"Hjärtats tankar & funderingar"

Att inte ha kontroll över bilderna man själv är med på...

I slutet av maj blev min granne Helena och jag intervjuade av "Hemma i HSB", då jag hade nominerat Helena till "Årets HSB granne 2011" och hon vunnit titeln. Vi blev intervjuade här i Stora Arken och eftersom solen tittade fram mellan molnen, bestämde vi oss för att sitta ute på Helenas altan och fika (trots att det ibland blåste ganska så rejält).

Under tiden intervjun pågick tog HSB:s fotograf en massa bilder på Helena och mig, både inne och ute, när det blåste samt var vindstilla. Mitt långa hår fladdrade i vinden och framför ansiktet, ibland stod till och med luggen rakt upp. Tack och lov blåste det inte hela tiden, så det blev ganska många foton även med "frisyren på plats", så att säga.

 Så här ser nya numret av "Hemma i HSB" ut. Läs längst ned på sidan.

På det här fotot ser jag inte ens ut som mig... Självklart är det allra viktigast att Helena blev fin på bilden och det blev hon ju!


Här kan Ni se hur det blåste så att våra luggar stod rätt upp! Andra människor kanske inte tycker att det är så fruktansvärt, men själv vill jag bara försvinna från denna jord när jag ser detta förskräckliga foto! Jag var till och med tvungen att fixa det lite i PS innan jag kunde visa det för Er...

Detta får mig, (framförallt då jag själv fotograferar) att bli väldigt besviken. Varför valde fotografen dessa bilder till tidningen, när vi dessutom hade bönat och bett honom att inte publicera några bilder där vårat hår flög åt alla håll. Kan det vara så illa att någon av oss blundadealla andra foton? Det tror inte jag...

Här är två bilder som Helenas man Leo tog på oss precis innan intervjun. Dessa foton tycker i alla fall jag blev bättre (med tanke på frisyrerna ;o) 

     

Foto: Leo Pietik, bildredigering: Camilla Thieme

Samtidigt förstår jag själva tanken med bilderna som fotografen valt. Dessa fotografier är mer "spontana", det händer något i bilderna (inte bara "två tanter som poserar" ;o) och man kan "känna" en glädje. Men det bara måste ha funnits några andra bilder att välja på, som förmedlade samma känsla och glädje...

Känner Du igen Dig? Får Du också lite lätt "panik" ibland när Du inte har "kontroll över bilderna"? Speciellt om det är porträtt som skall publiceras på en hemsida eller i en tidning. Tycker Du att man som "modell" har något att "säga till om"? Berätta gärna!

Kram Milla

Inlagt 2011-09-07 09:42 | Läst 10613 ggr. | Permalink

"Det finns en rad saker som krånglar till det i sådana här fall. För det första är det oftast så att fotografen har ganska begränsat inflytande över vilka bilder som hamnar i tryck - det är snarare redaktörer och layoutare som tar de besluten eftersom de har överblick över hela tidningen. Sedan tror jag - som du är inne på - många som väljer bilder (givetvis beroende på sammanhang) vill bort från vad man upplever som för stela bilder, inte sällan använder man intressant nog uttrycket att någon ser "för välkammad ut" när man tycker en bild känns stel. Man vill som du säger hitta en mer spontan känsla, få bort känslan av allt för arrangerad bild. Jag fotograferar mycket sport, och där använder jag mig ofta av fladdrande hår för att förstärka känslan av rörelse och intensitet - för övrigt en orsak att det inte sällan är mer tacksamt att fotografera damidrott. Vad gäller känslan av panik så hade jag nog ofta den förr innan jag själv började jobba med tidningar. Jag tyckte att jag ofta såg korkad ut på bild (vilket ju kan ha sina naturliga förklaringar :-) Men numera skulle jag nog mer bekymra mig om min bild hamnar i ett sammanhang jag känner mig obekväm med. Klassiskt exempel: När jag gjorde examensarbete i slutet av en utbildning fick jag och min kollega ett stipendium. Jag blev avfotograferad av den lokala tidningen (Hallandsposten) och bilden hamnade vid sidan av en liten rubrik om "Studenter får stipendium". men den hamnade framför allt rakt ovanför en lite större rubrik om "Misstänkt fönstertittare gripen". Oerhört plågsamt då, nu 20 år senare mest ett lite halvroligt minne :-)"


(visas ej)

Vad heter Disneyfiguren Kalle A*** i efternamn?
Det finns en rad saker som krånglar till det i sådana här fall. För det första är det oftast så att fotografen har ganska begränsat inflytande över vilka bilder som hamnar i tryck - det är snarare redaktörer och layoutare som tar de besluten eftersom de har överblick över hela tidningen.

