januari till nu. Jag skulle träffa handläggaren idag, men fick förhinder.
Jag fick svar på mailet idag.

"Jag har bokat ny tid, men tyvärr kan jag inte förrän i slutet av Maj"
Hur jag skall klara mig utan lön fram till dess var inget att ta notis av.

Gå gärna till kyrkan om du kan få någon hjälp. Det är bättre att försöka än
att avstå.

Kram
Svar från Trullan 2011-04-08 21:34
Hej Henrik!
Ja, man börjar ju bli lite desperat, så man försöker med det mesta...
Hoppas att allt löser sig för Dig!
Kram Milla
Tror att det är svårt för oss " friska" att riktigt sätta oss in i hur du har det. Det är lätt att säga att ett jobb skulle göra dig bra. Och det kanske skulle funka bra....men var finns de arbetsgivarna som vill anställa sjuka personer? Men jag tyckerfaktiskt att AF måste ta sitt ansvar när FK vänder ryggen. Är det nu så att de inte tycker att luh är tillräckliga så får ju AF försöka få ut dig på något så att du kan få någon form av ersättning. Det ska ju fungera så att FK lämnar över till AF.
Men en sak ska man ha klart för sig....det finns inga mediciner som kan hjälpa en att ändra sina vanor och sin personlighet. Men det finns mediciner som kan hjälpa till självhjälp. Tror att du måste bryta ditt mönster......

Lycka till!!
Kram
Svar från Trullan 2011-04-09 11:00
Visst är det så, jag tycker själv att det är svårt att sätta mig in i min egen situation de stunder jag mår "bra" ;o) Jag har försökt med arbetsträning, men kom bara till ett par möten på AF, sedan fixade jag inte mer, tyvärr. AF finns där när jag känner att jag klarar av att arbetsträna! Har bloggat om det tidigare ;o) Min personlighet är en av de saker som jag inte vill ändra på! :o) Tack Annika.
Kram Milla
Camilla du är modig som skriver dina inlägg.
Jag tycker varken synd om dig, tar dig i försvar eller kan råda dig till hur du ska leva ditt liv. Det kan ingen göra!
Ibland följer jag dina blogginlägg och ibland inte. Vi här på fotosidan har ju en valmöjlighet att följa er som bloggar :-) och gillar vi inte det ni skriver kan vi ju låta bli att läsa HA HA :-)!

Det du skriver idag påverkar mig. Jag blev frustrerad :-)! Har suttit en stund och funderat på varför jag fick den känslan och vad som är vettigt och om det är bra att skriva det här inlägget. Ord kan oftast missförstås och vi människor är de bästa "tyckare" i världen :-)! Jag ska försöka skriva mitt inlägg till dig utifrån mina egna erfarenheter!....lär väl säkert tycka ett och annat oxå HA HA......;-)

Du skriver öppet om din situation och det är inte alls alla som vågar göra det.

Av egen erfarenhet vet jag att när man är längst ner i gyttjan med en själ som värker och tomma fickor så kan känslan av handlingsförlamning inträffa. (Jag säger inte att det hänt dig.)
Det är alltid lättare att stå på den andra sidan och heja på eller skälla och tycka!

Nu är jag på den andra sidan igen HA HA så nu ska jag skälla HA HA :-)! Nej, det jag tänker Camilla, är att jag blev frustrerad därför jag som sagt har varit där du är på ett snarlika sätt. Skillnaden var att jag hade ingen man som betalade mitt boende, eller la till pengar för mat. etc. Du skriver att ni har separerad ekonomi, så må vara men du har en säng att krypa ner i och tak över huvudet.
Det jag vill säga med det är att du har det mycket bättre än många andra. Allt är relativt! Jag har lust att ta tag i dig och ruska om dig HA HA! Därför blev jag frustrerad. Hela min situation har ändrats och jag vet att det går Camilla därför känner jag nog frustration :-)! En ödmjuk sådan!

När jag var i mitt svarta hål pga av en skada så sökte jag upp de som hade det ännu värre än mig för att få perspektiv på min egen tillvaro. Tro mig det var inte lätt !!!! Men det hjälpte mig att förstå att det fanns de som hade det värre än mig och att det finns INGEN som kan hjälpa mig förutom jag själv och det finns inget trygghetssystem som kan ge mig pengar eller någon Läkare som genom en operation eller värktabletter kan fixa till mig så att jag ska må bättre. Jag måste göra grovjobbet själv oavsett sjukdom! (Sedan kan tabletter alt en operation naturligtvis lindra beroende på skada, sjukdom etc! När det gäller själen är det ju svårare!)

Insikten om att det är vi själva som måste försörja oss och skaffa bröd på bordet är inte alldelles enkel att acceptera i vårat trygga världsamhälle där vi är vana att Föräkringskassan ska hjälpa oss.

Att vi har ett eget ansvar och att TA EGET ANSVAR glöms lätt bort! Oftast är det enklare att förlita sig till någon annan. Andra ska fixa saker åt oss. Oavsett vad det är. Samhället har blivit så mer och mer. Tyvärr kan inte alltid själen fixas av något/någon annat/annan förutom en själv. Oavsett om man saknar hormoner etc. Ja, det är en hel vetenskap och det skrev Pia-Kristina så bra om..Ibland är det inte alltid som en medicinering hjälper heller.

