Mitt självförtroende vacklar och det blev en lång natt utan sömn. Domaren har oftast (jag säger oftast) rätt då det är mänskligt att någon gång missa och tyvärr drabbades jag denna gång. Men sånt är livet. Jag får försöka komma över detta. Livet måste gå vidare. Jag har pratat med min fru om den uppkomna situationen och hon säger att hon ganska snabbt förstog att något hänt när jag kom hem från fotoklubben. Jag var inte mitt vanliga triumferande jag. Hon säger att jag blivit tyslåten och jag liksom ser igenom henne och riktar blicken långt bort och tycks tänka på annat än att vara närvarande. Bara på några dagar har jag sjunkit djupt in i depressionen. Som salt i såret sa min fru så sent som idag att om jag inte rycker upp mig blir det skillsmässa. Jag måste nog ta professionell hjälp om jag ska få någon rätsida på livet. Jag undrar om domaren verkligen förstår vlket ansvar man har. För allas väl skulle jag vilja att domaren alltid har rätt.

Anade att det skulle gå så för Björn. :-)) Klubben kan väl sponsra hans terapi. HAn är ju kassör så han får ansöka om pengar till sig själv