Nötskålen

Den gamla nötskålen, som jag minns från mitt föräldrahem, Gustavslund i Norra Misterhult , togs fram vid jul och var placerad i finrummet, på ett litet fint runt bord. Finrummet användes bara vid högtidliga tillfällen, midsommar, jul, nyår, större kalas och vid ett husförhör, som jag kommer ihåg. Under den kalla årstiden fick det eldas rejält i kaminen och särskilt under jul- och nyårshelgen för att få upp värmen, det tog lång tid med många vedinlägg och det tog hårt på den inburna veden. En speciell och trivsam doft spreds i rummet allteftersom temperaturen steg och rumsfukten försvann. Far skötte eldningen i finrummet, ett rum som det "sitter i väggarna" om alla kalas och festligheter av alla de slag som ägt rum, oftast dokumenterades i "skrivkrampsbenägna" gästboken, ibland glömdes den förstås att tas fram. 
Vedboden låg som tur var ganska nära till bostadshuset och det var förstås inte roligt att bära in ved, när det var kallt, vinden ven och snön yrde där ute. Det var inte mycket att välja på, man ville ju själv inte frysa, dessutom var det angenämnt att sitta inne och kuraskymning och höra hur det sprakade i spisen, höra klockans pendel, efter ett väl förrättat arbete. Det heter som bekant, att veden värmer flera gånger.
Under sena kvällen blev det jämmer på att det blivit alldeles för varmt i rummet ("hett så det loade") och en allmän uppmaning att inte lägga in mer, det fick till och med vädras, fastän det kändes hånt att släppa ut den goe spisvärmen, som det kämpats med hela dagen.
Ibland togs även också ett värmeelement fram, där elementen blev röda som en grill.
Jag vet aldrig att det var brist på någon ved, den räckte alltid till, vedbon var lagrad för i regel två säsonger med ren björkved, finhuggen och väl lavad. Det var också noga med att det fanns tänneved och spetor tillhands, för att det skulle ta sig lätt om mornarna. 
Eftersom det inte fanns någon elspis i min barndom, eldades det i en järnspis med järnringar hela året för matlagning och varmvatten till hushållet, så det gick åt ved även på sommaren. Järnringarna kunde tas bort, så att speciellt utformade grytor fick mer kontakt med värmen. Ovanför spisen och i skorsten fanns ett spjäll, där matosen drogs ut, draget reglerades via en kedja.
När det var vinter togs skidorna in med viss övertalning och spändes mellan krokhållaren och spisen för att få fina framböjar, blev extra bra om man hängde en tyngd baktill på skidorna, oftast ett par stövlar. Såg alltid imponerande ut med fina böjar. 
Trots att innanfönstern var tätade med vadd och fönsterremsor och smyckat med eterneller blev det kallt framåt morgontimmarna. Vid långvarig och sträng kyla blev det rimfrost på rutorna, även invändigt och i fastun frös laken till lutfisken.
Skålen är tillverkad i björk och inhandlades av min farbror, Johan Andréasson, (1894-1948).
Det tillhörde också en originell nötknäppare, med formen av en gubbe och en i metall. När det var julkalas kom även gästboken fram och placerades på det lilla bordet tillsammans med diverse tilltugg, och tobak, bl.a. cigariller.
Vi hade också en orginell julbelysning, med formen som en julkärve som var placerad på en rund svart hållare där flera, (minst sju) adventsljus satt på höga stänger.

Nötskålen som omtalas i texten.

Det var en liknande nötknäppare som också användes.

Nötknäppare i trä, men inte den som omtalas i texten.

Pipa som hängde som prydnad i finrummet.

Det var en sådan kamin det eldades i vid festliga tillfällen, och extra
spännande och högtidligt på julafton. Tomten fick ju inte frysa.  
Jag kommer också ihåg att det blev en speciell lukt i rummet, inte av
rök, utan en känsla av feststämning.

Lutfisken
"Än i dag kan vi nordbor chockera våra utländska gäster bara genom att beskriva proceduren för lutfisk. 
Entusiastiskt berättar lutfiskälskarna om en torkad fisk som blötlägges en vecka i ett stort kar.
Sedan tas fisken upp, baljan rengörs och botten täcks med släkt kalk. Inför allt mer tvivlande åhörare fortsätter beskrivningen med själva luten som
görs av kristallsoda, som inte skall förväxlas med kaustiksoda, samt vatten så det täcker fisken.
Efter en vecka är fisken så mör att man lätt kan köra ett finger genom den.
Ytterligare två veckor ska fisken ligga i blöt i enbart vatten innan den är färdig 
att kokas".

Lutfisk

Litteratur 
Kristina Li Olls: Så åt och drack man förr ... Bokförlaget Settern