Nötskålen och Julafton

Den gamla nötskålen, som jag minns från mitt föräldrahem på Gustavslund i Norra Misterhult, togs alltid fram vid jul och var placerad i finrummet på ett fint litet runt bord. Vid stora kalas skulle det också bjudas på tobaksvaror, som var placerade på det runda bruna bordet.Till nötskålen fanns också en speciell nötknäppare som hade formen av en liten gubbe, i fint snidat trä.
Finrummet med sitt fina burspråk, användes vanligtvis  bara vid högtidliga tillfällen, midsommar, jul, nyår, konfiramation,  större kalas och vid ett husförhör, som jag kommer ihåg. Under den kalla årstiden fick det eldas rejält i vedkaminen och särskilt under jul- och nyårshelgen för att få upp temperaturen, det tog lång tid med flera vedinlägg och det tog hårt på den inburna veden. En speciell och trivsam doft spreds i rummet allteftersom temperaturen steg och rumsfukten försvann. Far skötte eldningen i det vackra finrummet, ett rum som det "sitter i väggarna" om alla kalas och festligheter av alla de slag som ägt rum, oftast dokumenterade i skrivkramps benägna gästboken, ibland glömdes den förstås att tas fram (till gästernas lättnad!). Det var heller inte ofta det var upptänt i rummet, bara vid festligtheter, man skulle helt enkelt släcka efter sig, - bara tänt i rummet man vistades i.,
Det fanns ett vägguttag i rummet, placerat vid burspråket, en vanlig elinstallation på den tiden - en lampa mitt i taket och ett vägguttag.
På julafton var det traditionsenligt dopp i grytan vid middagstid, det var lite speciellt att doppa vörtbrödet (grovbröd med russin och vörtkrydda) i skinkspadet, smakade också gott med kokekorven och kokeköttet. Innan jul köptes det in en slaktad gris, från Konsum i Timsfors. Under Annandagen, seververades lutfisk med Colmans starka senap. Måltidsdrycken var svagdricka, inhandlat av drickabilen, som körde regelbundet, liksom brödbilarna. Till vardags dracks det "drickasup", bestående hälften av svagdricka och mjölk.
Under eftermiddagen kom alla hem och det dukades upp till ett njutbart och hemlagat  julbord med julens alla delikatesser, julskinka, julkorv, prinskorv, pressylta, kalvsylta, löksill, köttbullar, grönkål, brunkål, rödkål, sillsallad och Janssons frestelse som intogs innan tomten förväntades att komma. Och, det var en klar fördel, eftersom det blev rätt stökigt av allt papper det blev från alla julklapparna och leksakerna skulle förstås undersökas och lekas med under kvällen. Julpappret gick noga igenom innan det kastades, någon liten paket hade ju kunnat komma i papperet. Det vackraste pappret sparades, och figurerna klipptes ut och klistrade med potatismjöl på kakelplattorna ovanför spisen.
Vi visste givetvis att tomten skulle komma, vi hade ju alla varit så snälla, och särskilt innan jul... Med glittrande och drömmande ögon och en evig längtan kom tomten förstås och dessutom ända från Nävragöl i Blekinge. Jag vet aldrig att far var hemma när tomten knackade på..., han var alltid ute just då, och köpte en kvällstidning, vit lögn!
Under sena julaftonskvällen blev det jämmer, för att det blivit alldeles för varmt i rummet, "hett så det loade" och en uppmaning att inte lägga in mer, det fick till och med vädras, fastän det kändes hånt att släppa ut den goe spisvärmen, som det kämpats med under stora delar hela dagen.
Jag kommer inte ihåg att vi var på julottan någon gång, som började tidigt på morgonen, kanske redan kl. 05.00.  
(Ibland togs även också ett värmeelement fram, där elementen syntes och blev röda som en grill).
Vedboden låg som tur var ganska nära till bostadshuset och det var förstås inte roligt att bära in ved, när det var kallt, vinden ven och snön yrde runt knuten. Det var inte mycket att välja på, man ville ju själv inte frysa, dessutom var det angenämt att sitta inne och kura skymning och höra hur det sprakade i spisen och höra Amerikaklockans pendel ticka på, efter ett väl förrättat arbete. Jag vet aldrig att det var brist på någon ved, den räckte alltid till, vedbon var lagrad för i regel två säsonger med ren björkved, finhuggen och väl lavad. Man fick ju hjälpa till att såga ved på sommaren, och det var viktigt att "föra" på rätt sätt, inte dynga på, dvs att "hänga" på sågen. Som liten var jag glad för att spika lite varstans, vid ett tillfälle hade jag spikat åtskilliga spik i huggkubben. Far gjorde till och med ett skåp där verktygen skulle låsas in, men han förmådde inte att låsa in verktygen, jag fick hållas!
Det var också noga med att det fanns tänneved och spetor tillhands, för att det skulle ta sig lätt på morgonen. 
Eftersom det inte fanns någon elspis i min barndom, eldades det i en järnspis med järnringar hela året för matlagning och varmvatten till hushållet, så det gick åt ved även på sommaren. Järnringarna kunde tas bort, så att speciellt utformade grytor fick mer kontakt med glöden. Ovanför spisen och i skorsten fanns ett spjäll, där matosen drogs ut, draget reglerades via en lång kedja. Det var kokkaffe som gällde, så det fick eldas var gång det skulle serveras kaffe och varmvatten till disken. Far skulle alltid dricka fatakaffe och en sockerbit till, det svalnade fortare om det hälldes på kaffefatet och med en sockerbit mellan tänderna sörplades kaffet från fatet. Det var också lite speciellt med snuset, det blandades till av hälften General och Ettan, och på den tiden var det ovala dosor, det fanns också möjligheter att köpa snus i lösvikt.
Under högsommaren fanns det också tillgång till ett fotogenkök med två hällar, när man skulle varma vatten och koka kaffe. Vid all bakning, fick det förstås eldas i spisen.  I vedspisen fanns det också en vattenbehållare, som värmdes upp vid eldningen och användes bl.a. vid diskning. 
När det var vinter togs skidorna in med viss övertalning och spändes mellan krokhållaren och spisen för att få fina framböjar, blev extra bra om man hängde en tyngd baktill på skidorna, oftast ett par stövlar. Såg alltid imponerande ut med fina skidböjar. 
Trots att innanfönstern var tätade med vadd och fönsterremsor och smyckat med eterneller blev det kallt framåt morgontimmarna. Vid långvarig och sträng kyla blev det rimfrost, frostrosor på rutorna och i fastukvisten frös den avvattnade lutfisken.
Skålen är tillverkad i björk och inhandlades av min farbror, Johan Andréasson, (1894-1948).
Det tillhörde också en originell nötknäppare, med formen av en gubbe och en mer vanlig i metall. När det var julkalas kom även gästboken fram och placerades på det lilla bordet tillsammans med diverse tilltugg, och tobak, bl.a. cigariller.
Vi hade också en originell julbelysning, med formen som en julkärve som var placerad på en rund svart hållare med adventsljus som satt på höga stänger.
Första Tv:en, nya folkmöblen, köptes av Gustav 1959, och placerades först på Gustavs rum på andra våningen, vilket blev lite förtrångt,  flyttades därför ner till första våningen snart. Första Kalle Anka sändes 196o. 

