Susan Sontag

Jag trodde att det skulle vara lätt att skriva om Sontag och hennes bok "Om fotografi" (1977). Det är en bok som innehåller ett antal artiklar om fotografering och mycket referenser till kända fotografer och deras verk. Jag har inte hittat några senare verk av Sontag om fotografering. Från 1990 och fram till sin död 2004 levde hon tillsammans med fotografen Anne Leibovitz. Sontag var Leibovitz mentor och kritiker under nästan femton år.

Problemet med att skriva om boken "Om fotografering" är dess bredd. Den beskriver Sontags tankar kring fotograferandet. Hon skriver ganska mycket om att fotograferande kan ta över från den genuina upplevelsen och begränsa den till ett sökande efter det fotogeniska, genom att omvandla upplevelsen till en avbild, en souvenir. Resandet blir en strategi för insamlande av fotografier. Det är därför människor med en hård arbetsetik tycker om att fotografera- tyskar, japaner, amerikanare. Hon skriver också om förhållandet mellan fotografi och måleri, det är ju en lång resa som kan vara intressant att följa sedan de första bittra strider. För Baudelaire var fotografin måleriets "dödsfiende", men till sist åstadkom man ett stilleståndsavtal enligt vilket fotografin ansågs vara måleriets befriare.

 "Om fotografering" var den första mer teoretiska bok om fotografering som jag läste, det var nog någon gång i slutet på 80-talet. Jag läste om boken för något år sedan när jag började fotografera mera allvarligt. Det är en bok som jag rekommenderar till alla som vill ha lite tankar kring det här med fotografi, den innehåller också en mängd referenser till fotolitteraturen. Men det är inget som jag kan sammanfatta i ett blogginlägg.

Återstår då att fundera över varför jag tycker att boken är bra. Jag tror att det är just bredden, det är absolut ingen lärobok utan en personlig betraktelse. Den sätter igång många tankar och funderingar kring fotograferande. Boken är hyfsat lättläst och går att få tag på än idag.

Jean Baudrillard

Baudrillard är en radikal, svårtolkad fransk filosof, som i många fall har sagt och skrivit en del nonsens. Jag hade ändå tänkt skriva något om honom och då bara de texter som berör fotografi. B. fotograferade en del och några av hans foton finns på nätet. Det som jag tycker är spännande med honom är diskussionen av kopplingen mellan fotografiet och verkligheten. Här kommer ett citat, som knyter an till Barthes och är skrivet kring sekelskiftet:

The last violence done to the image - the very final violence - is the technological one : electronic and computerized, synthetic images issued from numerical combination, combined and reworked on the surface of the screen. It is the end of the imagination of the image itself. of its fundamental illusion, because in the syntheticoperation the referent no longer exists, and the real has not even time to take place as it is immediately produced as virtual reality. No direct capture of the picture anymore, no presence of a real object in an irrevocable moment and face-to-face, which constitutes the magic of photography and of the image generally as acting, as singular event - last glimmer of reality in a world devoted to hyperreality. Nothing left in the synthetic image of this "punctual" enactitude, of this "punctum" in time (to quote the expression of Roland Barthes) which is the caracteristic of the analogous image. While the photo testify of an absence that something really took place, but according to Barthes now went away for ever, today the photo, the genuine analogous photograph, would rather testify of a presence, of an immediate presence of the subject to the object- what does not happen anymore in the computerizing of images. Ultimate challenge to the synthetic order which is now overwhelming us. The relation of the image to its referent raised already a lot of problems, those of representation. But when the referent is out of the field, and there is actually no representation anymore, when the real object has disappeared into the technical programming of the image, when the images are pure artefacts does not reflect anyone or anything, and does not even go through the phase of the negative - can we still speak of an image ? Are in fact televisual, numerical and virtual images images at all ? Our real world of images will soon cease to exist, and our consumption of images itself will be virtual.

Som jag uppfattar texten ovan så går han vidare från Barthes och drar slutsatser om vad den digitala tekniken innebär för relationen foto-verklighet. Hans slutsatser är onekligen radikal, han var lite av en posör, men en uns av sanning tycker jag ändå finns där. det är i varje fall en spännande vinkling.

Om du skulle vilja rota mer i vad Baudrillard sagt om bilder så finns de två länkar här:

http://www.egs.edu/faculty/baudrillard/baudrillard-the-violence-of-the-image.html

http://www.ctheory.net/articles.aspx?id=126

Min egen känsla är att under det ganska teoretiska snacket hos B. finns det intressanta tankar om hur foton fungerar i vårt samhälle. Det är kanske intressantast för den som vill ta "samhällskritiska" bilder. Jag sysslar inte med sådan fotografering, men jag ser sådana bilder nästan dagligen och det är i det sammanhanget som jag tycker att Baudrillards teorier är spännande.