Tyvärr så är det en stor WAKE UP CALL för alla idag oavsett om man är sjuk eller inte. Eget ansvar till att bli frisk är viktigt! Jag skriver inte att jag tycker det är helt rätt. Vi lever i Sverige som var bra tidigare men vi kan inte leva på gamla meriter. Verkligheten är här och nu! Och ser man runt om i Världen så ser det inte så ljust ut.

Camilla jag håller med en del av det Joel skriver och det vet du genom ett tidigare mejl. Jag har skrivit det till dig förut......
Du tar jättefina bilder. Skriver bra och har intressanta blogginlägg! Använd dig av din talang! Du kan tjäna pengar på bilderna! Vänd din kreativitet till något fruktbärande!

Jag blev även frustrerad därför jag satt ju i en snarlik situation som dig förut. Inget hände tills jag SLÄPPTE TAGET om alla myndigheter och tog tag i saken själv. Jag hade inget annat alternativ än att hamna på gatan. Jag nådde min botten. Nu fick det vara nog av F-kassan, AF och mina rädslor för att bli utförsäkrad...vilket jag blev! Inte var det läskigt det var då allt vände för mig! Då hände det grejer! Min Läkare var jättetuff mot mig. Dryg, arrogant och jag gillade honom inte. Han sa sanningen: Agneta du får lära dig leva med skadan och din smärta, samt det jag nyss skrivit om systemet. Han sa: du ska bara ut och jobba! HAAAAALLLLÅÅÅÅÅ skrek jag ilsket åt honom. Jag blev smått hysterisk! Han satt där med en barsk min och gav inte efter en tum! Nu älskar jag honom HA HA inte som man men hans tuffa attityd puttade mig i rätt riktining! Han är den bästa Läkaren i världen :-) och jag är så tacksam mot honom! Det kan liknas med en Alkoholist eller Narkoman som når sin botten och har inget annat val än att dö eller leva! Då kommer förändringen! Acceptera en förändring och utföra den!
Vem vet när din botten kommer.......När den kommer så vänder det för dig men du måste göra det självmant och var lycklig om du har din man som står bredvid dig! Älskar dig och håller om dig! Du är inte ensam! Kroppslig beröring är bra mycket mer värt en några pengar i världen. Nu tänker säkert många...Hallå vi behöver pengar för att äta...ja och då behöver vi jobba! T.om förlamade jobbar, synskadade, hörselskadade.....det är så bra att besöka de för att få igång sig själv oavsett ett själsligt måeende eller kroppsligt! Tänk alla som drabbas av strokes, Cancer etc....att se deras väg tillbaka är helande och kan hjälpa mycket mer än vad man kanske tror! Nu vet jag att du har massor med olika fobier mot baciller. Där hade min Läkare sagt något i stil med: Sånt tjafs , det är bara att gå dit och besöka de!
Hur kan jag veta det? Jo, jag har svårt att svälja tabletter för när jag var 6 år byggde jag en snökoja och den rasade när vi byggde tunnlar i den och jag var där inne. Jag var nära att kvävas till döds men en man grävde ut mig. Sedan dess kan jag inte svälja tabletter. Min Läkare blev matt på mig när han fick skriva ut flytande värkmedicin i barndoser HA HA till slut sa han....: Agneta sådant där larv och psykologiskt hjärnsläpp får du komma över...du sväljer! HA HA ! Vi krigade om det där tabletterna och summan blev att jag inte tar några värktabletter alls nu. Kanske kan man tycka att han var burduse. Inte alls. Fler Läkare av den kalibern skulle finnas. Han vågar säga sanningen till patienterna!

Jag älskar att fotografera! Min skada gör sig påmind varje dag men jag har valt att leva i det här NUET och LIVET. Inte igår eller imorgon utan här och nu!
Kameran är min Läkare, Medicin, Smärtlindring och nu frilansar jag som Fotograf Camilla :-)! Det kan du också göra :-)!

Frågan är nog vad du vill göra med ditt liv?

Jag ville leva mitt liv och jag valde det :-)! Människor som träffar mig kan inte se det jag bär inom mig och det är inget som jag vidare kommer nämna. Jag är lyckligare idag än när min energi gick till att dagligen tänka på hur myndigheterna skulle hjälpa mig. Nej, GIV VAKT Camilla HA HA ...Du har huvudrollen i ditt eget liv och om det innebär det ekonomiska oxå så är det bara ett ord som gäller och det börjar på J och slutar på A.....med några smärtsamma Bn i mitten HA HA!

Har du hört talas om Kjell Enhager? Googla annars på honom en fantastisk inspirationskälla. Sedan finns det ett nätverk som heter Slussa.se De kan massor om Försäkringskassan.

