Bilder, tankar, funderingar...kanske lite hårdrock också.

Rockstad Falun, del 1 fredag 17/8

Efter ett litet uppehåll i bloggandet passar det fint att komma igång med lite konsertbilder från Rockstad Falun. Festivalen på hemmaplan som växer för varje år. Festivalen hålls på Lugnet i Falun och jag måste säga att det är en perfekt plats för detta arrangemang. Gott om plats och med en ås eller kulle hur man nu ser det mitt emellan båda scenerna är sikten god även om man står lite längre bak.

Nej nu till det viktiga, hur bra var musiken, banden. Jag inledde kvällen med att åka dit lagom till att tyska Iron Savior skulle gå på. Tog plats med kameran redo och blev fundersam när bandet kom ut på scen...det där är ju inte Kai Hansen...är det här verkligen Iron Savior? Två dagar senare insåg jag att Kai Hansen har inte spelat med Iron Savior sedan 2001...bra start, järnkoll :-) Sångare och grundare av bandet är Piet Sielck och han är den enda av medlemmarna som påminner om en hårdrockare. Basisten och den andre gitarristen ser ut som de till vardags jobbar på en sån där data-butik som fortfarande skyltar med tomma Windows-xp kartonger i skyltfönstret. Trots detta, det är tight och välspelat och när Heavy Metal Never Dies kommer tänder publiken till lite extra. Det är tysk powermetal helt enkelt och man vet vad man får.

(klicka på bilderna för bästa upplösning)

Piet Sielck - Iron Savior

Nästa akt är amerikanska Iced Earth som jag verkligen sett emot att se live. Som med alla band som bytt sångare finns farhågor att det inte ska låta som vanligt så att säga. Tidigare sångaren Matt Barlow var Iced Earth för mig. Nya sångaren Stu Block låter dock ganska lik Barlow i många lägen.

Stu Block - Iced Earth

Men det håller inte riktigt, det lyfter helt enkelt inte. Iced Earth typ av musik blir lätt "brötig" ljusmässigt. På ett studioalbum kommer det istället bättre till sin rätt. Stu Block gör ändå ett godkänt försök att lyfta bandet då bland annat gitarristen och bandets grundare Jon Schaffer ser ganska loj ut.

Jon Schaffer - Iced Earth

Sen är det dags för Danko Jones, bandet som jag i stort sett aldrig lyssnat på. Men nu har jag lyssnat detså mer. Danko Jones överraskar verkligen med härlig rock n roll och en påtaglig spelglädje.

Danko Jones - Danko Jones

Danko Jones skapar direkt en kontakt med publiken som gör att man bara står och ler. Det är energi, det är välspelat med en stor portion självförtroende.

John JC Calabrese - Danko Jones

Danko Jones - Danko Jones

Sist ut är danska D-A-D som jag lyssnat väldigt mycket på genom åren. No fuel left for the pilgrims och Riskin´it all har snurrat många varv. Men det är i stort sett de enda album jag lyssnat på, och de kom för över tjugo år sedan. Hur håller de idag?

Jesper Binzer - D-A-D

De håller! Det är förmodligen en av de bästa konserter jag sett. Jesper Binzer sjunger med en röst som om det fortfarande vore 1989. Brorsan Jacob Binzer hanterar gitarren med en sån känsla att han utan problem skulle kunna köra tio minuters solon utan att man skulle tröttna.

Jacob Binzer - D-A-D

Sen har vi mannen med de två-strängade basarna, Stig Pedersen. Jag vet inte hur många basbyten han hinner med men det är många.

Stig Pedersen - D-A-D

Han kör sitt egen race genom hela konserten med konstanta poser. Det är underbart att se. D-A-D underhåller, och publiken är med på noterna. När klassiker som Sleeping my day away och Laugh n' a half är det riktigt härlig stämning.

Jesper Binzer - D-A-D