Om du tittar på mina egna bilder så ser du att det mesta är naturbilder och varken Baudrillard eller Barthes har skrivit ett ord om sådana bilder. Den grundläggande frågan om fotots förhållande till verkligheten tror jag ändå är densamma även för att vackert naturfoto.

"Det ljusa rummet-tankar om fotografiet" Roland Barthes (1979)

Roland Barthes bok tycker jag ger intressanta vinklingar på vad ett fotografi är. I detta inlägg ska jag sammanfatta vad jag har fått ut av att läsa den boken.

Barthes fråga var "jag ville till varje pris veta vad fotot var 'i sig', hur det egentligen skiljer sig från andra bilder". Barthes var inte fotograf, utan han analyserade hur han själv förhöll sig till bilder. I bokens näst sista avsnitt har han funnit svaret: " Fotografiets noem är enkelt och banalt, det saknar allt djup: 'Det var'...fotografiet är ett överdrivet, fulladat bevis, som om det var en karikatyr, inte av ansiktet(tvärtom), men av själva sin existens. Bilden är en objektets frånvaro. Men vad jag sätter upp i Fotografiet är inte bara objektets frånvaro, utan också, på samma gång och med samma betydelse, att detta objekt faktiskt har existerat och att det fanns på den plats där jag ser det. Det är i detta som det vansinniga ligger...Fotografiet är för mig ett egendomligt medium, en ny form av hallucination... alltså en vansinnig bild, ingniden med verklighet."

"Samhället bemödar sig om att kuva Fotografiet, att dämpa det vansinne som hela tiden hotar att explodera i den som betraktar ett foto. För att klara av det har det två medel till sitt förfogande.

Det ena består i att göra Fotografiet till en konst, för ingen konst är galen...Fotografiet kan faktiskt vara en konst, nämnligen när det saknar allt vad vansinne heter, när dess noem är glömt (saknar mening kopplat till verklighet, helt abstrakt, min tolkning)

Det andra sättet att tämja Fotografiet är att göra det till något allmänt, ett massfenomen som är så banaliserat att det inte längre kan skiljas från andra bilder och därmed inte heller kan hävda sin särart, sin skandal och sin galenskap i förhållande till dem. Det är vad som händer i vårt samhälle, där Fotografiet i sin tyranni krossar alla andra bilder..."

Den för mig centrala tanken i boken finns i följande citat, som jag delvis hade med mitt förra inlägg:

Det som jag lite i förbigående och under sken av att det gällde en metod hade upptäckt redan i början, nämligen att varje foto på något sätt finns med i sin egen referent, skulle jag senare komma att upptäcka på nytt, eller rättare sagt, som något nytt, i och med att jag slogs av bildens sanning. Från och med det ögonblicket blev jag tvungen att acceptera att blanda två röster, nämligen banalitetens (att saga det som alla redan ser och vet) och egenartens (att fylla denna banalitet med kraften i en känsla som var bara min). Det var som sökte jag ett verb som saknade infinitiv och som vi inte skulle stöta på annat an böjt i både tempus och modus.

Jag var först och främst tvungen att försöka se, och därmed också om möjligt kunna säga (även om det i sig är enkelt), på vilket sätt Foto­grafiets Referent skiljer sig från referenten i övriga avbildningssystem. Det jag kallar den "fotografiska referenten" är inte det fakultativt verkliga ting som en bild eller ett tecken hänvisar till, utan det med nödvändighet verkliga ting som har placerats framför kameraobjektivet och utan vil­ket inget fotografi skulle vara möjligt. En målning kan låtsas återge verkligheten utan att någonsin ha sett den. Det talade ordet kombinerar olika tecken som vart och ett förvisso har sina referenter, men den sortens referenter kan vara och är oftast "chimärer". Men till skillnad från när det handlar om sådana imitationer kan jag så fort det gäller ett Fotografi aldrig neka till att tinget en gång fanns där. Verkligheten och det förgångna glider samman. Och eftersom detta krav inte gäller något annat an Fotografiet, måste man kunna anse det som Fotografiets väsen, dess noem. Det som styr mitt medvetande när jag ser ett foto (filmen lämnar vi därhän så länge) är varken Konst eller Kommunikation, utan Referensen, det grundläggande för Foto­grafiet.

Fotografiets noem måste därför kallas ""Det-var"\ eller ännu hellre: det Omedgörliga.

Boken skrevs för knappt 30 år sedan. Fotografier var vanliga och ansågs representera sanning, även om fotots förhållande till verkligheten hade diskuterats flitigt, men i ganska snäva kretsar. Nu tenderar vi att ha en mer skeptisk inställning till förhållandet mellan bild och verklighet. Begreppet virtuella världar är allmänt kännt och foton behöver ju inte längre ha någon referent i den verkliga världen, det kan ju helt referera till ett virtuellt objekt. Med lite jobb i datorn så kan vi skapa bilder som har mycket lite gemensamt med den verklighet som bilden refererar till. Att ta bort eller lägga till element i ett foto är ok för de flesta om man bara talar om det. På så sätt har Fotografiet närmat sig andra uttryckssätt, som text och måleri. Det gör att Barthes diskussion om det vansinniga i ett Fotografi idag känns mindre intressant.

