Getinghonung 516/Besök på Bäckebo kyrkogård

Nu i höstmörkret är det dags att tända ett ljus på nära och käras gravar. Den här gången slumpade sig så att jag skulle ha hand om mina barnbarn så de var tvungna att följa med. Jag bad deras pappa att förbereda dom på att det skulle bli ett besök på kyrkogården. Så kom dom då, jag ville också förbereda dom. Så till slut sa det ena barnbarnet, vi vet att vi ska till kyrkogården du ha sagt det tre gånger nu.

Det tar ungefär trekvart med bilen att ta sig till min kyrkogård. Då hinner man prata en hel del. Jag var förvånad över hur intresserade de var. Den minste upplyste mig om att hans farfar är död. (Jag är farmor). Ok. Men så sa han att han fick låna hans mammas farfar som är 96 år. Jättebra. Sen kom slutklämmen, han undrade om jag kände hans farfar. Då klev storebror in och sa. Det begriper du väl farmor är pappas mamma och farfar är pappas pappa. Så var den historian dödad.

Vi kom fram till kyrkogården, den minste såg möjligheten till att slänga sig över och klättra på kyrkomuren. Så stopp, stopp.

Vi tände ljus och pratade vidare.

På kyrkogården finns gravstenen från den som sköt sista vargen 1868 i Småland. Det var barnbarnen imponerade av.

När föräldrarna kom för att hämta barnen, berättade den minste om gravstenen och om Varg-Kalle som skjutit den sista räven. Vad spelar det för roll räv eller varg. Själv är jätteförvånad över hur ett besök på en kyrkogård kunde bli så lyckad.

Vi hann också med att kolla på minnesmärket som finns på vägen till kyrkogården.

Till saken hör också att barnens pappa är släkt med Varg-Kalles ättlingar.

Getinghonung 515/En bra dag

Vaknade till en dag med strålande sol men en aning blåsigt. Pratade med mig själv om vart dagens promenad borde gå. Kom fram till en runda som jag inte går men ett par gånger om året. Tog bilen och kom snart fram till parkeringen. Men möttes av ett gäng ungdjur. Vi stod occh tittade på varandra ett tag. De såg visserligen bara nyfikna ut men jag litar inte på ungdjur. Så jag vände hemåt. 

När jag kom hem hade inspirationen och lusten försvunnit så fick jag diskutera med mig själv igen och övertala mig själv att jag behövde både frisk luft och röra på mig. Jag ville fotografera de fina höstfärgerna. Även om man tror att hösten ska vara länge så vet jag att hux flux är de vackra fägerna borta. Och man står där och undrar vad som hände och vart tog det vackra färgerna vägen.

Det blev en promenad i närområdet. Även där fanns det kossor. 

Kossorna pysslade om varandra.

Jag fick också sällskap av fler som var ute i det fina vädret och som pysslade om kossorna.

Men jag fick även lite höst.

Getinghonung 514/Behind the horizon

Har varit på en fantastisk fotoutställning Behind the horizon av Erik Johansson. Han börjar med idén och planeringen, skjuter alla platser och material som behövs och slutligen sätter han ihop alla pusselbitar. Jag är mycket imponerad av alla hans ideer och av resultatet.

Fick betrakta varje bild länge, upptäckte hela tiden mer i bilderna. Förstår att han har fått inspiration av Sven Nordqvist.

Svårt att ta fram en favorit, men eftersom jag jobbat på kontor förstår jag bilden Office-Escape mer än väl.

Eriks arbetsplats, så många idéer.

Getinghonung 513/Nästan som kyrkö mosse bilkyrkogård

Nästan som kyrkö mosse bilkyrkogård men ändå inte.

Getinghonung 512/Det ensamma trädet

Otaliga är bilderna på ensamma träd. Ofta svartvit bild. Ofta ett vindpinat träd, kanske på en liten kulle. Många av träden är helt kala, inte ett enda löv. Ser döda ut. De utstrålar ensamhet, övergivenhet och vemod. 

Mitt ensamma träd som jag fotat tycker jag utstrålar kaxighet. Det står där i sin fulla höstprakt och känner sig mallig. Jag kan bara inte bestämma mig för vilken bild som ger trädets kaxighet mest rättvisa.