Det svåraste jag vet

Det svåraste jag vet är att kombinera mitt fotointresse med något av mina andra intressen. Ett exempel är bilar. Jag tycker det är jättesvårt att plåtar bilar så det blir en intressant bild. Själva bilen är ju antagligen redan intressant. Men det var inte det exemplet jag hade tänkt att ta upp utan det som är ännu svårare. Pingis!

Jag har stått vid ett bord med ett litet rack och en liten boll sedan jag var 8 år. Har aldrig varit något stjärna men jag har alltid spelat för jag tycker det är kul. Några gånger har jag försökt kombinera pingisen med foto, ibland på andras uppmaning och ibland på min egen. Detta brukar resultera i mindre bra resultat.

I söndags plockade jag med mig min Ricoh för att testa hur den klarade sig i hallen och blev nog för första gången lite nöjd. Kanske inte toppklass men mycket bättre än jag lyckats med exempelvis min första DSLR, en EOS D60.

Har försökt leta runt i datorn för att hitta lite gamla försök men det mesta ligger nog i analog form eller så kan de finnas hos mina föräldrar. Jag började mitt pinigsspelande i vadstena BTK. Där minns jag att jag hade med mig kamera några gånger. Både min EOS 300 och EOS 30, vet även att jag tagit med mig min pappas EOS 300D när han precis hade skaffat den, dom bilderna misstänker jag tyvärr finns hos mina föräldrar. Den ända bilden jag hittar från Vadstena är denna. Men i negativpärmen finns det säkert många fler.

När jag gått ut gymnasiet flyttade jag i 10 månader till Brighton där jag spela några få tillfällen på Universitetets pinigsklubb, dit fick jag aldrig med mig någon kamera. Dock är Brighton viktigt för det var där jag skaffade min första DSLR en EOS D60 som jag nämnt tidigare.

Efter Brighton blev det Jönköping. Där började jag både spela och jobba halvtid för KFUM-pinigs som håller till i ungdomens hus. Där fick jag vid ett tillfälle order om att plåta på en tävling jag jobbade på. Jag sa ja men viste samtidigt hur svårt det var och särskilt med tankte på hur dålig EOS D60 var på högs ISO:n. Att jag hade två ljussvaga Zoom-objektiv hjälpte inte heller. Ville samtidigt inte riktigt erkänna problemet eftersom jag var stolt över min kamera.

När jag jobbat klart där hamnade jag på Mullsjö folkhögskolas fotoutbildning. Där var det dags igen. Jag fick veta att man testat att sätta en kamera i handen på en proffsboxare och att alla bilder blev sådana då knynäven satt i ansiktet, detta eftersom han som plåtade kunde sporten och därmed såg alla lägen. Om en bild inte var på en fullträff var det för att den som boxades hade missat läget som han med kameran såg. Så det var bara att ge sig ut med kameran för att visa att jag kunde "läsa" pingis.

Dessa två bilder är troligen tagna med en EOS 30 eller en canon FTb, antaligen på Illford HP5.

Jag kommer fortsätta med att spela pingis och jag kommer fortsätta fotografera och risken finns att dessa två vägar korsar varandra fler gånger.

Väl mött.

Uj, va lata dagar

Oj, nu har jag inte skrivit om lata dagar sedan i fredags. Så lat jag är! Får väl gå igenom vad har hittats på de tre seanste dagarna. Dessa dagar har precis som de andra nästan bara gått åt till att göra sådant som är trevligt och inte allt för betungande. För alla moraltanter så kan jag säga lugnanade att våra lata dagar inte innebär att sitta framför TVn hela dagarna och äta winerbröd.

Efter att jag hade skrivit i fredags eftermiddag höll min fru på med att fixa med de nyinköpta gardinerna. Det gick som vanligt, nämligen att symaskinen började krångla och dumma sig när det var en eller två sidor kvar att fålla. Eftersom min fru känner sin symaskin nu mera så visste hon att det är bara att gå och göra något annat och låta masiknen vila sig lite. Till på köpet gick lampan i maskinen sönder.

