"Hjärtats tankar & funderingar"

Inget ont som inte har något gott med sig...


För drygt ett år sedan träffade jag en person som hade ungefär samma problem som jag med bland annat panikångest, social fobi, emetofobi/kräkfobi och bacillskräck. Vi blev goda vänner och har umgåtts nästan varje dag i ett års tid. Det är så skönt att ha en vän som vet exakt vad man går igenom och jag har försökt att hjälpa honom med hans problem så gott jag kan (det är alltid lättare att hjälpa andra än sig själv). Här är en bild på oss från sommaren 2009.


Foto: Christofer Lind


Tillsammans har vi övat på sådant som han tycker varit jobbigt och han har gjort enorma framsteg och blivit en helt ny person. Idag kan han göra det som han för bara ett halvår sedan ansåg var omöjligt. Vi spelar bland annat golf och innebandy, går på gym, promenerar, äter på restaurang med mera. Nu är han en gladare, positivare och betydligt mer öppen och social person än tidigare.

När han mådde som sämst kunde han stanna hemma i flera dagar. Han hade sådan fruktansvärd ångest och bacillskräck att han inte ville vistas ute bland andra människor. Han kunde inte ta i saker som andra tagit i, att använda en disktrasa var för honom en ren mardröm. Var någon på hans arbetsplats sjuk gick han själv hem, i rädsla över att de kunde vara magsjuka. Han kunde inte äta ute och hemma undvek han bland annat köttfärs, kyckling, fläskkött och räkor. Han lät till och med katten provsmaka maten innan han vågade äta själv. Glas, tallrikar och bestick inspekterade han noga innan han vågade använda dem, för att vara säker på att inga baciller, smuts eller matrester fanns kvar.

När hans ångest var som allra värst kunde han sitta och skaka okontrollerat i flera timmar. Det gick till och med så långt att han aldrig vågade träffa tjejer på grund av sin bacillskräck och sociala fobi.



Själv har jag lidit av panikångest i över sjutton år. På den tiden när jag drabbades pratade man inte om ångest på samma sätt och det var mer skamligt och tabubelagt. Idag är panikångest och olika sorters fobier mer en "folksjukdom" som flera hundra tusen personer lider av i Sverige.

Jag frågar mig själv ofta hur det kommer sig att så många andra med samma problem som jag blir friska eller åtminstone mycket bättre. Vad är det som gör att jag inte blir fri från min ångest, utan snarare bara sämre med årens lopp?

Kram Milla


Här är en bild på min vän  Anders Ericsson när vi började umgås samt en bild tagen ungefär ett halvår senare. Visst ser han ut att må bättre nu? :o)

Foto: Camilla Thieme

 

OBS! Jag har Anders Ericssons godkännande att skriva detta blogginlägg.

 


Inlagt 2010-04-08 00:53 | Läst 3263 ggr. | Permalink


(visas ej)

Vad heter hufvudstaden i Sverige?
God dag Camilla, det är tidigt och skall snart sova så att man orkar vara uppe de timmar som återstår av dygnet;) Rolig läsning du bjuder på, hade nästan glömt bort den där bilden. Det jag kan säga är att det bara är att kämpa vidare och aldrig någonsin ge upp, man blir lite skraj över vilken skillnad det kan vara.
Tack för all hjälp du gett mig genom att pressa, hjälpa och stötta mig genom mina fobier och all ångest som jag haft under den tid vi känt varandra. Utan den hade jag aldrig mått så bra som jag gör idag, Tack!!:)

Kram Anders
Svar från Trullan 2010-04-08 10:00
Hej Anders!
Ja, visst är det skrämmande att se vad
ångest kan göra mot en människa.
Tur att många blir fria från den och kan
må bra igen, även om man ofta får några
"bakslag", det vet både Du och jag. Är så
glad och tacksam över vår vänskap, som
jag hoppas håller livet ut. Marko håller nog
med, för vem skall han annars titta på fotboll
och spela golf med ;o) Hahaha... ;o)
Kram Din vän Milla