Självporträttet - en egen workshop i kritisk granskning

Jag fotograferar väldigt många porträtt på ett år. Många porträtt utspridda på flera tillfällen. Det vill säga att jag behöver inte så många bilder från varje session innan jag känner mig nöjd. Självporträtt fotograferar jag vid väldigt få tillfällen men det blir desto fler bilder, beroende på att jag aldrig blir nöjd. Den kritiska granskningen är i det närmaste destruktiv...men kan man lära sig något av den? Vad är det jag inte gillar med en vinkel på armen, blicken, storleken på överarmen, magen osv när det är jag själv som sitter på den där stolen? Saker som i många fall passerar den slutliga granskningen om det är någon annan som sitter där. Förmodligen av den enkla anledningen att det inte är något problem, det ser helt rätt ut, det ser snyggt ut, men inte när man som åskådare ser sig själv. Det är nog bara så att man inte ska fotografera sig själv som om det vore det enklaste i världen. Men det är ganska kul ändå. Min fru frågade om det kommer att bli en sån där bild där man inte känner igen mig och jag ska se så där arg och hård ut. Nej då, det är bara den vanliga jag med min inre dröm, att vara den rocker jag aldrig blir. Hur gick det då med den kritiska granskningen, det gick bra jag passerade och fick bli publicerad. I bland ska man ha tur :-)

(klicka för bästa upplösning)

2014-03-11 12:42   Heléne Alklid

Grymt snygg bild!

Besvara

Svar från Erik Birgerson 2014-03-11 22:30

Tack kul att den gillas :)

Svara