The usual suspects i Vrinneviskogen

I sedvanlig ordning blev det en sväng till Vrinneviskogen idag. Vädret var varmt och fint så jag kände att det var läge för lite fågelskådning! Men det blev det gamla vanliga gänget. De trofasta, lojala nötväckorna, större hackspettarna och ekorrarna. Inget fel på dom förstås! Inte alls! Men det hade varit roligt att se något annat ibland också. ;) Men det var rätt dåligt med fågelskådning idag generellt. Jag hörde och såg fler fåglar på väg hem från skogen än i skogen. Nästa gång jag drar ut ska jag fasiken gå runt i grönområdena mellan bostadshusen istället. Det är där det händer!

Som tur är står björkarna, granarna och tallarna kvar som vanligt. Börjar bli en riktigt höstig och fin färg i skogen nu. Den här lilla luckan på några få veckor innan allt är borta igen. Passa på och ge er ut nu när vi dessutom fortfarande har lite sommarvärme!

Ibland blir det bara lite för mycket

Jag har en tendens att snöa in lite när jag verkligen blir intresserad av något. Det gör att jag har svårt att stanna upp och njuta, eller bara ta det lugnt överlag och inte stressa så mycket. Jag vill ju göra så mycket! Först är man ute och tar massa foton. Det är ju generellt bara mysigt och inte särskilt stressande. Ibland kommer man hem med massa foton, ibland med knappt någonting alls. Det är helt okej för mig, även om det såklart känns lite tråkigt. Väl hemma ska man glo igenom alla foton. Det kan vara allt från 50-300 foton som ska granskas. Det är väl också fine, om det inte vore för att Lightroom käkar upp all kraft min dator har (som inte är någon skitdator, men 16gb RAM verkar vara för lite...) och laggar något djävulskt emellanåt. Det är ju en process som hade kunnat vara effektivare och smidigare.

Jag granskar och redigerar samtidigt, i princip. Jag vet att många stjärnmarkerar och rangordnar sina foton under granskningsprocessen, för att sen återvända och påbörja redigering. Den typen av vettiga tillvägagångssätt tillämpar tydligen inte jag. Jag redigerar foton och exporterar allteftersom jag bläddrar igenom skörden. Någon annan som gör likadant?

När man väl har sina foton, ja då är det dags att ladda upp överallt. Det är Flickr, Instagram, Fotosidan och eventuellt andra forum med eller utan fotoinriktning. Det ska taggas, skrivas beskrivningar, specificera utrustning, komma på titlar och det ena med det tredje. Flickr tycker jag är kanon dock, det är inte alls jobbigt. Fotosidans system lämnar en del i övrigt att önska när man ska ladda upp flera foton samtidigt. Här kan FS ta en sida ur Flickr's bok, tycker jag. Hur som haver. För att göra processen lite mer jobbig så har jag bestämt mig för att jag ska blogga lite här på FS också. Det tycker jag iofs är ganska kul, men processen att infoga redan uppladdade foton är ganska dryg.

Nu när allt är fotat, redigerat, uppladdat och delat överallt så lutar man sig tillbaka, halvt utmattad, och väntar på att reaktionerna och jublet ska komma från vänner, bekanta, familjemedlemmar och andra fotografer. Sanningen är väl dock den att man är ganska medioker och tog väl inte så fräsiga foton som man trodde. Man får några likes från sina vänner som ju är lojala och välartade, kanske tycker några att man faktiskt har lite talang och skriver en fin kommentar eller ett meddelande. Det är ju såklart trevligt, men var det värt allt slit?

Jag frågar mig själv: fotar jag för mig själv eller fotar jag för andra? Finns det någon poäng med att fota om ingen ser resultatet? Fotar jag och går i naturen som terapi eller har jag något mål med fotandet? Jag vet fan knappt själv.

Jag tänker alltid att det är en värld där jag får göra som jag vill och bara ta det lugnt, men i själva verket så blir jag nästan utbränd i jakten på bekräftelse från omgivningen. Jag måste försöka tänka om, men jag är kanske redan för skadad.

Fotot taget med Helios 44-2 58mm f/2 på en promenad tidigare idag

Ny dag, ny sväng med Helios 44-2 58mm f/2

Drog till skogs även idag och knäppte bilder med Helios-objektivet. Lite oinspirerad och trött idag. Bara en av dom där dagarna där inget känns bra, man är lite ofokuserad och borde nästan ha lämnat kameran hemma för att bara gå i skogen och ta det lugnt. Men så blev det ju naturligtvis inte!

Första svängen med Helios 44-2 58mm f/2

Kunde tydligen inte hålla mig. Drog iväg till gamla hederliga Vrinneviskogen för ett första riktigt test med Helios 44-2 58mm f/2. Det är ett spännande objektiv, det är ett som är säkert. Väldigt bra mittskärpa redan på f/2, kanterna behöver vi inte prata om. ;) Swirly bokeh? Javisst, den finns där! Det gäller bara att hitta rätt bakgrund, ha rätt distans till objektet, samt rätt distans från objektet till bakgrunden. Och så ljuset förstås. Låter krångligt nu när jag försöker förklara något jag egentligen inte behärskar. Ut och lek! Det är just det som är så roligt med att testa ett nytt objektiv. Man får tänka på nya sätt, prova nya saker. Jag ser hur som helst fram emot att leka mer med det här objektivet.

Här nedan följer ett gäng foton från dagens sväng i skogen. Hoppas ni står ut!

Helios 44-2 58mm f/2

Härom sistens så köpte jag ett Helios 44-2 58mm f/2 på Tradera. Säljaren var från Ukraina. Det hela gick väldigt snabbt och smidigt till Sverige ändå, men väl där måste det tydligen ligga nån vecka och skrota innan det rullar vidare till mina trakter. Det var kanske rätt smidigt ändå när jag tänker efter. Man har ju läst skräckhistorier där något legat i månader och inget händer, så jag ska inte gnälla. Hur som haver så har jag hämtat ut det idag!

Objektivet saknade lock fram och bak så det fick bli en ny tur till Tradera och leta upp passande grejer. Borde gå bra. I övrigt så såg det ut att vara i väldigt fint skick och fungerade kanon. Limiter-ringen för bländaren är lite hård dock så man skruvar ur M42-gängan ur adaptern, haha, men jag behöver å andra sidan inte fippla med den så mycket.

Nu ska jag bara ge mig ut och testskjuta lite. Vet inte om det blir idag eller om det får bli imorgon. Lite halvdassigt väder just nu så inspirationen finns inte riktigt där.