Nötskålen som omtalas i texten.

Det var en liknande nötknäppare som också användes.

Nötknäppare i trä, men inte den som omtalas i texten.

Pipa som hängde som prydnad i finrummet.

Det var en sådan kamin det eldades i vid festliga tillfällen, och extra
spännande och högtidligt på julafton. Tomten fick ju inte frysa.  
Jag kommer också ihåg att det blev en speciell lukt i rummet, inte av
rök, utan en känsla av feststämning.

Lutfisken
"Än i dag kan vi nordbor chockera våra utländska gäster bara genom att beskriva proceduren för lutfisk. 
Entusiastiskt berättar lutfiskälskarna om en torkad fisk som blötlägges en vecka i ett stort kar.
Sedan tas fisken upp, baljan rengörs och botten täcks med släkt kalk. Inför allt mer tvivlande åhörare fortsätter beskrivningen med själva luten som
görs av kristallsoda, som inte skall förväxlas med kaustiksoda, samt vatten så det täcker fisken.
Efter en vecka är fisken så mör att man lätt kan köra ett finger genom den.
Ytterligare två veckor ska fisken ligga i blöt i enbart vatten innan den är färdig 
att kokas".

Lutfisk
Vörtkrydda
Dopp i grytan

Litteratur 
Kristina Li Olls: Så åt och drack man förr ... Bokförlaget Settern