När det gäller Svenska Kyrkan så är de till för att hjälpa. Det är befängt att om man är i en kris och inte är med där så hjälper de inte till. Det är klart att de hjälper alla människor oavsett om de är med i SK eller inte! Och som sagt....är man gift och lever tillsammans med en man som tjänar pengar då prioriterar de kankse sådana som mig när jag var i den situationen som inte hade någon man utan betalade allt själv! Äkta mannen beräknas stötta ekonomiskt i regelverket! Det låter jättekonstigt när du skriver att ni har delad ekonomi. Ni har ju en valmöjlighet att ändra på det! Jag har inget med det att göra men har ni funderat på att skippa det där med delad ekonomi...det kanske kan få dig att må bättre och lägga mer energi på annat samt att börja fokusera på ett annorlunda läkande? Det är ditt liv :-)...ingen annans! Så med det skrivet så klarar du av mer än vad du tror!
Låt inte hjärnspökerna dansa disco varje dag...ta en sväng om med din man emellanåt ;-) HA HA Kram på dig!

12 stegsprogrammets bön är rätt bra oavsett om man har en tro eller ej!

Gud, ge mig SINNESRO,
att ACCEPTERA det JAG KAN INTE FÖRÄNDRA,
MOD ATT FÖRÄNDRA DET JAG KAN
och
FÖRSTÅND ATT INSE SKILLNADEN!

Må väl Camilla och kram på dig :-) / Agneta
Svar från Trullan 2011-04-09 09:39
Tack Agneta för Din lååååånga kommentar :o) Det är nog min längsta kommentar någonsin i min blogg ;o)

Jag tänker inte alls att det skulle vara "modigt" att skriva det jag skriver. Jag delar bara med mig av vad som händer i mitt liv. Min blogg heter ju just "Mitt Inre Rum"...

Vill klargöra att min man INTE betalar för mig, jag lever på mina besparingar! Han betalar dock maten, men i gengäld tar jag hand om allt i hemmet (en överenskommelse som vi båda är glada och nöjda över).

Jag vet att det finns de som har det mycket sämre än mig och det beklagar jag verkligen. Jag skriver inte detta för att folk skall tycka synd om mig, utan mer för att få "skriva av mig min frustration", berätta hur en del människor har det (som till exempel blivit utförsäkrade från Försäkringskassan som jag) och så hoppas jag att någon vänlig själ skall ha något bra tips/idé att komma med (som det tipset att ta kontakt med Svenska Kyrkan som jag faktiskt fick av en medlem här på Fotosidan).

Tro mig när jag säger att jag har kämpat, jag har inte bara lutat mig tillbaka och bett andra människor eller myndigheter om hjälp, tvärtom! Jag har varit sjuk i snart tjugo år och har endast haft sjukersättning i tre av dessa tjugo år!!! Jag har betalat för mig själv under alla år och försökt att klara mig själv. Är uppvuxen i en familj där det var "tabu" att "leva på samhället", man "skulle minsann göra rätt för sig". Jag började faktiskt arbeta (sommarjobb) redan som tioåring! Jag tjänade ihop mina egna pengar så att jag kunde tapetsera i mitt flickrum samt köpa nya möbler. Jag har ALDRIG fått barnbidrag och ärvde kläder och saker av släktingar/grannar.

Jag har dessutom under alla år som sjuk gått hos olika psykologer, kuratorer, haft samtalsterapi, gått på KBT, testat TENS, mindfullness, avslappning, massage med mera och nu även medicin.

Din läkare låter precis som min pappa, något jag försöker ta avstånd ifrån, det är det sättet att tänka som gjort mig till den jag är idag...

Tanken och min förhoppning är att jag skall börja arbeta så småningom. Vad jag vill är att ha sjukersättning tills jag blivit så pass frisk att jag kan börja arbeta, inget annat!

Det är inte enbart JAG själv som väljer vilken sorts ekonomi min man och jag skall ha, tyvärr. Men jag förstår även honom, till viss del.

Sköt om Dig!

Kramar Milla
Ett intressant inlägg Camilla, jag delar helt din uppfattning om det du har tagit upp här. Som med alla diskussioner och frågeställningar så finns det aldrig enbart ett rätt svar, allt handlar om värderingar och sin inställning till andra människor. Det som är rätt för den ene behöver inte vara rätt för den andre, så även med sjukdomar och medicinering samt biverkningar. Jag avslutar med att dela med mig av en fras som jag brukar använda mig av ganska ofta...Om min granne mår bra så mår jag bra!

Håller tummarna att det ordnar sig!

Kram
Svar från Trullan 2011-04-09 09:05
Tack min vän :o)
Själv brukar jag säga som Gustav Svensson
"mår magen bra, mår människan bra" ;o) Hahaha...
Kram Milla
När man gifter sig brukar man lova att dela glädje och sorg med varandra
och vara varandra trogen
tills döden skiljer en åt. Dessa ord lovade jag och min man varandra, vi ska dela glädje och sorg. Om min man skulle bli sjuk, så är det för mig självklart att hjälpa honom även ekonomiskt och jag vet att han skulle göra detsamma. Det tycker jag är äkta kärlek.
Svar från Trullan 2011-04-09 09:03
Håller med Dig till 100%.
/Milla