Betyder detta att medicinen inte fungerar?

Efter det som hänt de senaste dygnen och med tanke på hur jag mått och reagerat börjar jag undra om min medicin verkligen har hjälpt? 

Jag har alltid sagt att målet med min medicinering skall vara att kunna leva ett så "normalt liv" som möjligt och inte ständigt tänka på magsjuka och baciller. Men när/om det blir så att jag eller någon annan i min närhet faktiskt blir magsjuk då får jag reagera, som nu i tisdags när min vän kräktes bara ett par timmar efter att vi hade träffats.

Samtidigt kan jag tycka att det är så typiskt att detta skulle ske just nu, när jag äntligen började må bättre och "vågade göra saker som jag inte gjort på över tjugo år". Fast man kan ju aldrig veta när något sådant skall inträffa, att en person skall bli magsjuk. Kanske var det en "väckarklocka/påminnelse" om att jag är långt ifrån frisk ännu? Det känns bara som att jag hade gjort ett jättekliv framåt och nu är tillbaka på ruta ett igen :o(

 Visserligen har jag inte kommit upp i full dos ännu och det kan tänkas att jag behöver ännu mer medicin än det som min läkare hitintills har ordinerat. Hon har sagt att en person som är deprimerad brukar behöva ca 10 ml Fontex för att må bra och en person med ångestsyndrom ca 20-60 ml. Själv har jag precis kommit upp i 7,5 ml (idag på dagen faktiskt) så jag har hoppet uppe :o)

Kanske kan jag en vacker dag rycka på axlarna om någon i min närhet spyr, men det tvivlar jag starkt på. Min rädsla sitter så djupt inrotat och kanske är det något helt annat som döljer sig bakom min emetofobi... Själv tror jag dock att jag helt enkelt inte tycker om själva känslan, att inte ha kontroll över det som händer. Vad tror Du? Berätta gärna!

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme

2011-02-12 09:39   Lena S

Du Camilla, jag tror inte det är många ute i normala världen (som jag tex) som bara rycker på axlarna när det finns magsjuka i närheten! Jag får ju inte ångest precis men en oro känner jag över att själv bli sjuk för det ÄR fruktansvärt obehagligt med maginfluensa. Hade det ett par gånger om året när jag var liten o kräktes i ca 12 timmar varje gång. Konstigare är att inte JAG har fobi mot det ;). Men som sagt att känna obehag o oro inför OM man ska bli sjuk är helt normalt! Så känn inte att du bara ska kunna rycka på axlarna, det kallar jag snarare Onormalt!
Precis som du skriver så tror jag du kommer att behöva mkt högre dos av det antidepressiva. Min andra väninna, som också har kräkfobi sa en gång att hon tagit VÄLDIGT mkt högre dos av Fontex när hon hade testat det. Minns inte exakt men det var betydligt mkt mer än 10 ml...
Försök njuta av solen, som jag hoppas ni har idag också. Gå ut i den o allt känns mkt lättare! Tänk på att den kalla luften tar död på massvis med basselusker! De vill ha 37 grader inte 10 minus ;)
Ha en bra dag! Du är bäst! Kram Lena

Besvara

Svar från Trullan 2011-02-12 10:00

Nej, så är det kanske. Men jag tror inte att många "slutar att leva" i flera dagar, varken äter eller sover på grund av att de är fullkomligt SKRÄCKSLAGAN över tanken på att kanske ha blivit smittade!!! Det är kanske just därför som Du inte har fobi, för att Du kräkts så många gånger? Själv minns jag att jag bara spytt TVÅ gånger i mitt liv (en gång när jag var i femårsåldern och en gång i femtonårsåldern) och då bara EN gång. Vi får se hur mycket Fontex det blir i slutändan ;o) Tack Lena, Du är inte dum Du heller ;o)
Kram Milla (som skall försöka ta sig ut i solen på en promenad idag).

Svara

2011-02-12 10:32   Snickarboden

Kanske ingen tröst men man dör inte av att kräkas, det är kroppens sätt att göra sig av med onyttigheter så fort som möjligt. Dvs en väldigt bra mekanism.

En grej som funkat för mig är att prata med andra och ge dem råd, nu hade jag social fobi ett tag och stöttade andra. Man blir starkare så....