Men de flesta fotografier tas ännu idag med ambitionen att avbilda verkligheten så Barthes analys av Fotografiet är ännu giltig. Den har i varje fall fått mig att tänka lite mer om vad ett foto är. Mina foton är ett uttryck för vad jag såg, just då, på den platsen. Sedan kan jag när jag sitter framför datorn se andra saker än när jag tog bilden, och jag kan i efterhand uppleva "det som var" på ett annat sätt än när jag var där och du som eventuellt ser en bild som jag har tagit upplever ännu något annat. Med dagens teknik så kan detta ske snabbt och utan en enorm hantverksskicklighet och en massa tid. Detta motsäger inte att de tar tid och talang för att bli en bra fotograf. Men att ta bilden går, skenbart, enkelt. Det är nog det som är kärnan i fotograferandets tjusning, för mig.

Varför denna blogg?

Så tog jag steget till att börja skriva offentligt om fotografering. Tanken har växt fram under det senaste året då jag har tagit mer och mer egna bilder samt använt en del tid för att titta på andras bilder och läsa tankar kring detta att fotografera.

Det kommer att bli en del teoretiska funderingar. Jag har läst och läst om Susan Sontag, Roland Barthes och Jean Baudrillard samt diverse inlägg på olika webbplatser. Jag kommer att lägga ut en del citat med egna kommentarer och se om någon nappar. 

Man kan undra varför man måste ha ett motiv för att fotografera. Mitt allra största fritidsintresse är segling som tar mycket tid, är dyrt, obekvämt och tidvis farligt. Jag har aldrig frågat mig varför jag seglar. Jag är bara seglare! Jag började när jag var 14 år och det har blivit 45 säsonger, men är fortfarande lika kul.

För många räcker det kanske med att svara på samma sätt vad gäller fotografering? Det är kul! Jag är fotograf, jag vill uttrycka mig genom bilder. Jag har valt att krångla till det en del för egen del. Du behöver inte göra så.

En skiss på mitt eget svar är ändå att jag blir glad av att fotografera. Jag blir ofta glad när jag kommer hem och läser in bilderna i datorn och börjar granska dem. Den omedelbara återkoppling som är möjlig med den digitala tekniken har betytt mycket för min egen nytändning. (Jag har fotat tidigare och stått en del i mörkrum). Ett annat motiv är att andra människor ser mina bilder och berörs, det kan vara vänner eller medlemmar på fotosidan. Det är fortfarande så pass nytt för mig att lägga ut bilder att jag blir glad för varje kommentar. Det tredje motivet är att jag blir en mer skärpt betraktare. Att gå runt med kameran liknar lite att vandra med ett barn eller med någon som man är förälskad i och vill visa en del av världen för. Många har skrivit om det motsatta, att fotografens blick blir stereotyp eftersom den 3 dimensionella världen som också har ljud och lukter ska fångas på en 2-dimensionell bild, men jag har inte kännt det som ett hot. Det fjärde är att dokumentera något vackert, intresseväckande, ovanligt eller roligt.

Roland Barthes skrev en bok om fotografiet kallad "det ljusa rummet". Barthes har aldrig fotograferat, han skriver om sina tankar och känslor inför fotografier. Han gör det grundligt. Jag tror att en av hans kärnpunkter finns i följande citat:

Det jag kallar den "fotografiska referenten" är inte det fakultativt verkliga ting som en bild eller ett tecken hänvisar till, utan det med nödvändighet verkliga ting som har placerats framför kameraobjektivet och utan vil­ket inget fotografi skulle vara möjligt.

Han har många tankar om på vilket sätt fotografiet skiljer sig från t.ex en målning. Fotografiets förhållande till verkligheten har ju blivt "friare" genom den digitala tekniken. Men de allra flesta fotografier har någon sorts relation till verkligheten.

Det finns ännu ett citat från Barthes som har fastnat, det handlar om att betrakta bilder, men jag tror att det också kan kopplas till frågan varför vi ofta går tillbaka till samma motiv igen och igen. Det finns ju så många bra fågelbilder att det känns som ett hopplöst projekt att försöka ta en bild som är bättre än de som har publicerats, här och på andra ställen. Men varje fotografi är ju i en mening unikt och det är taget av mig just då, med det ljuset och den känslan som fanns just då.

Från och med det ögonblicket blev jag tvungen att acceptera att blanda två röster, nämligen banalitetens (att säga det som alla redan ser och vet) och egenartens (att fylla denna banalitet med kraften i en känsla som var bara min).