Getinghonung 516/Besök på Bäckebo kyrkogård

Nu i höstmörkret är det dags att tända ett ljus på nära och käras gravar. Den här gången slumpade sig så att jag skulle ha hand om mina barnbarn så de var tvungna att följa med. Jag bad deras pappa att förbereda dom på att det skulle bli ett besök på kyrkogården. Så kom dom då, jag ville också förbereda dom. Så till slut sa det ena barnbarnet, vi vet att vi ska till kyrkogården du ha sagt det tre gånger nu.

Det tar ungefär trekvart med bilen att ta sig till min kyrkogård. Då hinner man prata en hel del. Jag var förvånad över hur intresserade de var. Den minste upplyste mig om att hans farfar är död. (Jag är farmor). Ok. Men så sa han att han fick låna hans mammas farfar som är 96 år. Jättebra. Sen kom slutklämmen, han undrade om jag kände hans farfar. Då klev storebror in och sa. Det begriper du väl farmor är pappas mamma och farfar är pappas pappa. Så var den historian dödad.

Vi kom fram till kyrkogården, den minste såg möjligheten till att slänga sig över och klättra på kyrkomuren. Så stopp, stopp.

Vi tände ljus och pratade vidare.

På kyrkogården finns gravstenen från den som sköt sista vargen 1868 i Småland. Det var barnbarnen imponerade av.

När föräldrarna kom för att hämta barnen, berättade den minste om gravstenen och om Varg-Kalle som skjutit den sista räven. Vad spelar det för roll räv eller varg. Själv är jätteförvånad över hur ett besök på en kyrkogård kunde bli så lyckad.

Vi hann också med att kolla på minnesmärket som finns på vägen till kyrkogården.

Till saken hör också att barnens pappa är släkt med Varg-Kalles ättlingar.