*kram*
/K

Besvara

Svar från Trullan 2011-02-12 11:37

Men det är just det, jag VET allt detta, men det gör inte saken lättare för det... Hjärnan reagerar på ett sätt och kroppen på ett annat. Jag HAR hjälpt andra med massa olika problem, men det är alltid svårare att hjälpa
sig själv :o(
Kram Milla

Svara

2011-02-12 11:27   Marianne Bengtsson Rosander

Det tar lång tid att bli frisk från något som man har haft lång tid på sig att vara sjuk av. Logiskt, tycker jag, även om det känns hopplöst.
Jag tycker du ska vara stolt över dig själv...du klarade ju av det även om perioden har varit jobbig. Ett steg i rätt riktning.
Gör som Lena föreslår. Gå ut och njut av kylan, ta med kameran och kom hem med några vackra vinterbilder
Kram Marianne

Besvara

Svar från Trullan 2011-02-12 11:40

Det är nog sant, jag får se det i ett lite längre perspektiv. Känns bara som jag inte vill svika alla andra (min man vill ut och resa till exempel). Men jag måste nog inse att jag måste ta det här i MIN takt och tänka på MIG SJÄLV i första hand, även om det är svårt. Jag skall försöka att ta en promenad. Tack gulliga Marianne :o)
Kram Milla

Svara

2011-02-12 11:37   Lena S

Camilla, nej vi slutar inte leva det var inte det jag ville ha sagt - men du skrev att de flesta "normala" (de som du använder som normalt i den värld du också vill leva) rycker på axlarna o går vidare. Det gör de allra flesta INTE. Men vi får inte en ångest som förlamar oss utan vi gör det vi måste för vi kan tränga bort rädslan och tur är väl det, att de "normala" kan göra det, hur hade det annars sett ut inom vården tex på vintern ;). Tror frun får ändra lite på referensramarna bara, till vad som är normalt. Sätt inte för höga mål, då rasar du. Ta ett delmål i taget så kommer du så mkt längre, sänk dig inte för EN ångestomgång. Du har klarat så mkt på vägen tills dit! Tänk så, tänk positivt så går det så mkt lättare. Du är ju bäst så är det!
Fast jag tycker jag borde haft mer rädsla för att bli sjuk än vad jag har för jag VET hur fruktansvärt dålig jag verkligen blir... tack o lov (peppar peppar) så är jag kanske magsjuk en gång vart 5-6 år nu MAX...
Kram!

Besvara

Svar från Trullan 2011-02-12 11:45

Jag skrev att jag vill "kunna leva ett så normalt liv som möjligt och inte ständigt tänka på magsjuka och baciller". Jag skrev aldrig att "normala människor" rycker på axlarna när de hör att någon är magsjuk... ;o) Det var en ÖNSKAN om vad JAG skulle vilja göra i framtiden, inget annat. Tro mig när jag säger att jag är SÅ TACKSAM över att inta alla känner som jag (både för deras skull men även för oss andra, världen skulle inte fungera då)! Skall försöka att sätta lite lägre mål, så jag inte känner mig misslyckad :o) Tack Lena!
Kram Milla

Svara

2011-02-12 14:50   Lena S

Ok då missuppfattade jag "Kanske kan jag en vacker dag rycka på axlarna om någon i min närhet spyr" :).
Men ett steg i taget, kanske två o ramla ner ett... men på stegpinne ett är du inte tillbaka på. Jag lovar!!

Besvara

Svar från Trullan 2011-02-14 08:59

Jag hoppas det...
Tack Lena!
Kram Milla

Svara

2011-02-12 17:13   Nemesis

Du är rädd för att spy men du har bara spytt två gånger i livet. Din rädsla gör att du är försiktig och undviker ev smittokällor. Du är nogrann med handhygenen. Du har träffat en nyligen som blev sjuk, men du blev inte sjuk! Därför är det ju faktiskt stor chans att du är immun.
Du behöver ju inte rycka på axlarna men kanske försöka intala dig själv att du är försiktig, nogrann med hygienen, kanske imun och därför är ju också riskan väldigt väldigt liten för att du faktiskt skall bli sjuk. Allt talar ju för det eftersom du inte spytt på över 20 år!
Vad jag förstår så dämpar medicinen ångesten, den tar ju inte automatiskt bort din fobi, det är väl något du måste jobba med ytterligare. Antar att medicinen kan hjälpa i det arbetet, du har ju faktiskt utmanat dig själv genom att åka till både gymmet och pizzerian t ex. Det är väl tecken på att det går åt rätt håll, i din takt.
Se detta som ytterligare ett tillfälle då du _inte_ blev sjuk, trots att du träffade någon som blev sjuk. Det betyder att du är stark!
Kämpa på!
/Peter

