Funderingar vid Verkeån

Nu tänkte jag skriva ett mer "seriöst" inlägg än vanligt, i varje fall vad beträffar texten. Jag kom att tänka på en av de fotoböcker som jag har i bokhyllan, "Landscape beyond" av David Ward. Jag läste den vid ungefär den här tiden förra året. Nu läser jag "I huvudet på fotografen Serkan Günes" med bilder av densamme och text av Göran Segeholm. Resonemanget kommer att utgå från tre begrepp som David använt i sin bok med sikte på lyckat landskapsfoto, Simplicity, Mystery och Beauty, som jag översätter till Enkelhet, Gåtfullhet och Skönhet.

Enkelhet

Vad menas egentligen med enkelhet? Är det att ha få element i bilden? David skriver att enkelhet är att ha bara två eller tre huvudmotiv och att det handlar om att skala bort så mycket ovidkommande som möjligt. Å andra sidan kan en för enkel bild kanske snabbt tappa i intresse? Serkan och Göran är inne på det i deras bok. De skriver att en bra landskapsbild skall ha något intressant att titta på i hela bildytan och att en landskapsbild inte behöver eller bör ha ett huvudmotiv. För egen del kan jag se poänger i båda resonemangen. Hur stämmer det med min egen bildsyn? Jag väljer att tolka enkelhet som att ta bort det som inte passar in i bilden och "stör" ordningen som jag försöker skapa med min komposition. Det får gärna finnas mycket detaljer kvar, men de skall samspela på ett bra sätt. Jag tror det är bra att tänka enkelhet, för det är nog vanligare att ta med för mycket än för lite. En bild med få element kan också fungera, men det ställer mycket stora krav på kompositionen och kanske innehållet för att vara intressant över tiden. För övrigt behöver kompositionen förstås vara bra även för den lite mer innehållsrika bilden också.

Gåtfullhet

Jag ser gåtfullheten som att en bild inte ger betraktaren alla svar. Man skall själv få fylla i och fundera över bilden. Då blir den mer intressant och det är stor chans att man stannar kvar vid den längre. Det här är förstås ingen nyhet för fotografer, och om jag får återvända till Göran Segeholm igen, så nämner han öppna och slutna bilder i sin bok "Konsten att ta vinnande bilder". En öppen bild lämnar utrymme för tolkning. I landskapsfotosammanhang, så kan det t.ex. handla om att man inte direkt ser vad bilden föreställer eller att det är svårt att avgöra storleken. Ett flygfoto och en närbild på ett parti av en sandstrand kan ibland se ganska lika ut. Det kan också handla om att betraktaren funderar över vad som finns utanför bildytan, var bilden är tagen eller vid speciella ljus- och väderförhållanden som t.ex. dimma. Om man fotograferar människor kan gåtfullheten uppträda om man inte förstår sammanhanget eller undrar över varför ansiktsuttrycken är som de är. Jag tycker själv att gåtfullheten vid landskapsfoto är lite svår, men att det är lättare att skapa den vid foto av intima landskap. De gånger jag lyckas få till det så tycker jag att det kan förhöja bildintrycket.

Skönhet

Måste man bara fotografera det som är vackert? Nej, jag tycker inte det. Skönheten i en bild kan ligga i stämningen, balansen och kompositionen och den kan utstråla skönhet fast att motivet egentligen är fult. Ett exempel är en halvfullvuxen granplanering. Vem tycker att den skogen är vacker med sina raka stammar i långa rader och knappt någon undervegetation? Fast vid rätt tillfälle och med rätt utsnitt kan det översättas till en intressant bild med någon slags skönhet i. Min kompis Ulf, som förutom landskap även fotograferar övergivna platser, visar också att man genom kreativt bildskapande kan göra bilder med skönhet i fast motiven oftast är fula. Omvänt så kan det ibland vara svårt att göra en bra bild av det som är vackert. Hur många har inte stått vid en otroligt vacker utsikt eller suttit vid havet vid en underbar solnedgång och försökt fånga dessa upplevelser på bild? I många fall blir bildresultatet en stor besvikelse. Hur gör jag själv då? Både och skulle jag tro. Jag försöker att fånga det som är vackert på bild, men jag försöker också att skapa skönhet i bilderna i sig, oavsett vad motivet är. Försöker i alla fall...

Jo, det skall bli bilder i dagens blogginlägg också. De är tagna vid en vandring längs Verkeån i östra Skåne. En mycket vacker vandring, men det blev ändå mest bilder av intima landskap och detaljer. Årstiden och vädret passade bäst för det, även om solen sken igenom en stund. Jag funderar hur jag har lyckats med enkelheten, gåtfullheten och skönheten. Förhoppningsvis finns det lite av något av det i vissa bilder.

#1

Några grenar från ett stormfällt träd på en stenmur.

