Getinghonung 362/Livsöden

Idag var det sista dagen att åka buss. I morgon är pärlan tillbaka och jag kan åka bil.

Vad börjar man med? Den positiva iakttagelsens eller den lite tråkigare.

Jag tar den lite tråkigare. En dam, som tur är inte åker varje dag, men idag ska hon med. Jag ser henne där jag sitter på bussen. Hon var en av de passagerare som åkte buss som jag gjorde innan busstider och bussrutter ändrades. Priserna på biljetterna rusade också iväg. Hon kliver ombord och japp hon tar fram mobilen. Och så kör hon igång att prata. Det värsta är att hon har en malande och mycket tröttsam röst. Och hon pratar hela vägen. Hon har alltså inte pratat färdigt än fastän det är minst två år sen jag hörde henne.

Nu det positiva.

Det är också en dam, men yngre. (Det sägs att buss är kvinnoskjuss). Jag ser direkt att hon gått ner i vikt. Förr var hon betydligt rundare, såg mycket sur och trist ut. Men jag ser nu att hon ser gladare ut med  tuffare kläder. Hela hon utstrålar energi och självförtroende. Man blir glad av att se henne.

Två livsöden.  I det ena har det hänt positiva saker. Det andra livsödet har stått stilla.

Jag har ju träffat ett tredje livsöde som har allt framför sig. Loke som hade namngivningsfest i helgen.