Ett fredagsporträtt

En bild innan läggdags. Min son Emil kom fram och frågade om vi inte skulle plåta. Baktanken är naturligtvis att se på traktorfilm innan och efter. Det gör vi sa jag, som så många fredagar förut. Här kvällens fredagsporträtt:

(klicka på bilden för bästa upplösning)

Jag och min gitarr...

...den där gitarren som är min alldeles egna men som jag inte hunnit lära mig spela på. Denna fredag slutade som många fredagar. Efter god mat och mys i soffan dröjer det inte länge innan hela huset har somnat. Jag som är en kvällsmänniska hamnar då allt som oftast i min studio. På med musik och ibland bara ta det lugnt framför datorn men ofta hamnar blixtarnas strömbrytare på on. Vem ska man då fotografera klockan halv tolv en fredagskväll när alla sover? Sig själv såklart, eller såklart, så klart är det inte men det blir så ändå. Så nu var jag där igen, självporträtt, som är så svårt. Testade utan min gitarr, men nej jag måste ha gitarren. På något sätt drömmer jag väl om den rocker jag aldrig blir. Jag konsumerar stora mängder musik, men kan inte spela något själv, får bli ändring på det. Det har jag visserligen sagt till mig själv i tjugo år nu men nån gång är det väl dags. Nedan följer resultatet av kvällens kämpande att få till en bild som representerar det jag aldrig blir, en cool rocker :-) Under kvällens slit ackompanjerades jag av Aldo Novas självbetitlade album från 1982, fantastiskt bra!

Arkiverat: Tyfors Krutfabrik.

Vissa platser, eller rättare sagt bilder från vissa platser känns ibland för intressanta för att bara ligga lagrade på en disk. Dessa bilder från Tyfors Krutfabrik är från maj 2010. Krutfabriken har stått tom och övergiven i 60 år. En plats där man verkligen kan känna historiens vingslag. Jag läste en artikel i Dala Demokraten från 2009 om när Svt var på platsen för att spela in ett avsnitt ur serien Hemliga Svenska Rum, hur de som var med vid inspelningen, bland annat från Dalarnas Museum, förfärades över hur detta industriminne står övergivet och öppet. Dokumenten som ligger utspridda har nu börjat plockas undan. Att vara på en plats där allt lämnats orört skapar en intressant känsla, en nyfikenhet, om vad som hände, varför det lämnades som det gjorde. I samma ögonblick denna orörda, av tiden förfallna plats börjar städas upp, har känslan av nyfikenhet i ett ögonblick försvunnit. Jag känner inget intresse att åka till ett museum eller liknande för att ta del av historien om Tyfors Krutfabrik. Artikeln i Dala Demokraten avslutas med frågan vem som skriver historien om Tyfors Krutfabrik? Den har en gång redan skrivit sig själv, men till stor del raderats den dag "städpatrullen" kom dit. När man besöker en sådan här plats lämnar man inga fotspår. Naturligtvis finns det de som lämnar rejäla fotspår, vilket är synd, men om femtio år är dessa fotspår också historia. Nu finns delar av denna fabrik i plomberade bergrum, vilket är förståeligt ur säkerhetssynpunkt. Men innehållet, låt det vara!

Cykel: Kelme verkar vara tillbaka...

och satsa på yngre, starka slätåkare inför vårens klassiker. Den här förmågan gör debut på klassiska Ronde Van Vlaanderen i April...eller nej, det gör han inte, men en dröm jag har är att åka ner och fotografera någon av klassikerna. Varför inte ovanstående eller Paris-Roubaix. Som förberedelse kan man ju alltid låtsas att det är av de stora cyklisterna som man just fotograferat. Men vem vet, lille Arvid här kanske blir en storcyklist, vem vet.

Självporträtt - bilden av mitt inre...

...inte den bild jag nödvändigtvis ser när jag tittar på mig själv i spegeln, utan mer den bakom. Läste blogginlägget av mannen med de fränaste självporträtten som handlade om just självporträttet, bilden som, enligt mannen med de fränaste självporträtten, är en spegel av en människas inre. Noga genomtänkt för att förmedla till andra vem hon är. Jag har ett otal gånger stått i min studio med kameran på ett stativ och tagit självporträtt. Mest kanske för att testa olika ljussättningar osv., men man kanske får ett bra självporträtt på köpet. Jag har i princip aldrig lyckats. Vad är det jag inte har lyckats med? Det kanske är just att förmedla vem jag är. Bilderna ljuger helt enkelt...så där ser inte jag ut, eller jo det är ju precis det jag gör, jag tänker då inte visa den bilden för någon annan. Kanske handlar hoppet om det perfekta självporträttet i själva verket om hybris, om hur man egentligen ser ut, det blir inte bättre helt enkelt.  Andra kanske skulle säga...åhh vilka fina bilder, mamma åtminstone, men själv är man aldrig riktigt nöjd. Ett knep är då att gömma sig bakom något, en pose, en grimas eller varför inte en gitarr. Då förflyttas fokus något från människan till vad det nu är man gömmer sig bakom. Mycket lättare att skapa den där känslan, bilden av sig själv, som man vill förmedla. Annars är det alltid bra om man har ett dramatiskt utseende, då behövs inga andra attiraljer. Jag har inget dramatiskt utseende. Jag måste ha någonting för att förstärka bilden som förmedlar vem jag är. En gitarr, som jag inte ens kan spela på, har inte fått tid, men det är ju jag :-)

För ett tag sen tog jag nedanstående bild. Vet förövrigt inte om den är direkt noga genomtänkt, men det är bilden av mig, som till betraktaren förmedlar...ja vadå?