Dymmelonsdagen var enligt gammal sed den dag då påskfriden inträdde. I Östgötalagens kyrkobalk heter det: "Nu går påskfriden in på onsdagen i dymmelveckan, då klockorna bindas upp." Det gjorde man med en träkläpp, dymmel kallad. Till skillnad mot romersk-katolska länder, där klockringningen de sista dagarna i stilla veckan ersattes med ett handvevat "smatterverk", påbjöd den svenska kyrkoordningen 1571 klockringning i dymmelveckan. Det gjordes med hänvisning till att klockornas tystnad för vantro med sig.

Mängder med föreställningar är kopplade till den här dagen. Det ansågs vara farligt att hugga ved – "dymmeln" kunde krypa in i trät och göra så att veden ruttnade – korna riskerade den här dagen en sjukdom, "kläv-älta", om de trampade på spånor som huggits just denna dag, och att den här dagen bära hem granris från skogen var detsamma som att dra ormar till gården. Aska och sopor måste vara undanröjda på dymmelonsdagen annars, skriver Ebbe Schön i "Folktro från förr", "inträffade det förmodligen vanligaste av alla magiska straff: huset blev fullt av loppor och annan ohyra".