Sedan tror jag - som du är inne på - många som väljer bilder (givetvis beroende på sammanhang) vill bort från vad man upplever som för stela bilder, inte sällan använder man intressant nog uttrycket att någon ser "för välkammad ut" när man tycker en bild känns stel. Man vill som du säger hitta en mer spontan känsla, få bort känslan av allt för arrangerad bild.

Jag fotograferar mycket sport, och där använder jag mig ofta av fladdrande hår för att förstärka känslan av rörelse och intensitet - för övrigt en orsak att det inte sällan är mer tacksamt att fotografera damidrott.

Vad gäller känslan av panik så hade jag nog ofta den förr innan jag själv började jobba med tidningar. Jag tyckte att jag ofta såg korkad ut på bild (vilket ju kan ha sina naturliga förklaringar :-)

Men numera skulle jag nog mer bekymra mig om min bild hamnar i ett sammanhang jag känner mig obekväm med. Klassiskt exempel: När jag gjorde examensarbete i slutet av en utbildning fick jag och min kollega ett stipendium. Jag blev avfotograferad av den lokala tidningen (Hallandsposten) och bilden hamnade vid sidan av en liten rubrik om "Studenter får stipendium". men den hamnade framför allt rakt ovanför en lite större rubrik om "Misstänkt fönstertittare gripen". Oerhört plågsamt då, nu 20 år senare mest ett lite halvroligt minne :-)
Svar från Trullan 2011-09-07 12:35
Aha, då förstår jag bättre :o)
Tack för förklaringen Martin!
Du får förlåta, men jag skrattade faktiskt åt
Din berättelse om Hallandsposten ;o) Hihi
Tänk så fel det kan bli....
Mvh Milla
Intressant perspektiv, själv brukar jag föredra att se på bilder innan de publicerar men det händer att jag inte kan se av någon anledning och det är bara att hoppas att de gör det så bra som möjligt att man är nöjd =) Gäller samma med texter till interjvu..
Svar från Trullan 2011-09-07 12:55
Texten fick vi läsa igenom och ändra,
men bilderna hade vi inget inflytande över, tyvärr.
Mvh Milla
I en tidning är man inte modell. Om allt är tillrättalagt och perfekt blir det stelt, tråkigt och inte trovärdigt.

En släkting (fotograf på DN) skulle fotografera en oerhört känd dansbandssångare för några år sedan i en hembydsgård i samband med att sångaren gav ut ett soloalbum. Fotografen, Rolf Carlsson, bad sångaren att även få ta bilder utomhus och efter lite diskussion gick det bra.
Men när det kom lite vind kände sångaren att han inte hade full kontroll på sin frisyr och vägrade ta fler bilder utomhus.
Då sa fotografen att "så här jobbar vi inte på DN. Vi kommer inte göra något alls om din nya skiva om du ska kontrollera allt." Och så blev det.

En tidningsfotografs främsta uppgift är inte att få folk att vara så snygga som möjligt utan att ta så sanna och berättande bilder som möjligt.

Jag fotograferade Susanne Reuter för kulursidorna i Norrköpings Tidningar för några år sedan. Hon ville absolut inte bli förskönad och ville visa en äkta bild. Så här blev det:

http://www.fotosidan.se/gallery/viewpic.htm/738342.htm

Nu blev hon närmast förfulad, men jag tycker att man får en äkta kontakt i bilden.
Svar från Trullan 2011-09-09 19:30
Hallå Magnus!
Jag vet att man inte är "modell" i en tidning (inte i en sådan tidning i alla fall ;o) Kom inte på något bättre ord ;o) Kanske vet Du vad det kallas? Man tycker
säkert "alltid" att man själv ser hemsk ut i en tidning ;o) Tack för Ditt inlägg!
Mvh Milla

Ps. Jag tycker Susanne Reuter är supervacker på bilden! Ds.