#2

Den här trädstammen fångade mitt intresse. Jag är inte nöjd med den här bilden, men tar med den ändå för jämförelse med nästa. En vanlig registrering.

#3

Här är samma trädstam och jag har försökt att göra något mer intressant med lite "gåtfullhet" kanske...?

#4

Det var de mossbelupna stammarna som fångade mitt intresse.

#5

En hög med bränne kanske? Jag kämpade med kompositionen en del.

#6

Jag tyckte bilden blev bättre om jag bara tog med en del av skjulet. Jag har också gjort den ganska färgfattig.

#7

Jag ville få harsyran på "rätt" ställe.

#8

Enda bilden av lite "större" landskap.

#9

Jag försökte först med ett tajtare utsnitt med bara "hålet", men jag tyckte bilden blev för tråkig. För enkel?

#10

Det var förstås barkens utseende och mossan som drog mig till att ta den här bilden.

Stenshuvud igår

 Igår gjorde jag en utflykt till Stenshuvud, som är en av Skånes tre nationalparker. Det är ett favoritställe, där jag alltid hittar motiv oavsett årstid. De flesta besökarna kommer under senvåren och sommaren, när löven spruckit ut och blomsterprakten är som bäst. Fast letar man, så hittar man motiv när som helst.

#1

Vid Hälleviks parkering finns ett litet fiskeläge. Här verkar rep och nät ha legat oanvänt ett tag.

#2

Picknickbordet vid Hällevik har sett sina bästa dagar.

#3

Vid Hällevik finns också ett arboretum med utländska träd.

#4

Murgrönan slingar sig om en trädstam.

#5

Hanöbukten. Exponering 30 sekunder med 1000x gråfilter.

#6

Vid Stenshuvuds fyr finns en klippstrand med gott om motiv.

#7

#8

#9

Skogen nordväst om huvudet är bitvis rik på klippor och mosstäckta stenar.

Geiranger och söderut

Nu har vi kommit till sista dagen på Håkans och min norgeresa i september. Det var en mycket fruktfull fotodag, så det lär nog bli tre till fyra blogginlägg från den dagen. Detta är det första. Vi övernattade i Geiranger, körde sedan en sväng på Ørneveien norrut för att sedan vända söderut.

#1

Kryssningsfartyg går ofta in i Geirangerfjorden och stannar över natten.

#2

Geirangerfjorden sedd från Ørneveien.

#3

Geiranger och Geirangerfjorden från söder, där vägen börjat stiga. Ørneveien skymtar till höger efter första bergskammen.

#4

#5

Håkan är stolt efter att ha bestigit en klippa. Fast han gick ju runt till höger förstås.

#6

Samma klippa, annan vinkel.

#7

#8

#9

#10

Fjordarnas land

Femte dagen på höstens resa i Norge. Kosan styrdes nu mot inlandet efter en dag på Runde i yttersta havsbandet. Närmare bestämt reste vi mot Geiranger med hjälp av två färjor, en mellan Sæbø och Lekneset samt en mellan Hellesylt och Geiranger. Den sista gick bara var tredje timme och lämnade precis färjeläget när vi kom till Hellesylt. Vi funderade på hur vi skulle fördriva tiden. Det behövdes inte så lång stunds eftertanke innan vi bestämde oss för att köra en liten väg in i en dal söderut till en plats som heter Vollseter. Vi fick också tid för att vandra en stund längs en å med härliga höstfärger runt om.

#1

Längs vägen från Runde.

#2

Vid färjeläget i Lekneset.

#3

Längs Norangsfjorden.

#4

Norangsdalen. Fjolårssnö i september.

#5

Norangsdalen.

#6

Vollseter söder om Hellesylt.

#7

Vollseter.

#8

Från färjan mot Geiranger. Stenansikte!

Runde på hösten

Fågelön Runde, som ligger lite sydväst om Ålesund i Norge, är förstås mest besökt i häckningstid, d.v.s. på försommaren. Ön är särskild känd för sina stora mängder lunnefåglar. När kompisen Håkan och jag hade en höstvecka i Norge, så tyckte vi ändå att det var värt att åka dit, när vi var någorlunda i närheten.

Vi ångrar inte besöket. Platsen är mycket vacker och vi hade en fin vandring upp på berget. De mest spännande fåglarna vi såg var ett gäng örnar, både kungsörn och havsörn. När vi satt längst upp på klippan kunde vi ibland se örnarna segla under oss.

#1

Utsikten "bakåt" i stigningen upp från den lilla byn.

#2

#3

Fåren betar överallt och det är förvånande hur de klarar de branta klipporna. Ibland är de långt ute i stupen.

#4

Örnarna var det mest intressanta vi såg i fågelväg.

#5

#6

Ett av Rundes berömda fågelberg.

#7

Undrar hur mycket fåren njuter av det storslagna landskapet?

#8

#9

Håkan och jag tar en sista fika innan vi går ner till bilen. Ännu en härlig norgedag i vackert väder!