På lördagen skulle mins frus föräldrar komma och lämna tillbaka några böcker vi hade lånat åt dem och samtidigt skulle vi bjuda dem på lite mat. Eftersom symaskinen är ett arvegods från min frus mamma så fick hon den ärofyllda uppgiften att kolla igenom masiknen och hitta lampan i den.

Dagen avslutades med en promenad på stan.

Sedan blev det söndag. Denna dag började med ett sent uppvaknande och ännu senare uppstigning på grund av var sin spännande bok.

Sedan var planen att åka till Rimforsa för att titta på två hus.

Hus nummer ett var Rimforsa station. Ett riktigt fint hus i bra skick men igentligen lite över våra lilla budget.

Misstänkte starkt att ägaren till stationen gillade att fiska.

Ett världsrekord i stenkastning därifrån låg detta vackra hus. Detta hus hade många fördelar. Skicket på utsidan och skicket på stora och jobbiga saker som fasad och tak, priset och att det snyggt. Minus var att det såg ut som sju svåra år på insidan och att det värmdes av en elbaron. Trots att detta hus skapade ett visst sug och hade jättestora möjligheter så bestämde vi oss för att Rimforsa inte är något för oss. Det är över tre mil till Linköping och dessutom tre mil åt fel håll.

Så blev det idag (måndag). Det blev en tur på stan för att lämna tillbaka de böcker min frus föräldrar hade kommit med på lördagen. Samtidigt lånade min fru två böcker om möbeltapetsering och jag lånade Anders Petersens fotografier 1966-1996. Den ska jag njuta av ikväll.

Anledningen till att min fru lånade två böcker om möbeltapetsering var att innan vi gick ut hade vi fått ett samtal från auktionshuset om att vi hade an gammal fotölj att hämta ut. Frugan anmälde sig genast till en "klä om möbler kurs" hon hittat hos Folkuniversitetet. Ska bli spännande att se den klar om ett par månader.

Nää, nu ska jag nog snart börja steka strömming. Hörs!

Att bli vänner

Det finns en stor likhet mellan relationen till människor och till kamerautrustning, man är inte vänner direkt när man träffar dem utan det tar tid att lära känna varandra. Om man har för avsikt att bli vänner är det därmed viktigt att ta sig denna tiden. Så resonerar jag alltid när jag har införskaffat en ny kamerapryl. I allafall om det är något viktigt som en kamera eller ett objektiv. Andra saker som till exempel ett nytt minneskort är inte lika viktigt. De fungrerar ju likadant allihop.

Just nu är jag inne i en underbar lärakännafas. har sedan jag bytte till ett större kamerahus tyckt att fotografera har blivit ett stort projekt, det behöver inte vara negativt men ibland är det skönt att kunna stoppa kameran i fickan och så är det inte mer med det. Nu kan jag det! Jag blev i tosdags ägare till mitt livs första kompaktkamera medan jag redan är inne på min tredje DSLR, lite konstigt kanske. Min nya (lite begagnade) Ricoh GR III står på skrivbordet framför mig. Tyvärr tog den upp så mycket av min budget att jag får vänta med att köpa ett vettigt minneskort så undertiden lånar jag min frus 512 mb vilket gör att det inte blir så många bilder åt gången än. En RAW-fil tar för övrigt hela ca 14 mb plus att den alltid gör en fullstor JPG-bild också, eller har jag missat något?

Jaja, kom just in från en promenad i -20 grader ut med ån utan att vara trött i fingrarna trots att jag haft mina varmaste handkar på mig. Det var ett tag sedan det hände sist.

Undrar vad denna bil gjort i natt?

Dessa stolar har jag sett länge men det tog tills idag innan jag fick tummen ur och plåtade dom. Tror att min Ricoh kommer skapa många "tummen ur" bilder.

I övrigt blir det en lugn helg. Klockan ett är det pingis på TV4 plus och sedan ska jag väl bädda rent sängen och göra kvällsmat. Imorgon hade jag tänkt att förbereda mig lite inför hemtenta i social och förvaltningsrätt.

Allt gott!