Besvara

Svar från Trullan 2011-02-14 09:03

Jag vågar inte koppla av ännu, tror fortfarande att jag kan ha blivit smittad!!! Min vän insjuknade inte förrän NIO DAGAR efter att hans mamma blev sjuk... Kanske är det annorlunda om man vistas i samma hus som någon som är sjuk, hoppas det... Dessutom hittar detta virus hela tiden "nya vägar" och kan smitta fler och fler. Även om jag ÄR immun nu, så kanske jag inte är det imorgon eller om två år...Tack för Din uppmuntrande ord Peter.
Mvh Milla

Svara

2011-02-12 17:50   Lena S

Jättebra skrivet Peter!!

Besvara

Svar från Trullan 2011-02-14 09:06

Hihi ;o)
/Milla

Svara

2011-02-12 20:04   Nonno Holmström

Hej Camilla!
Det är inte alls konstigt att du blir lika rädd idag som tidigare, för du har ännu inte kommit särskilt långt i ditt tillfrisknande. Du har tagit mer än ett myrsteg, men kanske inte mer än ett ”kanintasse-steg” så här långt.
Både doseringen och tiden talar för att det är en bra bit kvar för dig innan du börjar känna dig tryggare med dig själv och dina reaktioner.
Förmodligen kommer det att ta flera år innan du med gott mod eller bara normal försiktighet/rädsla tar dig an alla utmaningar och situationer som uppstår i livet och som du tidigare inte vågat möta.
Du får inte glömma bort att du haft en enooormt lång inlärningstid för hur saker och situationer ”triggat igång” dig och dina rädslor hittills. Det tar lång tid att lära om sig, att inte låta rädslorna ta överhand och försätter dig i sådana tillstånd som du nyligen genomgick.
Det jag skulle önska, är att din vän kanske dragit en vit lögn för dig, så du sluppit all rädsla och ångest i förväg. Blir man smittad så blir man. Det blir den dagen och den sorgen.
Precis som flera andra sagt, det är hemskt att behöva kräkas. Jag skulle hellre föda barn igen, än att få någon form av magsjuka.
Försök locka fram tuffingen i dig igen, sätt näsan i vädret och tänk "Det här klarar jag, så de så!"
Vänligen
Nonno

Besvara

Svar från Trullan 2011-02-14 08:58

Hej Nonno!
Du har alldeles rätt, jag får kämpa vidare och hoppas att det blir bättre med tiden :o) Den tanken hade jag också, att min vän skulle sagt att han var t.ex. förkyld istället. Men jag kan inte bestämma mig vilket som hade varit bäst. Jag hade i alla fall sluppit sex dagar (än så länge) av helvete! Tack för Dina rader!
Vänligen Milla

Svara

2011-02-14 20:20   Henrik Olsson

Hej Camilla !

Det är kul att läsa din blogg och se hur du långsamt går måt det bättre. Jag vet inte om det är till någon hjälp, men dina symptom blir bättre. Tyvärr blir du inte av med allt på en natt. Det tar tid och mediciner lindrar men tar inte bort allt.

Du måste jobba med din problem, men ta det när du har ork till det. Jag blir också sådär superspänd när jag är ute bland människor. jag får käka en medicin som är nara släkt med Fontex. Den heter cipramil och jag får ta 60mg om dagen. Men jag orkar funka mer avspänt så den är bra.

Sen får jag ta en annan medicin som heter litium. Det är också ett läkemedel med biverkningar, men samtidigt blir tillvaron mer lugn, inte alla snabba växlingar.
Inte så det går som när jag åkte till Arvika för röntgen och bara råkade vara där en vecka för tidigt.....

Vilket skratt det blev vid receptionen då ;ooooo )

Tåtamod Camilla tålamod jag vet att det skall orda sig en dag hur mörk än natten blir.

Kram

Besvara

Svar från Trullan 2011-02-14 21:46

Hej Henrik!
Tack för Ditt inlägg.
Ett gott skratt förlänger livet ;o)
Kram Milla

Svara