Tiden går. Uppdatering 20230205

Tiden går

Jag har några ställen dit jag brukar återkomma och ta en bild då och då. Det blir med tiden ganska kul att se vad som hänt. Jag önskar att jag hade gjort det på fler ställen. Nu är det för sent att reparera.

Sjulhamre 1979

Sjulhamre 1982

Sjulhamre 1986

Sjulhamre 1990

Sjulhamre 2015

Sjulhamre 2018

Numera är ett staket i vägen för bilder, men vi får se om 10 år.

Några rosenlundare

Efter andra världskriget fanns en ung generation fotografer som helt plötsligt fick möjlighet att åka utomlands och få nya intryck. Svensk fotografi var den här tiden till stor del styrd rigida regler. Det skulle vara finkornigt, fina valörer, inga helsvarta skuggor eller kritiga partier. dimmiga hamnar, vita björkar och ulliga moln var bra. Kompositionsregler som gyllene snittet och diagonalkomposition. skulle följas. Utställningen Unga fotografer struntade i dessa regler och det uppstod en livlig debatt samt en motutställning. Några invektiv de unga fick höra var bakgårdsfotografi och soptunnerealism. Signaturen Don Color i FOTO kontrade med att kalla de äldre rosenlundare efter ett ålderdomshem. Som ung grabb fattade man tycke för det nya, fräna. Nu har det gått några år och jag tänker prova på några rosenlundare.

På våren står hässjorna fortfarande uppställda för vinterförvaring.

Själva slåttern missade jag, men här är en bild på den traktordragna släpräfsan.

Nikon D800E

Slåtter på Murberget

Några år fanns på Murbergets friluftsmuseum en slåtteräng. När det blev dags för slåtter på gammalt vis iförda tidsenliga kläder, blev vi tillfrågade om vi ville delta i slåttern, och det ville vi. Naturligtvis ville jag fotografera det hela, och det måste så klart göras med en tidsenlig kamera från 1920-talet. En Contessa Cocarette 6x9 med Novar anastigmat f:6,3 blev valet.

Det ursprungliga slåtterlaget i tidsenliga kläder. Som synes blir det ljusläckage i kameran ibland. Jag står längst till vänster, och bredvid står två mig närstående räfserskor.

Dessa kvinnor är även mycket duktiga med lien, men för tidsfärgens skull blev det så att karlarna slog och kvinnorna räfsade.

Paus med svalkande svagdricka.

Det var fler som tyckte det var kul och ville vara med.

Repövning 9. I fält och så muck

Det kan vara intressant att göra en jämförelse mellan de här pjäserna från 1939 och dagens haubits, Archer. Vi var mer än 600 personer som betjänade 12 pjäser. Två st Archer  har större kapacitet, skjuter längre, grupperar om snabbare än våra 12. Dessutom har personalen har bättre skydd och allt tungt manuellt arbete är borta. Så skiljer det ca 70 år mellan dem också.

Det är tungt kroppsarbete för de 10  som betjänar pjäsen som väger 5,7 ton. Inte nog med att man måste kunna flytta den och vrida den, man måste också spika fast den i den hårdfrusna marken. Projektilerna väger 42 kg och måste dunkas in med kraft så de fäster i eldröret.

Hygienen i fält var ett kapitel för sig. 1969 då jag gjorde min första repövning fanns i tältet en hink med kallvatten och ett litet handfat i plast. Då var man ganska lortig efter en vecka i tält. Senare övningar hade vi ett uppvärmt hygientält med varmvatten. Som toalett skottade sjukvårdaren upp en ränna i snön mellan två träd. Två slanor fästes mellan träden. Den ena hade man fötterna på och den andra satt man på.

Så var det dags att mucka!

Som avslutning skramlade befälen till en egen liten fest med delikatesser och gott dricka. Så var man civil igen.