Varför citera andras tankar? (Ska man fotografera Paris?)

När jag började detta bloggande hade jag en plan att referera och förhålla mig till några viktiga texter om fotografi. En första etapp är avklarad och jag tänkte ta upp mina tankar kring varför man bör citera andras texter. Det finns ett par anledningar till detta, delvis motsägelesefulla:

• blygsamhet, om det är någon annan som redan har sagt det man vill säga kan det vara juste att referera till den texten istället för att låtsas att man själv har kommit på allting,
• forskaransats. Inom forskningen är det normal metodik att alltid läsa igenom vad andra har sagt och att placera in sina egna tankar i förhållande till redan etablerad kunskap,
• fantasilöshet. Man har kanske inga egna tankar alls att komma med och då får man nöja sig med att referera vad andra har skrivit. 

Jag har själv en forskarutbildning och har forskat i drygt tio år innan jag gick vidare till andra arbetsuppgifter, så för mig är det självklart att läsa igenom vad andra har sagt och förhålla mig till detta. Men sedan gäller det också att tillföra något eget. I forskarkarriären är det en överlevnadsfråga, om du inte klarar av det kommer du inte vidare. Men Fotosidan är ju inte ett forum för forskning kring fotografi utan en virtuell mötesplats där mycket kan hända, allt från mycket personliga berättelser om kärlek, arbete och livet till publicering och diskussion av fotografier och funderingar kring detta. Som ett sidospår finns det också goda möjligheter att fördjupa sig i rent tekniska frågor kring fotograferandet. Om man läser igenom lite olika bloggar så ser man också att dessa täcker hela spektrat ovan.

En viktig anledning till att publicera bilder och att blogga är att bli sedd och att finnas i ett sammannhang. Sedan har vi nog ganska olika sätt att förhålla oss till kritik och synpunkter på våra bilder. Men alla som publicerar en bild tror jag önskar sig en reaktion. En bild eller en text som läggs ut här är ju samtidigt en inbjudan till att kommentera. Den som vet precis vad som är den perfekta bilden och inte bryr sig om vad andra tycker lägger knappast ut bilder här.

Min huvudfråga är fortfarande "varför fotografera?" Jag tycker att jag har några trådar att dra i som framgår av tidigare blogginlägg. Ibland blir frågorna lättare att besvara om de är helt konkreta. Jag och min särbo, A., åker till Paris för en kortsemester efter påsk. Jag funderar på om jag ska ta med kameran eller inte. Jag har varit i Paris flera gånger tidigare och vi tänker inte bocka av turismmålen utan mest gå omkring i delar av staden och besöka lite muséer och utställnngar. Paris måste vara en av de städer som är mest fotograferade och jag har ingen ambition att dokumentera Paris på fem dagar. Utan min fråga är mer hur min, vår, upplevelse av Paris kommer att påverks av om jag har kameran med eller inte. A. är duktig på att se och letar ofta upp det som finns lite vid sidan om men fotograferar inte själv, hon är duktig på att kritisera bilder och gör det gärna. Vi har besökt Paris tillsammans vid två korta tillfällen tidigare när vi varit på genomresa. Kommer mitt sätt att se på Paris styras för mycket av att jag tänker i bilder? Kommer min minnesbild sedan vara så beroende av mina fotografier att jag missar helheten?

Jag har ännu inte bestämt mig, men jag tror att kameran får följa med, men det är inte självklart. Kameran har varit med under de flesta tidigare Parisresor. Vid ett tillfälle när jag besökte  Paris ensam var jag så upptagen av fotograferandet att jag råkade ut för en, mycket skicklig, ficktjuv. Det är risker man får ta i stora städer. Men det är inget skäl för att inte ta med kameran utan det avgörande är frågan om min, egentligen vår,  (för om jag hade rest ensam till Paris hade jag självklart tagit med kameran) upplevelse störs av att jag fotograferar. Om kameran följer med så är det för att fotografera några ögonblick av vad jag upplever under fem dagar. Bilderna kommer naturligtvis vara helt unika, eftersom det är bilder som ingen annan kan ta eftersom bara jag kommer att vara på precis den platsen vid den tidpunkten. Sedan är det en annan fråga om någon som får se bilderna har något utbyte av det.

Jag såg filmen om Annie Leibovitz för några veckor sedan på TV. I slutscenen reser hon i en bil och säger att hon alltid ser världen som fotografier, jag vet inte om hon var lycklig över det eller såg det som en "yrkesskada". Jag tror att för henne var det fråga om yrkesstolthet. Men jag är bara en amatör som tycker om att teoretisera!

Susan Sontag

Jag trodde att det skulle vara lätt att skriva om Sontag och hennes bok "Om fotografi" (1977). Det är en bok som innehåller ett antal artiklar om fotografering och mycket referenser till kända fotografer och deras verk. Jag har inte hittat några senare verk av Sontag om fotografering. Från 1990 och fram till sin död 2004 levde hon tillsammans med fotografen Anne Leibovitz. Sontag var Leibovitz mentor och kritiker under nästan femton år.

Problemet med att skriva om boken "Om fotografering" är dess bredd. Den beskriver Sontags tankar kring fotograferandet. Hon skriver ganska mycket om att fotograferande kan ta över från den genuina upplevelsen och begränsa den till ett sökande efter det fotogeniska, genom att omvandla upplevelsen till en avbild, en souvenir. Resandet blir en strategi för insamlande av fotografier. Det är därför människor med en hård arbetsetik tycker om att fotografera- tyskar, japaner, amerikanare. Hon skriver också om förhållandet mellan fotografi och måleri, det är ju en lång resa som kan vara intressant att följa sedan de första bittra strider. För Baudelaire var fotografin måleriets "dödsfiende", men till sist åstadkom man ett stilleståndsavtal enligt vilket fotografin ansågs vara måleriets befriare.

 "Om fotografering" var den första mer teoretiska bok om fotografering som jag läste, det var nog någon gång i slutet på 80-talet. Jag läste om boken för något år sedan när jag började fotografera mera allvarligt. Det är en bok som jag rekommenderar till alla som vill ha lite tankar kring det här med fotografi, den innehåller också en mängd referenser till fotolitteraturen. Men det är inget som jag kan sammanfatta i ett blogginlägg.

Återstår då att fundera över varför jag tycker att boken är bra. Jag tror att det är just bredden, det är absolut ingen lärobok utan en personlig betraktelse. Den sätter igång många tankar och funderingar kring fotograferande. Boken är hyfsat lättläst och går att få tag på än idag.